• Anonym1720

    Jag ångrar mitt andra barn

    Som rubriken säger, jag ångrar ihjäl mig över mitt andra barn det är så fruktansvärt smärtsamt, fick mitt andra barn när första dottern var tre år cirka. Jag började känna ganska fort att detta var inte vad jag tänkt mig att jag egentligen nog inte alls ville ha ett till barn, utan vi ?skaffade? ett syskon för vårt barns skull, för att denna inte skulle vara så utsatt, vi hade inte ens en bra relation utan det var mer en överenskommelse om att separera när yngsta barnet började på förskolan. Alla fel i boken man kunde göra. Det var oxå en tanke om att ångra sig, då jag är +40 och tänkte att det var sista chansen i så fall. Jag ville efter födseln få henne bortlämnad, kanske hon skulle komma på familjehem och vi kunde ha kontakt, men pappan vägrade.

    När yngsta kom var jag från början frisk, sen har det varit en lång tid med depression, inläggning och fortfarande inte frisk, men jag vet (eller känner så fortfarande) att jag inte kommer sluta ångra mitt andra barn. Hon är 10 månader nu. Ångern (och sorgen för mitt första barn) är så stark så den äter upp mig och känner absolut ingenting. Visst, hon är gullig. Men känns som att allt bara skedde i onödan, hela jävla graviditeten, ja allt. Önskar jag fick detta med 1:an så jag ALDRIG hade övervägt att skaffa ett till barn. Det blev bara så fruktansvärt jobbigt allt och en stor chock. Och var aldrig beredd på att jag skulle ångra att tiden med 1:an inte fanns där på samma sätt.

    Tilläggas ska att jag har ADHD och uttalad stresskänslighet men gick bra med ett barn; pappan kompenserade nog till viss del, eller så hade jag klarat det själv då med. Men som

    läget är nu så är det enda jag ältar och sörjer att min äldsta dotter förlorat sin mamma helt och hållet, hennes barndom dog när vi fick ett till barn (((( Jag kräks och får panik och skäms och allt därtill för jag sörjer så mycket över det, jag har förstört hennes liv. Allt var SÅ BRA när vi bara hade henne men sen skulle min fixering över ett syskon förstöra precis ALLT. Ni som har barn förstår nog hur man känner, att inte längre bo eller ens träffa sitt barn och eftersom jag bara inte kan få ha ett barn för pappan så kommer nu han få vårdnaden om båda, ser ingen annan utväg. Förlorar min lgh, allt, när jag kunde ha separerat med en frisk dotter som jag älskar över allt, vet inte vad jag ska ta mig till. Hjärnan slutar aldrig snurra över detta, jag hatar pappan mer än jag kan förklara, (som ställer massa villkor) slår på mig själv hur jag kunde vara så JÄVLA DUM, även om jag vet fler med mig som gjort samma misstag kan inte säga nog hur många ggr jag ångrar mig över att ha förstört min dotters liv och säg inte att det blir bättre. För jag känner att jag kommer inte sluta ångra mig, vill bara tillbaka till tiden när jag var FRISK och hade min enda dotter men skriv gärna ni som fått fler barn och ångrat er, ja även ni som kanske gjort det och om det blev bättre. Känner bara sådan ånger och sorg över vad jag ställt till med *gråter* det skulle aldrig ha hänt.

  • Svar på tråden Jag ångrar mitt andra barn
  • AmericanMommy

    Många är väldigt hårda mot TS i denna tråd, jag hoppas ni förstår att hon troligen inte bara har förlossningsdepression utan förlossningspsykos. Man kan inte tänka logiskt då, många blir totalt fast i sitt tänk. Det går inte att lägga så enormt mycket ansvar på någon som är i en psykos och att säga att dom måste rycka upp sig och ta av sig offerkoftan etc. Väldigt oförstående.

    TS jag hoppas du får den hjälp du behöver!

  • Anonym (gg)
    Anonym1720 skrev 2021-06-05 10:23:12 följande:
    Jag är inlagd just nu men det hjälper inte alls just nu, mediciner ingenting
    Har du nån kontaktperson du kan prata meed?
  • Embla twopointoh
    Anonym (k) skrev 2021-06-06 00:18:12 följande:
    Dock blir det ju ändå lite märkligt när allt gick superbra innan barn två enligt ts, dvs då var hon inte alls sjuk på nåt sätt. Och ADHD-n fanns ju där då med..
    TS hade ADHD innan hon fick barn, och jag tvivlar på att allt var så bra som det låter på TS. Hon idealiserar tiden med ett barn och inser inte det själv. Det är det där med självinsikt, som sagt. Och förmodligen har hon en förlossningsdepression på allt dessutom. Det är inte bara att "rycka upp sig" när man är deprimerad, det är som att säga till en person med brutet lårben att det bara är att springa ett maraton.
  • Anonym (gg)
    AmericanMommy skrev 2021-06-06 00:30:54 följande:

    Många är väldigt hårda mot TS i denna tråd, jag hoppas ni förstår att hon troligen inte bara har förlossningsdepression utan förlossningspsykos. Man kan inte tänka logiskt då, många blir totalt fast i sitt tänk. Det går inte att lägga så enormt mycket ansvar på någon som är i en psykos och att säga att dom måste rycka upp sig och ta av sig offerkoftan etc. Väldigt oförstående.

