Tonåring, hur ska man orka?

Var det till mig?

Ingen fara alls 💕

Tack Ts!

Hur gick det idag?

Hur blev väckningen? Gick hon till skolan?

Har du läst alla inlägg? Gör det annars

Jag jobbar själv med positivitetstänk osv och har under flera år försökt få med min dotter, föreslagit avslappning, mindfulness osv osv 

Ibland tar hon till sig men sen att göra det är en annan sak, jag kämpar själv väldigt mycket för att få detta till rutin. 
En tonårings hjärna är upptagen med allt hormonkaos som man förstår om man löser om detta inte är att man väljer utan det bara kommer. 

En tonårings hjärna är långt ifrån fullt utvecklad och har man då dessutom svårigheter inom vissa områden så blir det än värre. 

Det är som att säga till någon som har svårt att gå pga nervskador att "det ör bara ställa sig upp och gå, fake it til you make it"

Idag gick det inte, först vart hon sur och grinig och då sa jag att jag inte tycker om när hon är så, att respekt går åt två håll. Sa att vi  behöver hitta ett sätt på morgonen som gör att vi båda får en bra start. Jag sa också att jag har förståelse för om hon inte vill ha hjälp utifrån, men att hon då behöver försöka prata med mig så vi får detta och funka. Jag berömde henne igen för gårdagen varpå hon muttra att du behöver inte hålla på och tjata om det, då sa jag att jag har valt att börja fokusera mer på det som är bra så det kommer jag fortsätta med, då sa hon jaha okej.
Sen ville hon va ifred en stund, sa sen att hon ville vara hemma idag och då pratade vi en stund och jag sa att då vill inte jag idag att hon är med kompisar heller. Så vi får se den om hon lyssnar på det eller inte. 
Men känns som vi hade ett bra snack, lugnt och fint. 
Jag tänker att hon gjorde en bra dag igår och det tar på energin. 
Men jag är stolt över henne och mig i detta, jag kommer fortsätta jobba på att vara lugn och väldigt tydlig och inte hänga med i hennes känslostormar.

Lite trist men ingen fara.
Du vet såklart att man får räkna med bakslag. 

Det blev ändå väldigt bra senaste dagarna.

Lycka till imorgon!

Angående barn som är arga på morgonen. 

Om du frågar henne typ, vill du spela spel med mig/se på Youtube/äta pannkakor/något annat hon älskar eller sova en extra halvtimme?

Det blir då hennes medvetna val att slappa och gå upp om en halvtimme (hehe, det är ju bättre än 2 timmar senare).

Jag vet inte hur det är att vara förälder. Men min mamma var i din situation med mig i tonåren.
Är idag 26år och lever med depressionen på ett "hälsosamt" sätt.
Men min historia började med mobbing jag var inte längre mammas glada barn. Mobbing i kombination med hormoner och att försöka hitta sin egna plats på jorden. Jag var bråkig hemma eller så var jag inlåst på mitt rum. Började med självskadebeteende i femte klass och kuratorn ville ge mig antidepressiva. Men det var inte förrän jag gick i sjunde klass som mina föräldrar gick med på det, i hopp om att det skulle hjälpa. Vilket det inte gjorde då jag inte ville prata med psykologerna. År gick och det blev värre i skolan tills jag inte längre klarade av det. Mobbningen var inte bara i skolan, den var konstant på internet och följde med mig hem. Det blev för mycket, vilket var något mina föräldrar aldrig visste. Ett självmordsförsök i skolan och inlåst på akutpsykiatrin. Mamma var med mig och jag avskydde henne då, jag fattade inte varför de skulle hålla på och kväva mig med deras kärlek. För jag mådde piss, kände mig värdelös, misslyckad och äcklig. Jag ville inte leva så jag fattade aldrig varför de skulle försöka så hårt att ha mig kvar.. Idag i vuxen ålder har jag sagt till mamma att jag idag uppskattar att hon fanns där för mig även om jag verkligen inte gjorde det lätt för henne då.
Sen ytterligare år med hemsk depression och ångest.

Detta är hur jag hade det, jag vet absolut inte hur din dotter har det. Men med mitt förflutna vill jag bara säga pressa inte henne för hårt, men kommer hon förbi de jobbigaste åren så kommer hon uppskatta stödet som du kan ge henne. Det finns tyvärr aldrig några tröstande ord när det kommer till depression och ångest. Speciellt inte i en ålder där man redan är skör. 
Självskadebeteendet kan vara ett sätt för henne att inte skada sig "värre". För så var det för mig, i början.
Men älska henne, stötta henne och kväv henne inte (inte för att jag tror att du gör det). Känner hon att hon vill prata så kommer hon göra det. Att vara hård mot en person med depression kan göra det värre.
Hoppas att detta inte var för förvirrande utan kan vara till lite hjälp.

