• Anonym1720

    Jag ångrar mitt andra barn

    Som rubriken säger, jag ångrar ihjäl mig över mitt andra barn det är så fruktansvärt smärtsamt, fick mitt andra barn när första dottern var tre år cirka. Jag började känna ganska fort att detta var inte vad jag tänkt mig att jag egentligen nog inte alls ville ha ett till barn, utan vi ?skaffade? ett syskon för vårt barns skull, för att denna inte skulle vara så utsatt, vi hade inte ens en bra relation utan det var mer en överenskommelse om att separera när yngsta barnet började på förskolan. Alla fel i boken man kunde göra. Det var oxå en tanke om att ångra sig, då jag är +40 och tänkte att det var sista chansen i så fall. Jag ville efter födseln få henne bortlämnad, kanske hon skulle komma på familjehem och vi kunde ha kontakt, men pappan vägrade.

    När yngsta kom var jag från början frisk, sen har det varit en lång tid med depression, inläggning och fortfarande inte frisk, men jag vet (eller känner så fortfarande) att jag inte kommer sluta ångra mitt andra barn. Hon är 10 månader nu. Ångern (och sorgen för mitt första barn) är så stark så den äter upp mig och känner absolut ingenting. Visst, hon är gullig. Men känns som att allt bara skedde i onödan, hela jävla graviditeten, ja allt. Önskar jag fick detta med 1:an så jag ALDRIG hade övervägt att skaffa ett till barn. Det blev bara så fruktansvärt jobbigt allt och en stor chock. Och var aldrig beredd på att jag skulle ångra att tiden med 1:an inte fanns där på samma sätt.

    Tilläggas ska att jag har ADHD och uttalad stresskänslighet men gick bra med ett barn; pappan kompenserade nog till viss del, eller så hade jag klarat det själv då med. Men som

    läget är nu så är det enda jag ältar och sörjer att min äldsta dotter förlorat sin mamma helt och hållet, hennes barndom dog när vi fick ett till barn (((( Jag kräks och får panik och skäms och allt därtill för jag sörjer så mycket över det, jag har förstört hennes liv. Allt var SÅ BRA när vi bara hade henne men sen skulle min fixering över ett syskon förstöra precis ALLT. Ni som har barn förstår nog hur man känner, att inte längre bo eller ens träffa sitt barn och eftersom jag bara inte kan få ha ett barn för pappan så kommer nu han få vårdnaden om båda, ser ingen annan utväg. Förlorar min lgh, allt, när jag kunde ha separerat med en frisk dotter som jag älskar över allt, vet inte vad jag ska ta mig till. Hjärnan slutar aldrig snurra över detta, jag hatar pappan mer än jag kan förklara, (som ställer massa villkor) slår på mig själv hur jag kunde vara så JÄVLA DUM, även om jag vet fler med mig som gjort samma misstag kan inte säga nog hur många ggr jag ångrar mig över att ha förstört min dotters liv och säg inte att det blir bättre. För jag känner att jag kommer inte sluta ångra mig, vill bara tillbaka till tiden när jag var FRISK och hade min enda dotter men skriv gärna ni som fått fler barn och ångrat er, ja även ni som kanske gjort det och om det blev bättre. Känner bara sådan ånger och sorg över vad jag ställt till med *gråter* det skulle aldrig ha hänt.

  • Svar på tråden Jag ångrar mitt andra barn
  • Annita
    KKarate skrev 2021-06-06 16:41:51 följande:

    Kemiska obalanser i hjärnan är inte att leka med. Du skulle behöva stöd av flera olika insatser och då är jag ganska mycket emot både slentrianmässigt användande av SSRI och ECT. Detta förstör mer än det bygger upp. Utan du borde jobba med ditt ego på ett väldigt djupt och andligt sätt, i kombination med B3-vitamin-behandlingar är väl det jag skulle tro var bäst. Men jag känner dig inte kan egentligen inte uttala mig om din situation, men det kan ju ingen här. Förstår att den är otroligt jobbig, men ditt andra barn är inte till last och pappans linje om att inte lämna bort dottern är det bästa, oavsett om du själv känner att det inte var rätt. Måste vara en ansträngande tid för hela er familj. Kanske kan ni fundera ut något tillsammans, kanske du behöver massivt med ensamtid för att bli återställd? Skulle pappan klara av det med barnen? Läka dig själv så att säga.