    TS jag hoppas du får den hjälp du behöver!


    Korrekt. Detta är vad jag också tror.

    Det bästa för dig ts hade varit att försöka få prata md någon där du är. Det kommer med allra största sannolikhet att bli bra igen, även om det inte känns så nu.
  • Anonym (k)
    AmericanMommy skrev 2021-06-06 00:30:54 följande:

    Många är väldigt hårda mot TS i denna tråd, jag hoppas ni förstår att hon troligen inte bara har förlossningsdepression utan förlossningspsykos. Man kan inte tänka logiskt då, många blir totalt fast i sitt tänk. Det går inte att lägga så enormt mycket ansvar på någon som är i en psykos och att säga att dom måste rycka upp sig och ta av sig offerkoftan etc. Väldigt oförstående.

    TS jag hoppas du får den hjälp du behöver!


    Det är nog lite svårt att förstå bara när det är små barn inblandade och ts verkligen inte vill vara ifrån dem (!), inte meningen att låta så hård. Tror alla i tråden vill att det ska bli bra iaf och att rätt hjälp ges förstås, så att det ska bli så.
  • Annita

    Så hemskt det låter TS, jag hoppas verkligen att du blir hjälpt där du är. Hur gammal är yngsta dottern nu? Hur länge har du varit inlagd?

    Är du öppen med dina tankar mot läkarna på avdelningen? Det är viktigt för att de ska kunna ge dig rätt medicin. Förmodligen behöver du både antidepressiva, antipsykotiska och lugnande. Terapi tror jag inte är bra för dig just nu, du behöver snarare vila från dina tankar ett tag. Du upprepar maniskt samma saker om och om igen. Du har säkert möjlighet att få något lugnande, men viktigt att be om och även ta emot rätt medicin. Önskar dig verkligen att få må bättre än så här!

    Steg ett är att må bättre, steg två kommer inte förrän därefter. Att ha flickorna varannan vecka som några föreslagit kan inte komma på fråga än på ett tag, om jag förstår ditt läge rätt.

    Du tror inte det just nu, men till slut mår man bättre <3

  • Hyllemor

    Jag har läst enstaka inlägg i den här tråden, men inte allt. Om jag säger någonting tokigt just nu, så får du skriva: Varför tar inte pappan det ena barnet occh du tar det andra och så bor ni särbo ett tag? Pappan måste rimligen se det här också. Jag vet att det kan vara kämpigt med ekonomi och annat om man separerar, men man behöver kanske inte separera på heltid. Mitt förslag kan förvisso bli katastrof för er familj, men det viktigaste är att du tänker utanför den berömda boxen, oavsett hur du resonerar. Prata med din man, resonera och kom fram till en dålig lösning. Kanske blir den bra i slutändan, eller så inser ni att den var dålig från början.

  • Annita
    Hyllemor skrev 2021-06-06 01:15:04 följande:

    Jag har läst enstaka inlägg i den här tråden, men inte allt. Om jag säger någonting tokigt just nu, så får du skriva: Varför tar inte pappan det ena barnet occh du tar det andra och så bor ni särbo ett tag? Pappan måste rimligen se det här också. Jag vet att det kan vara kämpigt med ekonomi och annat om man separerar, men man behöver kanske inte separera på heltid. Mitt förslag kan förvisso bli katastrof för er familj, men det viktigaste är att du tänker utanför den berömda boxen, oavsett hur du resonerar. Prata med din man, resonera och kom fram till en dålig lösning. Kanske blir den bra i slutändan, eller så inser ni att den var dålig från början.


    Men TS är ju jättesjuk. Hon ligger inlagd på psykiatrisk slutenvård och är alltså inte i skick att ansvara för något barn för närvarande:/
  • Annita

    Om någon missat att TS är inlagd så står det i inlägg 53.

  • Anonym (Liv)
    Anonym1720 skrev 2021-06-05 21:12:58 följande:
    Det är så jag måste försöka tänka, att de får ett bra liv ändå, förhoppningsvis, fast det gör så fruktansvärt ont att veta att jag inte kommer finnas där.

    Pappan tillgodoser deras behov, för jag kan ju inte, så kärlek och omvårdnad får dom, bara inte av sin mamma
    Barnen kommer klara det. En förälder som älskar dem och ger omvårdnad är helt ok. Du måste fokusera på dig själv och ditt mående för att någon gång finnas i deras liv. De flesta barn föredrar att ha en sjuk mamma någonstans som hälsar på någon gång ibland än att inte ha någon mamma alls.
Svar på tråden Jag ångrar mitt andra barn