Tonåring, hur ska man orka?

Tårar rinner hos mig just nu, dottern kommer hem och det tar inte mer än 10 minuter så är tjafset igång. Spelar ingen roll vad jag säger, hur jag säger, ALLT är fel!

Jag blir ledsen och hon säger massa saker som sårar och jag orkar inte.

Vem fan uppfann detta? Är det normalt att tonåringar är så här aviga och griniga? Vad är normalt och vad är inte?

Jag tror säkert inte hon menar allt hon säger om att hon skiter i att jag är ledsen, att hon inte bryr sig eller blir ledsen av att vi bråkar osv osv, men varför säger hon så då?

Styrkekramar 

Nu vet iten jag vad ni började tjafsa om, men det kanske inte är värt att ha diskussioner med dottern om hon just kommit hem? kanske förväntar hon sig tjafs och är redan i försvarsställning?

Min syster är skolpsykolog på ett högstadie i Stockholm och specialiserar sig på just "hemmasittare". Du skulle antagligen spy på hennes råd, givet dina tidigare kommentarer, men många barn fejkar skolångest för att de kommer undan med det. Det är nästan alltid föräldrar som möljiggör beteendet eftersom det är föräldrar som inte har pondus eller respekt från barnet, och som "inte vill straffa". Varför ens se det hela som "straff"? 

Du måste ha en plan och kommunicera tydliga förväntningar på barnet. Och du måste sluta ge barnet previlegier. Det är INTE svårt att kommunicera att du är orolig för barnets framtid och därför måste göra allt du kan för att få henne att gå till skolan. Och i det ingår att göra hemmasittarlivet så obekvämt som möjligt - för livet fungerar inte så att man bara kan glida omkring. Du gör din dotter en björntjänst.

Om du vill låte henne träffa komisar efter skolan, fine, det är ditt val. Men vad gör hon under det som borde vara skoltid? Sover hur länge hon vill? Äter ur ditt skafferi fast det finns mat i skolan? Slösurfar på mobilen? Du måste tyvärr sätta ner foten. 

Du får spy på mig om du vill, men ditt sätt verkar ju inte fungera, eller hur? 

Öh? jag reagerade lite när jag läste att dottern inte vill lämna in mobilen för att hon "inte kände sig trygg" med det. jag hade aaaaaaldrig köpt det som förälder, att använda ordet "trygg" på så vridet sätt. Låter som en ramsa barnet lärt sig fungerar bra för att få som hon vill.

Mitt barn skulle i samma situation få tre konkreta val:

1) lämna in mobilen till läraren som är där., precis som alla andra gör. Barnet får acceptera att det är skolans regel, och det finns inget i den handlingen som hotar hennes "trygghet", det är ren manipulation att säga sådana saker. Barnet är mobilberoende och gillar att klånga på sin mobil, det är vad problemet handlar om

2) lämna mobilen hemma när hon går till skolan. Där är den nog trygg! (LOL)

3) byte sker till en icke-smartphone, som bara går att ringa och sms:a med. Inga fler iphones eller samsungs!

Val tre infaller sig automatiskt (!) om det går mer än två dagar utan att val 1 eller 2 sköts felfritt.

Straff? Nej, omtanke. Barnet är för ung för att klara av saker själv, uppenbarligen, och då måste vuxna vägleda - ibland på väldigt konkret sätt! 

Grejen är den att barnet tydligt lider av att inte klara av att gå till skolan. 

Barnet försöker verkligen. Man märker sådant som förälder. Barnet gick gärna till BUP, i början för att få hjälpatt klara av att gå till skolan, yog mediciner.

Barnet skär sig och skadar sig själv hemma.Och du tror att hon lattjar och njuter och slappar och luras.
Med "trygg" menas nog "distrahera sig från ångest", ett sätt att stå ut med oron.

Jag själv skulle inte köpt det, men JAG SJÄLV hamnade en gång i en sådan situation när jag hade ångest och oro i många veckor I rad.

Då jobbade jag ju heltid (som alltid), men jag var helt beroende av att surfa på min telefon, kunde inte släppa den en sekund.

Jag brukar promenera till jobbet, tar 30 minuter, och även då läste jag på mobilen oavbrutet. 
På jobbet gjorde jag det varje sekund när jag hade paus eller lunch eller för lite att göra. 
Jag älskar mitt jobb och är bra på det, så jag behövde inte telefonen i stunder när jag jobbade intensivt. Men jag fick panik så fort det blev en ledig stund, och jag hade svårt att andas tills jag tog upp mobilen och surfade på något roligt.

Ts dotter har svårt i skolan, känner sig misslyckad eller missförstådd. 

Så det förstår man nog BARA när man upplevt det själv.

När oron blev mindre, då behövde jag inte mobilen,  använder den knappt på dagarna (vabbar nu, därför sitter här så mycket).

Det är extremt svårt, när det pågick så länge och man blivit helt förstörd psykiskt. Trots att man själv förstår såklart att man bör vara tålmodig och lågaffektiv.