    TS har ju haft massivt med egentid eftersom hon varit inlagd sedan oktober... nä, slentrianmässiga behandlingar är väl aldrig bra och B12- brist ger symptom som kan förväxlas med depression.

    Men min erfarenhet är att det är livsfarligt att undvika ssri/andra läkemedel när en person är så psykiskt sjuk som TS verkar vara. Det är på liv och död och är inget man ska flumma bort med vitaminer.

    Lätt och måttlig depression kan nog bli bättre av vila, motion, bra mat och samtal. Men inte en riktigt djup depression.
  • Anonym1720
    Anonym (A) skrev 2021-06-05 22:26:03 följande:

    Precis, du har fått för dig att bara för att det inte blev som du ville eller hade tänkt från början så kommer allting att fortsätta vara skit med 2 barn.

    Du kommer aldrig komma framåt i livet eller någon annanstans för den delen, om du inte ens är intresserad av att utforska ett annat tankesätt eller scenario.

    Det är tragiskt att du inte tycker det är värt att kämpa för vare sig du själv eller barn 1 eller 2. Båda behöver dig, men du bäddar in dig i "stackars mig" filten och skyller på någon jäkla elterapi och att det är barn nr 2's fel.

    Barn nr 2 har ingen som helst skuld i det här, och ditt påstående att utan det andra barnet hade det inte blivit såhär för då var du frisk - det är bullshit.

    Du har förmodligen haft dem här tendenserna hela tiden...

    Och det märks tydligt att du inte vill ha hjälp. Du verkar ha gjort dig ganska bekväm i den rollen du har nu.


    Just för det blev inte som tänkt och jag ville nog med facit i hand bara ha ett barn, för det klarade jag av och blev inte sjuk, och ser det nu som en omöjlighet. Jag försöker bli frisk nu, men ECT:n är en stor del till att mitt liv är ödelagt, vad du än säger. Och nej, jag hade inte blivit sjuk på detta sätt om inte ett till barn fanns: haft samma problem innan hela mitt liv men varit fullt fungerade för ett barn, bostad och jobb osv, aldrig mått såhär. Och nej, jag är inte bekväm i detta, för är sjuk, men ångrar fortfarande att jag skaffade ett till barn, med fel person dessutom: dock inte andra barnets fel på ngt sätt.
  • Anonym1720
    Anonym (k) skrev 2021-06-05 23:07:43 följande:

    Bra fortsättning. Ja, bekväm.

    Just också detta återkommande om elterapin "efter den kan jag inte bli bättre, gjorde allt värre". Om och om igen. Samma resonemang hos alla som egentligen inte vill bli hjälpta. 

    Bara för att man är deprimerad är det inte heller bra att omgivningen tassar på tå. Ett dåligt mående betyder inte att man har rätt att vältra sig i att allt är för evigt hopplöst eller vägra göra förändringar (det är precis det som sker i de här viktprogrammen och det kommer hjälpa dig exakt lika lite som det hjälper dem). 

    Du har inte den rätten. 

    DU valde att skaffa dessa två barn. Är det inte dags att iaf börja försöka tänka annorlunda? Det klarar du eftersom du klarar att få ner massor av dina tankar här i text. Nej, det blir inte som förr, men det kan bli bra ändå..

    Du pratar så varmt om din äldsta tjej men verkar inte ens vilja greppa chansen till en framtid med henne. Som att hon inte är värd det ändå. 

    Ska du sitta hela livet ut och upprepa att du är sjuk, att allt är kört för att du tog beslutet att skaffa ett till barn, att allt är pappans, dotterns och elterapins fel osv.

    Depression är fruktansvärt, men det är en jättestor offerkofta också...


    Jag är absolut inte bekväm, vill inte ha det såhär, dock tror jag inte längre att jag klarar av att ta hand om barnen, vilket jag kunde göra med äldsta när jag var frisk, och har jättesvårt att acceptera att min yngsta finns, för allt var bra innan sen skulle jag ställa till allt.

