Tonåring, hur ska man orka?

Så då är din uppfattning att man skapar sitt barns mående? Så nedvärderande och respektlöst. Har din psykologsyrra den uppfattningen också så ska hon nog jobba med något annat.
Har du läst mina inlägg om hur länge min dotter haft det jobbigt? Och vad hon gått igenom?
Jag har aldrig "accepterat" skolk, om du levt med oss och min dotter och sett vår vardag och allt vi kämpat oss igenom så hade du sett. 
Detta är inget som bara dök upp hux flux med hennes mående som du skulle sett om du läst mina inlägg genom tråden. Men jag tänker att den inställningen som du verkar ha så är det inte värt att lägga tid på att förklara.

Vi kämpar varje dag hemma och lägger massa tid på detta. 
Idag tog hon sig till skolan men orkade inte gå på lektion, men vi tar nya tag imorgon. När hon blev bemött bra av lärare och skola så gick hon till skolan, men på nuvarande skola har hon fått höra att hon är fel, ett problem och måste "uppföra sig" vilket hon vet att hon ska göra men när man mår dåligt så kan man inte bara skärpa till sig. T.o.m BUP har sett detta förstår du och pratat med skolan om det. 

Men ha du din uppfattning och lev ditt liv så hittar jag stöd från människor som förstår vad psykisk ohälsa är. 

Även om ditt barn har verkliga problem och ni föräldrar är tydliga och gör ert yttersta så betyder det inte att ALLA föräldrar till hemmasittare är tydliga och kämpar. Det finns ju dåliga och lata föräldrar bland de barnen också.

om min dotter läste denna tes skulle hon tro att jag startat den. 

jag säger bara, jag har det exakt likadant. 

jag upplever att hon avskyr mig. Hon glorifierar sin pappa som jag bor med. Mig hatar hon. Allt jag gör är fel hela tiden. 

Jag känner delvis igen mig. Min dotter har haft problem k skolan, främst med att det förekommit mobbning, men även innan det så hamnade hon i en ond spiral när högstadiet började. Hon går sällan till skolan nu och det stressar mig enormt. Hon vill ha bra betyg och komma in på gymnasiet men verkar inte orka bry sig. Vill mest bara ligga i sängen. 

pga problem med gamla kompisar är hon mest hemma och är på sitt rum. Hennes hunöe pendlar mycket, hon kan vara trevlig i långa perioder men nu har hon en period sen ett par månader tillbaka när hon ävenså arg. Jag kan inte göra något rätt. Hennes pappa bor utomlands. 

Jag försöker ta vara på de bra stunderna och hon går hos kurator i skolan. Jag är såklart på skolan om deras ansvar gällande miljön i skolan då de ska vara tryggt för alla. Men i övrigt är jag lika handfallen som du är. Jag skulle tro att min dotters pubertet börjar gå mot sitt slut, snart 5 år sen hon kom in i puberteten. 

T.ex, som jag skrev: stängde av internet I huset. 
Hade så i många dagar.

Resultat: barnet tröttnade på att vara hemma och gick till skolan 

Nu skojade jag lite.

Resultat:
Barnet sparkade sönder alla dörrar i huset första kvällen. (Eller, nedre halva av varje dörr).

Rev av sängbottnar och kastade dem nerför trappan.

Var vaken nätterna i sträck.

Skrek i timmar. Grannar anmälde oss till soc.

Efter tre dagar ville inte/kunde inte prata med oss, rusade iväg till eget rum/toa och rev sig i kinderna med naglar. Skrek "Jag vill dö jag vill dö!".

Vi ringde bup akuten och vanligt bup- tips linje. Båda sa att sätta på internet tillbaka. 

Vi gjorde inte det ändå, utan båda tog vabb för att kunna avlasta varandra. 

Barnet började slå huvudet i väggen, upprepa "jag vill dö jag vill dö". Mannen höll henne fast för att förhindra det. Höll fast i timmar. Så fort han släppte henne, började hon slå huvudet i väggen igen (= fejka ångest). Två gånger sprang till balkongen, ena gången fångade mannen henne när hon var 3/4 delar över räcket.

Soc kontaktade oss på grund av grannarnas anmälan. Vi förklarade situationen. Soc sa att sätta på internet. 

Vi ville ändå försöka mera.

Samtidigt fortsatte hon vara vaken på nätterna,tills hon slumrade runt 05;00 i soffan.

Vi smög in atarax i maten en kväll. Hon somnade. Vaknade två timmar senare, rusade till vardagsrummet som en zombie, skrek så hårt hon kunde : Sätt på internet! Sätt på Internet! Sätt på internet!


Då gav vi upp, lata och slappa föräldrar som vi är, och satte på internet. 

Föräldrarna blir ju stenhårt pressade av soc, skolan och samhället, det är ju lag att barn ska gå i skolan, så alla kämpar nog.