Alltså hur fundamentalt har man misslyckats för att nå detta resultat????
Inser man ej att det kommer bli jobbigt att lösa så stora problem när dom är så gammla så kanske barn inte var den bäste idén. 
Låta dom förstöra sina liv pga nå tonårsdravel, vad är man då för förälder? 
Är det något man fick lära sig som barn så var det respekt, ärlighet och att skolan är prio ett. 
Kanske trögfattad men fick detta inpräntat otaliga gånger tills budskapet gick in. 
Det var helt enkelt smidigast och väldigt mycket mer fördelaktigt att göra det som var jobbigt(det rätta). 

att mina föräldrar skulle låta mig skolka och bete sig illa mot dom hahahahah mm det skulle aldrig hända.

Fint av dig att berätta och tack för dina fina tankar, all kärlek och styrka till dig.

Har du läst alla inlägg om hur min dotter har haft det och att det inte bara är vanligt tonårstrots? (Vi är dessutom två i tråden som beskrivit två olika barns historia)
Om du inte läst så gör det INNAN du påstår att man misslyckats.
Har du läst och ändå skriver som du gör så är det nog snarare du som misslyckats i att förstå. 
Det är nämligen så här också att jag har en dotter till som uppfostrats på samma sätt men som inte har de svårigheter som storasyster.

Men jag tror att du XLR8 enbart är ute efter att vara elak.
Hade du uppfostrats så väl som du menar så hade du också fått med dig något som heter förståelse och empati. 

Nej har ej läst allt, skummat lite. 
Sett liknande utspela sig både i verkligheten och läst om det tidigare. Man har sett långt i förväg vart det barkar med föräldrarna har skitit i det tills det blivit för jobbigt och först då börjar bry sig.
Hur detta stämmer överens med vad folk skrivit här vet jag ej men ska läsa lite mer. 

Släpp tonårstrots och inte bry sig i det och du får tämliga otrevlig konsekvenser vilket slutar i skolk å dylikt. En förälder som tillåter ett barn att förstöra sin framtid ÄR ETT MISSKLYCKANDE oavsett din eller andras inlägg. 

 detta inlägg känns som den bästa förklaringen på orsaken till att du är där du är. 

Det som är barnens bästa är inte alltid det dom helst vill. (Då menar jag ej tvång inom sport eller val av skola)

Som sagt läs då mina inlägg och vår historia och inse att här har vi inte skitit i något alls, vi har kämpat med hennes mående i måååånga år! Otaliga möten och samtal med socialtjänsten och BUP. Möten med skolan och kämpat för åtgärder osv och det går åt rätt håll. 
Ser du det som ett misslyckande så får du göra det, hoppas inte du skaffar barn som råkar hamna i psykisk ohälsa med självmordsförsök vid tidig ålder. 

Ta väl hand om dig själv och ha ett underbart liv.

Nej, det håller jag inte med om.

Att säga till någon som inte KAN gå att "fake it" är ju absurdt.

Att säga till någon som SJÄLVKLART kan använda trevlig respektful eller iallafall lugn ton, att  det är något de borde anstränga sig för att göra, är en heeeelt annan sak.

Det är tillåtet att känna sig besviken, arg osv, men alla människor måste veta att det finns en gräns till hur mycket man kan agera utåt (straffa andra genom sitt beteende). 

Så har jag ibland sagt till mina barn. "Jag anstränger mig mycket för er skull (nämner saker jag gjort för dem; valt mat de ska tycka om, kört dem hit eller dit, lagt ner timmar på att hitta exakt rätt julklappar, whatever som faller mig in för stunden men som barnen kan känna igen och tänka "visst fan, det var ju rätt najs att mamma ansträngde sig!) - jag skulle uppskatta om du också kunde anstränga dig lite för mig och hela familjens trevnad. Det är itne alltid lätt, men om alla anstränger sig lite så blir livet bättre."

Inte för att väcka den tiger som sover, men ser ni itne själva på situationen som ett sorts misslyckande? säger itne det för att vara elak, men jag reagerade lite på att du slog ifrån dig detta så raskt - medans jag hela tiden trott att du lider av att detta är en form av misslyckande - och ruskigt svårt att få bukt på när det gått för långt åt fel håll

Tror du behöver läsa på lite kring hur en tonårs hjärna kan fungera och framförallt kring diagnoser med svårigheter i affektreglering osv. För det är det vi pratar om hör, inte en fullt fungerande individ utan svårigheter. Du väcker ingen tiger som sover, varför skulle jag se det som ett misslyckande att min dotter har mått dåligt sen ung ålder och har en skörhet och trolig diagnos?
Så som vi kämpat genom åren. Det skulle för mig vara att se min dotter som ett misslyckat barn vilket hon inte är för jag vet hur hon också kämpar. 
Lillasyster har blivit uppfostrad på samma sätt men hon har inte de svårigheter som storasyster har. 
Så nej jag ser det inte som ett sorts misslyckande, jag ser det i såfall som en stor sorg.
Men jag är fast besluten att med tiden kommer det bli bättre.