Jag ångrar mitt andra barn
Som rubriken säger, jag ångrar ihjäl mig över mitt andra barn 
det är så fruktansvärt smärtsamt, fick mitt andra barn när första dottern var tre år cirka. Jag började känna ganska fort att detta var inte vad jag tänkt mig att jag egentligen nog inte alls ville ha ett till barn, utan vi ?skaffade? ett syskon för vårt barns skull, för att denna inte skulle vara så utsatt, vi hade inte ens en bra relation utan det var mer en överenskommelse om att separera när yngsta barnet började på förskolan. Alla fel i boken man kunde göra. Det var oxå en tanke om att ångra sig, då jag är +40 och tänkte att det var sista chansen i så fall. Jag ville efter födseln få henne bortlämnad, kanske hon skulle komma på familjehem och vi kunde ha kontakt, men pappan vägrade.
När yngsta kom var jag från början frisk, sen har det varit en lång tid med depression, inläggning och fortfarande inte frisk, men jag vet (eller känner så fortfarande) att jag inte kommer sluta ångra mitt andra barn. Hon är 10 månader nu. Ångern (och sorgen för mitt första barn) är så stark så den äter upp mig och känner absolut ingenting. Visst, hon är gullig. Men känns som att allt bara skedde i onödan, hela jävla graviditeten, ja allt. Önskar jag fick detta med 1:an så jag ALDRIG hade övervägt att skaffa ett till barn. Det blev bara så fruktansvärt jobbigt allt och en stor chock. Och var aldrig beredd på att jag skulle ångra att tiden med 1:an inte fanns där på samma sätt.
Tilläggas ska att jag har ADHD och uttalad stresskänslighet men gick bra med ett barn; pappan kompenserade nog till viss del, eller så hade jag klarat det själv då med. Men som
läget är nu så är det enda jag ältar och sörjer att min äldsta dotter förlorat sin mamma helt och hållet, hennes barndom dog när vi fick ett till barn (((( Jag kräks och får panik och skäms och allt därtill för jag sörjer så mycket över det, jag har förstört hennes liv. Allt var SÅ BRA när vi bara hade henne men sen skulle min fixering över ett syskon förstöra precis ALLT. Ni som har barn förstår nog hur man känner, att inte längre bo eller ens träffa sitt barn och eftersom jag bara inte kan få ha ett barn för pappan så kommer nu han få vårdnaden om båda, ser ingen annan utväg. Förlorar min lgh, allt, när jag kunde ha separerat med en frisk dotter som jag älskar över allt, vet inte vad jag ska ta mig till. Hjärnan slutar aldrig snurra över detta, jag hatar pappan mer än jag kan förklara, (som ställer massa villkor) slår på mig själv hur jag kunde vara så JÄVLA DUM, även om jag vet fler med mig som gjort samma misstag kan inte säga nog hur många ggr jag ångrar mig över att ha förstört min dotters liv och säg inte att det blir bättre. För jag känner att jag kommer inte sluta ångra mig, vill bara tillbaka till tiden när jag var FRISK och hade min enda dotter men skriv gärna ni som fått fler barn och ångrat er, ja även ni som kanske gjort det och om det blev bättre. Känner bara sådan ånger och sorg över vad jag ställt till med *gråter* det skulle aldrig ha hänt.