Misstänker att min dotter har autism

Att du vill att det inte ska vara så, förändrar inte hur verkligheten kan se ut för en del barn. 

Vid 7 års ålder var jag redan väldigt medveten om vad som verkade vara normalt eller inte. Jag är autistisk, men en sådan där som tidigt började maskera. Så flög totalt under radarn, annat än att fritidspersonalen flaggade kring mitt udda sätt att leka på. Men mina föräldrar ville inte se. Plus, min bror var mera stereotypiskt tydligt autistisk. Han fick utbrott tex. Jag fick det inte- men var istället trött, sur, grinig hemma vid och var redan deprimerad vid 8 års åldern. Klarade verkligen inte av stimmiga miljöer, och istället för att explodera utåt vid förändringar och jobbiga intryck riktade jag det inåt. Gick iväg. engagerade mig inte i konversationer i onödan. Osv. Var enkelt att se på min bror att han stack ut. Men jag vart sådär ?charmigt? lillgammal. Tyst. Lugn. Smart. Eftersom jag älskade att måla och rita, bortförklarade man mitt kufiska sätt som - hon är en artistisk själv. Men plågades väldigt inombords egentligen, av att trycka undan så många av mina autistiska drag. Av att försöka hålla masken. Jag fick min diagnos för ca 1 år sedan, 30+ år gammal. Det fanns inga tvivel. 

Autism kan yttra sig på så många olika vis- och nog tycker jag att det låter lite suspekt. Din dotter måste ju inte ha en full diagnos för det dock, utan det kan också handla om autistiska drag tex. Om det inte beror på andra faktorer då dvs. Så jag tycker det låter bra att ni söker hjälp för er dotter redan nu. 

Ja du har ju rätt. Hur visade sig utbrotten för din bror?
Ja jag får nog ställa in mig på att det kan vara så, och är glad över att vi fått en tid iaf 

Du borde testa att jobba på tivoli

Jag har sett det flera gånger hos barn utan diagnos eller misstankar att det kan vara något sådant. En 7- åring är ett barn inte en miniatyr vuxen, det kan vara en så enkel sak som lågt blodsocker. 

Dela med sig när det finns en viss mängd är en sak, att inte köpa så alla får varsin en annan. 

Inte för barn med norm-utveckling och inte för barn utan t ex autism. Du kan inte utgå från dig själv, uppenbarligen, för att hävda en norm. 
Varför pratar du om "miniatyr-vuxna"? Du kunde knappast gjort ett mer felaktigt antagande om att jag skulle ha överkrav på barn. Jag pratar endast om att åldern för när offentliga utbrott avtar är tidigare än sju år, med god marginal.

Tivoli är förresten ett ganska bra exempel på när även norm-barn fullt medvetna kan kosta på sig att låta frustration och fula ord halvdränkas i oljudet, ett café är det inte. ToM är ganska väl utvecklad hos en sjuåring, liksom önskan att inte göra bort sig och vilka sammanhang som är mer "kritiska" för det senare. 

Det förstår jag. 

När har jag sagt att jag utgår från mig själv? Det vore väldigt dumt eftersom jag är autistisk. 

Neurotypiska barn kan också bli arga, besvikna och protestera. En vuxen har lättare att hantera besvikelser (och snålhet) än barn oavsett diagnos eller ej. En typisk grej barn (även äldre) reagerar på är när syskonet eller kompisen vinner i lottståndet men inte de då kan det bli gråt och sura miner. Jag kan givetvis inte veta vilka som har en diagnos men det är för många som reagerar så för att alla ska vara autistiska. 

 

Du ser inte skogen för trädet just nu. 

Incidenten på caféet är ett exempel som TS gett på en typisk situation för flickan, där det blir utbrott och en reaktion som både hon och omgivning reagerar på. Som just avvikande. Detta exempel är inte ämnat som en beskrivning av en ytterlighet, utan TS tar upp det som en beskrivning av hur det brukar bli när dottern inte är väl förberedd på vad som skall ske. 

Givetvis KAN ett barn flippa ur pga övertrött, hungrig, sjuk, eller något annat. Av en sådan sak som att ej få en hel kaka själv i den åldern. Men dom flesta reagerar inte på det viset frekvent. Utan är betydligt mer medvetna, och självreglerande i att anpassa sina reaktioner utefter den sociala situationen. Även autistiska barn kan vara medveten, och reglera sin reaktion/beteende. Skillnaden ligger allt som oftast i att NT personer har en inbygd känsla för detta sociala spel och behöver inte i samma utsträckning komma ihåg/aktivt tänka på det, som det då ofta är för en autistisk person som aktivt försöker passa in/verka normal. NT personen kommer i mycket lägre grad sticka ut, eller göra fel/ha för sig avvikelser andra snappar upp. Därför blir utbrottet ?udda?. 7 åringar brukar inte reagera sådär- men ja, givetvis kan det ske.

Om TS dotter så snudd som ofta/alltid reagerar med utbrott av något slag, när hon ställs inför att hon blir överrumplad av att något annat sker, än det som hon var inställd på. Då är det något som sticker ut, och som skulle kunna ha sin orsak i ett autistiskt drag tex. Kanske ett av flera rent av. Detta klarnar ju om man skulle utreda henne, och det är bara positivt att dom söker hjälp redan nu. Oavsett om dotterns svårigheter beror på en diagnos eller ej. 

Du utgår i alla fall inte från neurotypiska sjuåringar.

Att förlora i spel och ovanpå detta glatt beskåda syskonets/kompisens rena tur, ställer helt andra krav på social och emotionell utveckling än att dela en kaka. 

Nej, det är ingen större skillnad för sjuåringar. De allra flesta sjuåringar klarar av utan utbrott att den vuxna säger att barnet bara får en halv kaka, oavsett hur många det finns. Det kan ju finnas massor av anledningar, tex att föräldern har ont om pengar, att barnet redan fått mycket sötsaker den veckan eller att det snart är middag. En del barn behöver förklaringar, andra godtar utan vidare, men hur som helst är steget stort från att gnälla lite till att få utbrott på ett café. Det är ju den överreaktionen som är mest avvikande då sjuåringar har lärt sig att i de flesta fall kontrollera sina känsloyttringar och att uttrycka besvikelse på annat sätt än genom raseri eller tårar. Sjuåringar är generellt redan medvetna om vad som förväntas av dem, och att inte göra bort sig i sociala sammanhang.