Arg över sexlivet

Fattar ju att sånt här är jobbigt, men varför ligga och vara arg? Vad ska ens lösningen vara, tänker du? Vill hon inte ha sex, eller ens kyssas med öppen mun, så vill hon ju inte. Det är ju varken nåt hon kan eller ska tvingas till. 

Antingen får ni prata om det och komma överens att tillsammans hitta en lösning som fungerar för båda, kanske genom terapi. Eller så får du ju göra slut. Du måste ju inte fortsätta vara med henne längre om förhållandet inte fungerar längre.

Jag är kvinna och har det precis som du har det. Är visserligen inte sambo utan särbo.
Särbon har noll sexlust och helt ärligt verkar det inte bekomma honom ett dugg och inte heller att jag talat om att jag går under snart verkar bekymra honom nämnvärt. Han mest konstaterar att nop jag har ingen sexlust punkt.

Jag är superattraherad av honom och tycker han är skitsexig och han har väldens bästa kuk... Men att aldrig få njuta av detta utan att känna mig som en sur grinolle och ev kräva sex genom att försöka anfalla tär något galet. 
Som att låta en nykter alkoholist bara smutta på flaskan...

Blir bara så ledsen för varje vecka som går och vi inte har sex och jag som såg framför mig ett liv fyllt av kärlek, gemenskap och sex. Han är inget annat än en mat och sovkompis och nu känner jag inte ens att jag saknar honom när det går dagar utan att vi ses.
Är trött på att känna mig värdelös (eftersom han inte tänder på mig eller ens försöka få till det för min skull). Är trött på att vara ledsen över något jag inte kommer få av honom, så även om hoppet är det sista som överger människan så har jag nu börjat att fasa mig ur hans liv...

Hon håller mig i handen när vi är ute och går, och ger en snabb puss när hon går till jobbet. Det är jag som får krama henne, klappa henne, tala om att jag älskar henne (jo, det händer att hon gör det, men sällan), köper sexleksaker, introducerar variation i sexlivet, och är oftast den som tar initiativ till sex. Vi älskar en gång i veckan, nästan aldrig mer än den gången. 

Ibland känner jag mig besviken på detta (efter 25 år tillsammans), men faktum är att hon sällan avvisar mina inviter. Jag får svar när jag kramar, uppvaktar, förför.

Så jag har bestämt mig för att försöka att inte söka bekräftelse på mina villkor, utan uppskatta det gensvar jag får på mina egna initiativ. Inte sura, inte tjata. 

Om hon inte skulle vilja ha sex, som en del här beskriver (ibland i åratal), då skulle jag berätta för henne att jag har ett behov av sex. Om inte hon har det så kan vi fortsätta leva ihop som vänner, men då vill jag ha sex utanför äktenskapet. Om hon inte skulle acceptera det, utan kräva av mig att avstå från sex resten av livet, då skulle jag lämna henne.

Särbo sedan snart 10 år, allting perfekt och vi trivs verkligen med varandra.
Men - sedan, eller som resultat. av att hon hamnat i klimakteriet har vi slutat kyssas och hångla. Behöver inte bli sex men, vill ha något mer. Hon vill också men är rädd att det ska leda till sex. 
Vill inte ha sex om det inte känns bra för henne, känns ibland som hon ställer upp för min skull. Prata om det funkar inte, har försökt så många gånger och hon får den tid hon vill ha. Vad gör man?