Därför tipsade jag ts om mediciner. Jag förstår att TS provade antidepressiva mm och inget funkade. Men tipsar att prova flera olika sorter. Det hjälper mig enormt. Jag är sååå ledsen att jag inte börjat med dem tidigare.

"Man märker sådant som förälder."

Det finns forskning som visar på att föräldern märker saker angående sina barn sämre än andra. Faktum är att föräldrar har extrem låg förmåga att t.ex. se om sina egna barn ljuger. Spännande nog. Så att vagga in sig själv i tron om att man själv "vet" vad saken beror på kan vara farligt.

Min syster (alltså psykolog) sa att de flesta av hemmasittarna använde 'ångest' som ett verktyg (hon kan testa om det är riktig ångest eller inte). De kan fejka riktigt bra! Lite som män och strategisk inkompetens.

barn har också extremt dåligt konsekvenstänk... 

Man måste vara tuff med barnen - på kärleksfullt sätt. men inte möjliggöra hemmasitteri osv. för att man är för feg för att ställa sakliga krav!

Alla föräldrar till hemmasittare är tydliga med sina barn att man MÅSTE gå till skolan.

Alla föräldrar till hemmasittare har börjat med att vara stränga. Det är liksom det första självklara steget. Att prata allvar med dem, att förklara konsekvenser. Inte en gång utan många gånger, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Det är därför man vill "spy" för folk med sådana råd: hur VÅGAR ni tro att vi inte gjort det, att vi bara accepterat att barnen sitter hemma och surfar på Youtube?

Du måste väl fatta att det är varje förälders stora mardröm, att ha en hemmasittande barn.

Ja då, jag/min man har burit barnet till skolan, när hon var yngre. Mannen var full med blåmärken överallt, så desperat hon slogs varje gång. Hon skrek att hon vill dö hela vägen till skolan. 

Jadå, vi har stängt av internet i huset. Alla dörrar här hemma är sönderslagna på grund av det. Alla sängar är lagade med silvertejp, eftersom vi inte kan laga dem ordentligt två gånger i veckan.

Nej, hon "ville" inte träffa kompisar, men när hon gjorde det, så mådde hon så bra och vågade ibland gå till skolan nästa dag.

Du hänger upp dig på att jag sa att jag märker att barnet vill gå till skolan. Du och din syrra tror alltså att barnet har skurit sig i armen och låren, rivit sönder sina kinder med naglar många många gånger, för att hon är för lat att gå i skolan? 

Att hon skriker att hon vill döda sig? Bankar huvudet i väggen? Skriker TIMMAR I sträck? Får sådana ångestattacker på natten, att läkare kom akut hem till oss flera gånger? Hon hamnade på psykakuten en gång. Såklart, för att luras och lata sig hemma. Eller inte.

Mitt hjärta värker för barnen som går till din syrra-psykolog. 

Såhär var soc mot mig. 

Kopierar det du antagligen inte läst:

Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

"Sätt gränser
Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

Så LÄS DET OCH TA TILL DIG. till och med soc vände sig HEEELT så fort de fick uppleva det själva. Hon behövde inte ens borsta tänderna på HVB och familjehem. Och soc resonerade då: det hår ju inte tvinga henne!

Men vi föräldrar- ha självklart kan vi tvinga henne gå till skolan osv. Hur för fan? Bära henne, en tolvåring? Och binda fast vid skolbänken, så hon inte går iväg?

Absolut, situationen är komplex och det kan vara svårt för andra att få hela bilden. Jag förstår det i alla fall bättre nu. Och jag har också varit där. Med min son som också skolvägrade. Som tur var först under 9:an (han gick på skoldaghem ett tag, och kunde gå till vanlig skola igen när han fick ADHD-medicin).  Jag pluggade hemma med honom och han klarade dem teoretiska ämnena. De praktiska kunde vi ju inte göra hemma. Och gymnasiet blev inte av. 

Och jag vet hur det är när man måste avväga mellan att man tycker barnet måste få en utbildning och att man inte vill att barnet ska bli knäckt. Det finns en risk för vissa att verkligen utveckla psykisk sjukdom under den tiden, som de sen kämpar med resten av livet. Och det vill man inte riskera. Det är inte så många kanske, jag har också sett föräldrar som är överdrivet ängsliga. Men just de som är känsliga - där gör det stor skada då.

När det gäller BUP - du kan söka dig till en annan, det finns stora skillnader och ibland passar det bara bättre med en annan mottagning. Och det kan vara till nytta att kolla av om det finns autism med i bilden. Det är viktigt att veta när det gäller bemötandet.

Glömde berätta att alla föräldrar till hemmasittare försökte hur länge som helst och fortsätter försöka med hot/konsekvenser och belöningar.

Annars kommer du väl föreslå det snart, du som är så förnuftig, till skillnad från oss, som (t.ex. både ts och jag) funderat flera gånger på självmord. Men såklart är det bara för att "slippa ta striden " med våra lata barn