Anonym (R) skrev 2024-11-09 11:49:56 följande:
Hej!
Jag var också 35 när vi började försöka med första barnet. Nu är jag 39 och försöker med ett syskon. Jag väntade in min sambo som är några år yngre för att jag ville att han skulle vara lika på och att det skulle finnas förutsättningar för ett delat föräldraskap. Vi har båda många hobbies och intressen som vi ville hinna med.
Nu med facit i hand så har de där andra sakerna blivit mycket mindre viktiga och det är lätt att prioritera familjelivet. För min del tror jag att det handlar mycket om att vi just är lite äldre och vi har perspektivet att detta är en kort tid i livet då annat får stå tillbaka, men det kommer att komma tid igen när just familjelivet inte är lika intensivt och det finns mer tid för annat.
Lycka till med era försök!
Jo, rent intellektuellt förstår jag att det är så. Jag litar mycket på att det faller sig naturligt att omprioritera när barnet kommer och att jag kommer vilja det. Dock känns det lite somnen risk med att få barn äldre; man har fler vuxna år bakom sig då man kunnat vara flexibel och rå om sig själv. Jag var 30 när bestämde mig för att jag var redo för en seriös relation och träffade sambon. Kände mycket nervositet kring det och att bo ihop osv osv. Nu kan jag inte föreställa mig att bo själv igen och vara singel! 😅 Så det är nog lite så jag är som person...
Lyckligtvis är sambon överens om att det är viktigt med egna projekt och intressen och att båda måste få det utrymmet så hoppas vi kan få det att funka bra tillsammans och fortsatt se till bådas behov. Men livet har sina olika säsonger så när ett barn föds kommer en ny säsong ett tag med lite annat innehåll.
En fördel med att vara lite äldre är att man sett folk runt omkring sig få barn så jag försöker lägga märke till saker och fundera på hur jag vill göra och vad jag vill försöka anamma och inte. Känns bra att inte vara först av den anledningen!