Ja, döttrar i puberteten/prepuberteten och mördrar, det är något extra känsligt där, nästan för alla döttrar. 

Hur var det när hon var 0-4 år? Då var det tvärtom för mig: hon glorifierade mig och var extremt negativ mot pappa. Var nog väldigt elak mot honom för ingen anledning alls, vilket var säkert smärtsamt för honom. Men han tålde det och visade ingenting, så nu är det mammornas tur. Har nog till stor del med instinkter från grotttiden att göra.

Det är ju FANTASTISKT! 
Säger det för att jag själv är högstadielärare och mentor, varje år i varje klass finns det minst två barn med liknande problem. Det är alltid en stor seger när de bara tar sig till skolan. Eller kommer till sista lektionen, som till exempel är bild. Eller kommer till tredje lektionen och går sedan hem. Det är inte 20% bättre än att stanna hemma. Det är faktiskt 90% bättre (om vi räknar med att 100% är att vara med på alla lektioner).

Hur gick det idag? 

Igår missade hon bussen hem på kvällen och jag hade ingen bil så kunde inte hämta henne, så hon hörde av sig och talade om att hon sov hos en kompis. Hon har på snapkartan så jag ser vart hon är. Hon skickade en "puss" på snap igår när jag skrev att jag älskar henne och att hon skulle sova gott. Har messat lite med henne på morgonen och det verkar som hon är på väg till skolan nu i alla fall. De börjar 9.15 de flesta dagarna. 
Jag tänker också att det är en seger de dagar hon faktiskt går till skolan, målet är såklart att hon ska gå på lektionerna men hur ska jag som mamma kunna lösa det? Mer än att jag säger att det är viktigt att hon är med. Jag kan ju inte var med i skolan och limma fast henne i salen. Och jag ser det inte som en lösning att straffa henne om hon skolkar eller trycka ner henne utan faktiskt istället tala om att det bästa är ju om hon går på lektionerna så mycket som möjligt och ändå peppar till att hon faktiskt va i skolan och imorgon är en ny dag. 

Jag är dock helt slut idag, ont i huvudet och trött så ligger och kopplar av på soffan och mediterar lite. Jobbar på att intala mig själv att förstå att jag gör så gott jag kan, hon gör så gott hon kan, vi kämpar och det kommer lugna sig. 

Jag blir fan galen när jag läser tråden! Tro att föräldrarna gör allt de kan men mår man dåligt som barn så gör man. Herregud man fejkar inte till den grad att man självskadar sig och gör att soc blir inblandade. 

Nu var jag aldrig hemmasittare men var sjuk och det påverkade psyket som tonåring. Som ovan skriver är bara att gå till skolan en vinst! De var skolans och sjukvårdens mål när jag var dålig. ?Klä på henne, kör henne dit, låt henne gå in hälsa på vännerna och läraren. Stannar hon så åk till jobbet. Vill hon hem så kör hem henne.? Jag ville till skolan så för mina föräldrar var det ?lätt?. Fanns dagar då allt jag gjorde var att sitta tyst i klassrummet utan att göra något. ALLA såg det som en vinst. Fanns MÅNGA dagar då jag vände och åkte hem efter att hälsat på min vänner. Vissa dagar gav jag upp redan vid tandborstning och gick och la mig igen. Det GÅR INTE att bära en ungdom som inte vill till skolan till skolan och tro att det hjälper. Det blir ett trauma om man mår dåligt av skolmiljön. Du bär inte in en vuxen individ till jobbet om de har trauma kring det. Min mamma gick så hårt in i väggen när jag var barn att hennes jobbträning var att gå på arbetsplatsens parkering. Hon grät varje dag i veckor när hon stod där. Tror ni då att ett barn/ungdom utan fullt utvecklad hjärna klarar sig bättre? 

Tror ni gör allt ni kan som föräldrar och jag förstår att ni har det jobbigt. Förhoppningsvis blir barnen bättre och kan i framtiden plugga upp skolbetygen. Nu gäller det bara att få vardagen att gå ihop och att försöka peppa. Ta ALL hjälp man kan få utan att skämmas. Kan ni få avlastning med något så enkelt som matlagning så ta den hjälpen. Få skoluppgifter hemskickade och fråga om barnet vill göra dem eller säga att de finns att göra när hen orkar. De dagar man kommer till skolan är stora och kanske kan firas på något enkelt sätt. Kanske får barnet bestämma middag (inom rimliga gränser) om det är något som barnet gillar att vara delaktig i. Vet att det var en sporre för mig då jag hatade vissa maträtter så kämpade extra de dagarna för att kunna välja bort kvällens middag till något annat. Ibland något så enkelt som köttfärssås istället för pannbiffar. 

Alla föräldrar som kämpar med sjuka barn är hjältar i mina ögon! Barnen kanske inte uppskattar det idag men förhoppningsvis kommer de en dag i vuxenålder och tackar för allt stöd de fick.