    Som det är nu kan jag inte ens fokusera på barnen när jag bara blir sämre men lider fortfarande för min äldsta tjej som förlorade sin mamma för ett år sen och att hon aldrig kommer tillbaka i samma form igen jo, om jag bara kunde/skulle ha min äldsta tjej vore allt annorlunda, men pappan vägrar ju mig låta bara ha kontakt med henne och jag förstår det blir konstigt på sikt, men kanske bara det jag klarar av, ett barn?

    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra
  • Anonym1720
    Embla twopointoh skrev 2021-06-06 00:03:55 följande:

    Jag håller med om det här i stort sett, men samtidigt måste man komma ihåg att TS har ADHD, och det gör att TS hjärna förmodligen inte "fungerar" på samma sätt som hos någon som är "normal". Problemet är förmodligen djupare än "bara" en depression.

    Den här typen av fixering är vanligt vid NPF-diagnoser, och det är därför jag upprepade gånger gett TS rådet att ta hjälp av någon som kan det här med ADHD.

    En sak som är vanligt med ADHD, är bristande självinsikt och oförmåga att se saker ur andra perspektiv än sitt eget. Jag har en kompis med ADHD, och hon kan verkligen inte förstå att det hon gör påverkar andra, eller att hon på något sätt skulle ha en del av ansvaret vid konflikter. Jag har känt henne sedan tonåren (vi är 40+), och jag har för länge sett gett upp det här med att "prata förstånd" med henne, för rationella resonemang går helt enkelt inte in. Det är inte hennes fel, men det gör att det inte går att ha en normal, ömsesidig relation med henne.

    Jag tänker att det är möjligt att TS fungerar på liknande sätt. Hur mycket vi än försöker resonera med henne, kommer hon envist att hålla fast vid sin bild och sin fixering.

    Jag lider med TS, men främst lider jag med hennes barn. Det skär i hjärtat när jag tänker på den lilla som har en mamma som inte vill ha henne, så det kanske är lika bra just nu att det är pappan som har vårdnaden. Förhoppningsvis kan TS komma ur sin depression och få hjälp att bryta sig loss från sin fixering så småningom, så att flickorna kan få en mamma som älskar dem båda.


    Jag har haft ADHD hela mitt liv troligen men fick diagnosen 2017, ingen som känner mig har ngnsin trott jag haft ADHD då jag lyssnar, är empatisk, mycket energi och rätt impulsiv men det har varit det enda, men som sagt, har jag sagt t folk att jag har ADHD är det inte solklart, så inget av det kan förklara detta egentligen.

    Jag lider oxå med barnen att det inte blev som tänkt om dom förlorat sin mamma ja det är lika bra pappan får vårdnaden, hatar honom för han tjatade mig till ECT som gjort att jag inte alls fungerar som normal person längre, hade kanske haft en chans till ngt liv med barnen annars jag vet inte vad som händer på sikt men nu känns det hopplöst, allting, och tänker det är lika bra jag distanserar mig från allt med barnen. Så får dom gå vidare
  • Anonym1720
    Anonym (Liv) skrev 2021-06-06 06:17:00 följande:

    Barnen kommer klara det. En förälder som älskar dem och ger omvårdnad är helt ok. Du måste fokusera på dig själv och ditt mående för att någon gång finnas i deras liv. De flesta barn föredrar att ha en sjuk mamma någonstans som hälsar på någon gång ibland än att inte ha någon mamma alls.


    Tack <3 det är så sorgligt men det är oxå så jag känner. Att jag kommer inte att vara i deras liv på länge, om ens ngn gång hela deras liv är förstört till en frisk mamma känns det som känns inte som jag överlever efter ECT-behandlingen det låter så fruktansvärt det du skriver men det är ju så det kommer att bli, en sjuk mamma som hälsar på ngn gång ibland på sin höjd
  • Anonym1720
    Anonym (gg) skrev 2021-06-06 15:57:54 följande:

    Sjukt att man får ge det under tvång, har du fortfarande lpt? Känner många som inte mått bra efter ect. Men jag tänker att eftersom det hade dålig effekt sist så kanske de inte ger det i första hand. Medicinerna du fått lär ju ska sättas in under en viss tid också, under den tiden mår man mycket sämre. Själv kan jag inte ta mediciner, utan i mitt fall har det fått ta tid. De flesta depressioner blir bra över tid.

