Tonåring, hur ska man orka?

Jag ser så här i efterhand att jag skulle gjort en hel del saker annorlunda.
Vissa bitar känner jag var rätt och bra även om det inte verkade funka då.

Det första, viktigaste och svåraste är att titta på sig själv och sitt eget mående. Varför man känner så starkt och hur känslor smittar åt båda håll. Man behöver också inse att det troligen är en lång process att hitta rätt igen. Tufft men sant.

Så, först och främst så påverkas vi alla av omgivningen. En stark press kommer av att man känner sig misslyckad som förälder. 'Jag' borde kunna fixa detta, borde kunna få iväg ungen, borde kunna se till att hen mår bättre... (lång lista på dåligt samvete).
Här behöver man hitta styrka (och ta hjälp, kanske via terapi/psykolog) att inse att det inte är DITT fel som förälder. Du gör så gott du kan och du är viktig för ditt barn, du kommer alltid att vara det.
Du kommer att göra fel ibland.

Ta hjälp av nån (för egen del) och få stöd i dina egna känslor, de är jättesvåra att hantera och de påverkar din relation och även måendet för ditt barn.

Kom ihåg den gamla liknelsen från när man flyger:
- i en krissituation så måste du själv ta syrgasen INNAN du hjälper ditt barn.

Det jag gjorde som var bra var att jag inte gav upp, jag fortsatte kämpa och sa till mitt barn att jag kommer finnas kvar här oavsett vad som händer. Jag kommer alltid älska dig och kämpa för att du ska komma till en bättre plats i livet. Så gott jag kan.

Det jag gjorde fel var att jag inte lyssnade tillräckligt bra, jag försökte fixa problemet, laga och hitta lösningar utifrån mitt perspektiv. Jag lät mig påverkas av saker som jag i efterhand borde struntat i, eller skjutit upp.

Finnas där, lyssna, inte stressa på med relativt ytliga saker som skola och annat. Inte bli så påverkad av hur 'normala' barn funkar och hur andra har det.. Detta var något av det svåraste. Ständigt dåligt samvete när man ser/hör andra barn som fungerar väl. Andra föräldrar/barn som har det fint och mysigt, som firar, som går ut skolan med bra betyg, som läser vidare, som har vänner, som är ute och lever livet. 
Min unge satt hemma, ständigt, vid datorn och nästan inget funkade.

TS: I ert fall tycks en del saker ändå fungera. DET är värt att uppmärksamma, lyfta, inte ta för givet. Hon har vänner och verkar inte helt ha gett upp om livet. Hon går i alla fall till skolan en del. Vissa dagar är värre (måndagar tex.) och det kanske går att acceptera en period..

Ta hjälp av BUP, kurator/psykolog.. men stressa inte.
Ta hand om dig själv - det är HELT avgörande.

Lägg inte skuld och dåligt samvete på henne men våga prata med henne som en jämlike. Ibland måste man släppa föräldrarrollen i ett samtal för att det ska kunna bli ett normalt, avslappnat samtal.

Prata om pratet (det var något som funkade ganska bra för mig). typ:

- Du, hur ska vi ha det tillsammans? De här samtalen blir ju jättejobbiga, för oss båda. Jag kämpar för att jag älskar dig och vill att du ska må bra men jag vet inte hur jag ska göra. Kan du hjälpa mig? 
- Jag ska försöka lugna ner mig lite, lyssna bättre, inte så mycket skäll och måsten.. Vi kanske kan prata om livet bara, inte så mycket annat. Vi kan prata om sånt som faktiskt är positivt i ditt liv, det finns ju lite i alla fall. Drömmar..
- Skulle du vilja det? Jag kanske inte måste komma in så ofta om vi får till lite bättre samtal.
- Du förstår att jag inte bara kan strunta i dig, väl? 
- Så, hur skulle vi kunna göra...?
- Du är viktig för mig, jag älskar dig, jag kommer aldrig ge upp.

Sen är det en massa praktiska saker förstås, skolan tex. Om hon ändå inte går dit kanske det är bättre att under en period anpassa skolgången. Oavsett vad det beror på så funkar det inte, hon orkar inte gå 100%. Det beror inte på att hon är lat eller oansvarig, det finns orsaker i hennes mående.

Att ständigt ha dåligt samvete, få skäll och känna sig värdelös hjälper henne inte att komma iväg till skolan. En deal där omgivningen accepterar och respekterar hennes mående just nu, en långsiktig plan för att få det att fungera bättre senare.. Ärliga, lugna, samtal med uppföljningar.

Ta ner pressen på att allt måste funka, räkna med bakslag och undvik att ge henne dåligt samvete.

lyssna med kärlek och nyfikenhet.

Viktigast:
Ta hjälp för egen del, få ner känslostormarna..
Hitta verktyg för att inte smittas av hennes starka känslor, du behöver kunna möta hennes upprördhet, provokationer och direkta otrevligheter med ett lugn, en tydlighet och kärlek.

Det är inget sprinterlopp, det är ett maraton. Kom ihåg det.

Lycka till!

Jag är ju inte expert, inte på något sätt. Mina tankar kommer av erfarenhet där jag gjort mängder av misstag och fel. Troligen har jag inte ens koll nu, i efterhand, även om det blev bättre.

