Tonåring, hur ska man orka?

Jag tänker att det är mer synd om henne än om dig. Försök att minnas hur det var i den åldern, vad hade du behövt? Fråga henne vad hon behöver för att må bra?

Har läst dina inlägg och det låter onekligen som ni haft det tufft. Men att låta dottern träffa kompisar när hon skippar skolan tycker jag är att svika henne. Jag är inte insatt i din dotters psykiska hälsa och så vidare men generellt vill vi föräldrar så väl här i stunden, vi vill lindra och trösta att det kanske blir fel i långa loppet. Skolan ska man till, punkt. Umgås med vänner gör man när skolan och läxor är klara. Sluta älta hennes mående och allt som gått fel. Fokus på det som funkar. Ge beröm när dottern går till skolan. Ge beröm när hon skrivit prov lämnat in läxan etc. Hon fattar säkert inte ens själv varför hon mår dåligt och då är det sjukt jobbigt med någon som frågar varför och kan jag hjälpa. Man vet ju inte själv. Ta kommandot. Din dotter måste kunna lita på att du står för ramarna och att du bestämt att nu gäller det här. Hur arg hon än blir och vad hon än säger. 

Så de satte inte någon diagnos när hon var 9- 10, trots att det fanns mycket som hade uppfyllt kriterierna för diagnos? 

Grejen är ju - även om det förstås är sant som (en till) skriver om diagnoser, så kan det bli ganska fel om de har fel intryck. Det som BUP gör skulle INTE passa en tjej med autism. Det skulle vara förödande. Och jag tror det är det som händer där. Det är fel sätt att hantera det hela. 

Men vet du vad - kan du gå till en annan BUP istället? Visa de alla papper igen och be dem göra en ny utredning/bedömning?

Har kollat lite på det, men dels är det ekonomiskt och sen låter det bättre än vad det är som jag hört. Om det nu inte är "solklara" fall på diagnos vilket det inte är i min dotters fall. 

Vill bara säga att jag förstår dig fullt ut. Är i en liknande situation, något värre skulle jag vilja påstå. Är vid vägs ände. Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag ALDRIG skaffat barn.

Men jag visste inte och jag får förlåta mig själv för det. Så jobbigt att se sitt barn lida och inte kunna hjälpa vad man än gör. Vi har också fått massa hjälpa från myndigheter och vård. INGET har hjälp vår svåra situation. Har man inte upplevt detta går det inte förstå.

Det som hjälpt mig mest är en fantastisk förstående chef som stöttar och anpassar mitt arbete så jag ska orka jobba. Vilket jag egentligen inte gör. Spontana gråtattacker och jag gör minsta möjliga på jobbet för spara energi. Är sjukskriven periodvis men det är också jobbigt med press från försäkringskassan och allt jävla skit. Är så tacksam för min chef....

Såhär får jag min vardag att funka...

En dag i taget

Alla känslor och tankar tillåtna 

Om jag har bättre dagar så "föstör" jag inte dom genom att aktivt dra igång oro genom att påminna mig genom att "leta" efter jobbiga tankar kring situationen. Idag har jag en sådan dag. Som att monstret tagit ett steg bort från mig och jag följer inte efter. Jag andas av distansen.

Så lite skuldkänslor som möjligt. Jag vet att jag gjort ALLT jag kan med den kunskap och förmåga jag haft i varje stund. Det har du också gjort <3

Igen...En dag i taget.

Hittar du ibland nån som orkar lyssna på allt elände? Passa på! Ibland hjälper det att älta och vräka ur sig.

Det är ok att vara bitter

Det är ok att ångra sitt föräldraskap. Både du och jag vet att sådan tankar och känslor har man av en anledning och det önskar man inte någon att uppleva. Jag har haft MYCKET mörka tankar och det är ok. Tankar är inte statiska och dom går över. Vi vet att vi älskar våra barn.

Fortsätt söka hjälp....När du orkar...själv fick jag precis höra m personliga ombud och vi kanske får hjälp med det.

Skriv av dig på familjeliv! Det har jag också gjort några gånger och det hjälper faktiskt att sätta lite ord på det man upplever och är i  :)

Detta kan låta konstigt men vetskapen om att det framförallt  är TANKARNA kring situationen man mår dåligt av kan ge perspektiv. Tankar är bara fluff och inte statiska. Det är jobbigt när man får problemet upptryckt ansiktet varje dag att förstå detta men det är faktiskt så. Därför...har du lite lättsammare tankar i stunden så bråka inte med dom utan låt dom vara kvar och tillåt dig själv att få må bättre en stund. Om än så för ett kort ögonblick.

Min son fick i alla fall utredning privat, men vi kollade ju upp så kliniken hade ett gott rykte osv. Våran klinik kostar samma som vanliga sjukvården.

Vill lägga till en sak.

Det där skijobbiga med att få vård och myndighetspersonal att förstå helheten! Att hitta rätt ord som speglar verkligheten! Ångesten när man glömt viktiga saker och nästa möte/läkarbesök är om flera månader ! Sitta och hitta ord och formuleringar för att skriva på 1177 i efterhand i hopp om att berörd personal ska journalföra för att få rätt skrivna intyg till skola och myndigheter! Vet inte om du upplevt allt detta man kan tänka mig att du kanske har. Blä säger jag. 

Varje situation är unik, men jag vill verkligen upprepa att det som hjälpte oss var när jag slutade söka hjälp och lät min son vila från allt. Den så kallade hjälpen från Bup och andra förstörde bara. De var inte schyssta mot sonen och placerade in honom i enkla, felaktiga fack. Jag kan se det i efterhand. Det är som att de har olika fack där de ska placera in barn och ungdomar och de kan bara inte ta in en situation som inte passar in i något av facken. Eller en situation som överlappar de olika facken...eller passar in i flera!

Jag hade eget samtalsstöd hos Soc en period och det var bra. Jag betalade också egen terapi, det hjälpte mycket. Tror att det förhindrade att jag blev totalt vilsen och tokig. För man känner sig helt knäpp när man gör allt man kan men det inte fungerar så som andra säger att det borde fungera. Jag tvivlade på mig själv som förälder så många gånger.   

Tänkte många, många gånger att jag verkligen inte orkade mer. Men bara en dag till...och så fortsatte jag en dag till...och ännu en. 

Nej, jag minns inte särskilt mycket från de åren. Så allt jag skriver i efterhand är säkerligen rensat från alla möjliga händelser och omständigheter.  

Förstår dig fullt ut.

Jag spyr också på sådana kommentarer. Folk har inte en aning... man har liksom provat allt och precis som du skriver....fått hjälp av myndigheter och pedagoger att göra rätt. 

Jag har dessutom fått olika råd och tips. Har fått höra att jag hjälper till för mycket och att jag hjälper till för lite...Ja, listan kan höras oändlig hur man slagit knut på sig själv...

Att du överhuvudtaget ska behöva känna dig dömd...men vet hur det är.

När vi hade det som värst på en skola med lärare så skrev min sons läkare ett intyg till rektorn att familjen behöver stöd, inte bli misstrodda. Det hjälpte faktiskt men det var hemskt. Vi har haft bättre erfarenheter på andra skolor men hans skolgång har ändå inte funkat.