    Du skulle verkligen ha någon att prata med som lyssnar på dig och är snäll mot dig. Någon mer inriktad på just barn och anknytning osv, men det kommer säkert efter du fått vård på sjukhus, om du vill det.


    Ja jag vet, fick det under LPT, läkarna ville tvinga mig men fick inte men till slut blev jag övertalad, finns inget jag ångrar mer liksom du skriver, många fler.

    Tack för omtanken <3
  • Anonym1720
    Anonym (Liv) skrev 2021-06-06 06:17:00 följande:

    Barnen kommer klara det. En förälder som älskar dem och ger omvårdnad är helt ok. Du måste fokusera på dig själv och ditt mående för att någon gång finnas i deras liv. De flesta barn föredrar att ha en sjuk mamma någonstans som hälsar på någon gång ibland än att inte ha någon mamma alls.


    Återigen, det du skriver gör så ont i mitt hjärta, över hur det har blivit med allt!!!
  • Anonym1720
    Anonym (gg) skrev 2021-06-06 15:58:58 följande:

    Ja, exakt sådär kände jag när jag hade små barn och var som mest deprimerad och blev inlagd. Jag tror det är riktigt vanligt.


    Nu har jag fått ECT oxå som skadat mig, men hur lång tid tog det innan din depression gick över
  • Anonym1720
    Anonym (behöver) skrev 2021-06-06 16:31:10 följande:

    man behöver inte älska sina barn och ja man får tycka bättre om något av dem. ts, nu är det som det är, du behöver utgå från verkligheten. känn sorg och ångest men gör vad du kan för att få en stabil tillvaro.

    och: sluta scamma Ts alla präktiga småbarnsmammor därute som inte har samma problem.


    Jag älskar barnen, eller iaf min äldsta för det är henne jag har anknytning till, inte det yngsta av naturliga skäl har det ju inte blivit så, och ja, man kan oxå ångra ett barn och därav känna mer kärlek till det äldsta. Men nu börjar allt bli typ distanserat mer och mer

    Ja jag försöker göra vad jag kan för att ens överleva just nu, så jävla tragiskt är allt

    Tack snälla för den omtanken
  • Anonym1720
    KKarate skrev 2021-06-06 16:41:51 följande:

    Kemiska obalanser i hjärnan är inte att leka med. Du skulle behöva stöd av flera olika insatser och då är jag ganska mycket emot både slentrianmässigt användande av SSRI och ECT. Detta förstör mer än det bygger upp. Utan du borde jobba med ditt ego på ett väldigt djupt och andligt sätt, i kombination med B3-vitamin-behandlingar är väl det jag skulle tro var bäst. Men jag känner dig inte kan egentligen inte uttala mig om din situation, men det kan ju ingen här. Förstår att den är otroligt jobbig, men ditt andra barn är inte till last och pappans linje om att inte lämna bort dottern är det bästa, oavsett om du själv känner att det inte var rätt. Måste vara en ansträngande tid för hela er familj. Kanske kan ni fundera ut något tillsammans, kanske du behöver massivt med ensamtid för att bli återställd? Skulle pappan klara av det med barnen? Läka dig själv så att säga.


    Ja ECT vill jag verkligen inte göra igen men ngt är fel; då jag bara blir mer och mer hypad mediciner hjälper inte nu ens längre vad det verkar ja pappan vill behålla henne, vilket jag önskar vore annorlunda önskar jag hade skaffat henne själv så jag fått bestämma, som ngn skrev tidigare att hon hade fått ett till barn men efter 6 mån så valde hon att lämna bort hen då hon inte klarade av det, så finns uppenbarligen andra.

    Ja jag kan inte ta hand om barnen alls, pappan har haft dom själv sen oktober han klarar av det ?galant? är vad han säger själv, så kan vara trygg med det om ens det att jag känner sådan sorg för hur det blivit.
Svar på tråden Jag ångrar mitt andra barn