Sen är situationer olika, barns behov olika. Så det är inte så lätt att vara säker.
Det enda vi kan göra är att försöka vara ärliga mot oss själva, göra så gott vi kan.

Det du beskriver med pressen utifrån tyckte även jag var jobbigt. För mig var det tydligt att det inte handlade om att sätta hårt mot hårt. I alla fall inte alltid, så ofta som jag ibland gjorde.
Detta innebär ju inte att man kan släppa allt och låta barnet bestämma fritt.

man behöver hitta en rimlig kompromiss.

För att kunna göra det måste man först ha ett tillräckligt bra samtalsklimat, en relation och ett förtroende. Det är det svåraste men också det viktigaste. Enda möjligheten att nå dit är att barnet känner att man lyssnar, på riktigt.

För mig var vägen dit att acceptera och erkänna att jag hade fel i vissa saker, eller förhandla bort vissa saker som jag egentligen tyckte var viktiga. Mötas.

Vi hade inget sånt samtal, inte precis iaf men det hade kunna låta i stil med:

- Jag vill inte pressa dig, vill inte att du ska må dåligt och tvingas till en massa saker som gör att du mår ännu sämre. Samtidigt funkar det inte om du bara ska göra som du vill, helt fritt utan ramar.
- Jag fattar att jag måste slappna av lite, släppa på vissa bitar. Det blir för tungt annars.. men vi behöver kunna mötas nånstans på halva vägen.
- Jag kan inte bara ge upp men vi behöver hitta nåt som funkar för dig också.
- Vad tänker du om det? Kan vi prata om vissa saker som du behöver kämpa med, även om det är lite motigt.. så får vi hitta andra bitar där du får mer frihet, får vara ifred utan tjat och gnäll från mig. Jag får kanske ge mig på vissa saker just nu..
- Kan vi prata lite om det?
- När passar det att vi sätter oss, kanske ta en fika och bolla lite i lugn och ro?

När det gäller omgivningen är jag rädd att du behöver förhålla dig till den. Folk fattar oftast inte hur det är, det tror verkligen det handlar om uppfostran, sätta gränser, visa vem som bestämmer..

Min erfarenhet är att dessa ungar styrs av inre motivation, de påverkas inte särskilt mycket av varken yttre tvång eller belöningar (kanske funkar belöning för vissa saker, kortsiktigt, men inte för att förändra något hållbart)..

Du låter som en fin, omtänksam och kärleksfull mamma.
Det är det allra viktigaste. Mycket kommer att bli fel men det löser sig till slut

Det här med utredning är lite lurigt och många missuppfattar både syftet och själva diagnoserna, särskilt inom autism spektrat (kanske även ADHD).

I princip ska det inte behövas nån diagnos för att göra nödvändiga anpassningar i skolan, tex. Tyvärr är det nog regel snarare än undantag att skolan gör väldigt lite om det inte finns nån diagnos. Det är synd.

Inte alla barn är mottagliga för en utredning, man förstår inte riktigt syftet och kanske får de inte så bra stöd i processen. Det allra viktigaste med utredningen är att barnet får hjälp med att förstå sig själv, förstå hur man fungerar och vad man behöver. Kanske också förstå vad det är som varit orsaken till att man inte mått så bra, tex. socialt eller i skolan.
Det kan också vara ett bra stöd för föräldrar och andra i omgivningen, inte minst de som tror att allt löser sig bara man 'ställer tuffare krav'.

Som sagt, skolan kan också vända och öppna sig för att hitta lösningar, speciella anpassningar på olika sätt. Man får tillgång till habiliteringen, utbildningar och annat.

Ur barnets perspektiv skulle jag säga att det allra viktigaste argumentet är att få hjälp med att förstå sig själv bättre. Helt klart finns det en massa frågor runt detta, en oro för att man känner sig annorlunda.

I mötet med omvärlden kan det vara lite knepigt med diagnoser. Även barn med diagnoser är individer med stora skillnader trots samma diagnos (på pappret). Två barn som båda har 'diagnos inom autismspektrat' kan vara lika olika som två personer som 'håller på med skidåkning'. Visst det finns några tydliga beröringspunkter men man behöver beskriva och fördjupa sig lite (mycket) för att förstå personens behov.

TS: Jag tror det skulle finnas ett värde för dottern att göra en utredning och få hjälp att förstå sig själv. Om hon sedan tänker att den informationen kan användas även till annat (få tillgång till resurser etc.) får hon vara med och bestämma.

min erfarenhet är att det inte hade kunnat utvecklas lika bra för mitt barn utan utredning även om det inte varit helt okomplicerat.

Även som förälder kan en diagnos vara en viss lättnad i relation till omvärlden (som tycker man curlar och är för slapp) men det är sekundärt. Får barnet en diagnos så får man tillgång till ett gemensamt språk, förklaringar och vissa verktyg för att komma vidare.

Efter puberteten så blir det förhoppningsvis allt lättare och i vuxen ålder är det inte alls säker att diagnosen behöver vara något större hinder eller ens märkbart. Det beror på, som sagt, eftersom det är individuellt.