BF MARS 2023

Hej! Har inte vågat skriva i tråden här tidigare men ny tänkte jag dela med mig av mig själv och min situation.  

Jag är gravid och förväntat BF är 20 Mars. 
Jag plussade någon gång i vecka 7 efter att ha levt i förnekelse i ungefär 2 veckor (sen mens). Bebis som inte alls var planerad men ändå välkommen, såklart! Jag behövde bara lite tid att smälta beskedet. 

Jag jobbar som sjuksköterska på ambulansen sedan 4 år tillbaka och är färdig med min specialistutbildning i januari. Jag älskar mitt jobb, men ser också fram emot att få vara hemma med en liten bebis igen. 

Jag är 29 år, och fick min första dotter, i dec 13, och min andra dotter i maj 15. Så det blir en liten sladdis det här. Hade ett oplanerat utomkveds sept -12.

Tidigare graviditeter har inte varit problemfria, med tillväxthämning på barnen (38-40%) och det har varit många rundor fram och tillbaka till sjukhuset för att ze vill ha koll på mig. Detta gjorde att vi var lite osäkra på om vi verkligen vågade försöka en gång till. 

Nu är jag i vecka 12+1. Hade första ultraljudet i vecka 8 pga tidigare utomkveds. Inväntar nu nästa ultraljud om en vecka. Jag har mått fruktansvärt illa, även om det är betydligt bättre nu. Däremot är jag fruktansvärt trött. 

Pga tidigare tilväxthämning hos barnen och proppar i moderkaka så äter jag 160mg trombyl, fick också på inskrivningen veta att jag drabbats av graviditets hypothyreos. Så har börjat äta 50mg levaxin. Om 3 veckor ska jag in och ta nya prover och även tidig glukosbelastning pga ökad risk för graviditetsdiabetes. I övrigt är allt redan planerat för mig, och det blir rutin ultraljud I vecka 18-20. Och i vecka 24 ska vi börja med alla flödeskontroller igen och utvärdera effekten av trombylen för att se om jag kan slippa fragmi sprutor. Detta kommer sedan följas upp i början var fjärde vecka och sedan varannan vecka från 28. Tillväxt ul kommer också att ske vecka 28, 32 och 36. I vecka 36 kommer man ta ett beslut om man ska lägga in mig för igångsättning, detta då pga tidigare små barn som varit slöa efter förlossning och haft hjärtljud som gått ner under värkarbetet. Man vill inte att jag föder henna pga detta. Mina tidigare förlossningar har gått snabbt. Några timmar med nr 1. Och 40 minuter med nr 2 från första känning. Jag har 50 minuter till sjukhus.

Nu har jag berättat massor om vår situation och varför det har funnits tveksamheter. Men hela familjen är otroligt spända på qtt få uppleva detta en gång till och det ska bli så kul! 

Finns det någon lite mindre privat grupp på exempelvis fb?
Har ansökt till en offentlig man kan söka på, men blir nekad.  Med många medlemmar, vet att jag var med i en helt sluten till föregående barn, vi var bara omkring 110 st, så man hade nästan en gemenskap där alla "Kände" alla. 

hej! Jag vill också gärna vara med i en liten fb grupp! 

sofia9811: jag fick inte länken till din sida att fungera! 

Jag försökte klistra in länken men kom inte fram. Kanske kan man söka på fb gruppen? Vad heter den? 

kram!

23massen

Är de någon som börjat känna något i magen? 
Känns så märkligt att gå runt alla dessa veckor och inte känna något i magen. 

När börjar man känna sig gravid?

Jag väntar också.. magen känns lite hårdare längre ner, som om jag hade konstant spända magmuskler. Men annars är det svårt att föreställa sig att det är en liten sprattlande krabat där inne 

Jaa, jag trodde jag skulle bli lugnare efter KUB då vi fick se lilla bäbis. Men jag är ju lika orolig nu som innan. Man går ju runt i ovisshet. 

Minsta lilla obehag eller känsla i magen så tänker jag att det är något konstigt.

Hur kommer man ifrån denna oro. =S

Vad jag förstår så kommer man vara orolig för sitt barn resten av livet  Vad man kan göra är väl att inse att det inte hjälper att oroa sig  så försöker jag tänka iallafall, man kan minimera risker javisst, men skit kommer hända ändå. Jag återkommer om jag lyckas sluta tänka katastrof-tankar överhuvudtaget 

Vi fick svar på vårat Nipt i söndags och det visade på att allt var normalt samt att vi väntar en liten pojke  
Jag blir ju dock så nojjig att bebisen inte längre lever då jag har noll symtom. Vi planerade att berätta för familjen då vi fått svaret men jag blir lite tveksam då jag inte vet om han lever eller inte. Dåliga tankar jag vet, men det är som att jag som person ställer in mig på det värsta så jag slipper bli besviken istället för att tänka positivt... Min sambo blir lite less på mig haha.
Någon som kan relatera eller är jag ensam om dessa tankar...? 
Vi har ett ultraljud nästa vecka så jag får snällt vänta tills dess.