Jag ångrar mitt andra barn

Finns det verkligen ingen som haft det som jag, ångrat att få ett till barn, att det inte blev som tänkt?

Tänker på mamman som ville ha en dotter istället för en son. Ngn måste ju ha känt att få ett till barn för sin äldstas skull inte blev som man hade tänkt sig, när man ?skaffade? barnet för den äldstas skull och sen inte insåg hur mycket mer jobb det skulle bli ett barn är inget, 2 barn är som fyra barn har jag hört ngn uttrycka sig, jag tror min depression blev så kraftig bland annat för barnet inte kom av naturlig längtan utan mer ?praktiska? skäl, som inte blev som det var tänkt och nu klarar jag inte av situationen vilket ger båda barnen ett livslångt lidande

Du TS, det är många människor som hamnar i förlossningsdepression och som tycker att livet blir en jobbig omställning när man får ett barn till.

Men att tycka synd om sig själv, gnälla, älta och säga att ingenting hjälper - det funkar inte!

Alla kämpar någon gång i livet med något som för dem är skitjobbigt, men lägger man sig bara ner och ger upp kan man vara så säker på att det aldrig någonsin blir bättre!

Om du nu mår så dåligt och inte kan ta hand om dina barn, då borde du läggas in för vård.

Så att du kan få chansen och möjligheten att vara lycklig med dina barn i framtiden.

Vad är det för skitsnack om att deras liv är förstörda?! Deras liv har ju för tusan bara börjat!

Du frågar efter liknande erfarenheter, här får du en:

Jag har kämpat med depression under många år pga fler trauman än vad en människa i genomsnitt upplever i hela sitt liv.

Jag fick aldrig någon hjälp att bli frisk utan lät tiden gå och med det tryckte jag omedvetet undan ångesten och trodde att "nu mår jag bra".

Så när min son föddes 2019, kraschade jag på ett liknande sätt som du beskriver. Jag grät oavbrutet, kunde inte riktigt ta min son till mig, frågade sambon om vi skulle ge bort barnet, det kändes som att jag förstört hela världen genom att bli mamma.

Men samtidigt som jag var totalt förstörd och förvirrad, visste jag att mitt barn behövde mig och jag såg till att han mådde bra. Han fick mat, omsorg, och jag gjorde mitt bästa med den känslomässiga kontakten.

Och framförallt SÖKTE JAG HJÄLP!

Du måste söka hjälp på allvar!

Idag är min son 1 ½ år och jag mår mycket bättre och känner mig glad och stolt över att vara mamma!

Vill du inte också uppleva det?

Nu har du gjort ditt val att sätta 2 barn till världen, det är försent att ångra sig.

Det du kan välja är hur du vill att framtiden ska se ut.

Många är väldigt hårda mot TS i denna tråd, jag hoppas ni förstår att hon troligen inte bara har förlossningsdepression utan förlossningspsykos. Man kan inte tänka logiskt då, många blir totalt fast i sitt tänk. Det går inte att lägga så enormt mycket ansvar på någon som är i en psykos och att säga att dom måste rycka upp sig och ta av sig offerkoftan etc. Väldigt oförstående.

TS jag hoppas du får den hjälp du behöver!

Skriver detta som svar på allt du har skrivit ts.

Vad är det absolut värsta som skulle kunna hända om du tar hand om bägge dina barn? Uppenbarligen så är du separerad med pappan så du kan ändå få avlastning?

Du vet om att man kan ge exakt lika mycket kärlek till bägge barnen även fast man har mindre tid tillsammans?

Och du säger du älskar den äldsta... hur fan kan du då vilja att pappan säger till henne att du är död!??? Man krigar för dom man älskar.

Sitter du inlåst på psyket så pratar man väl med en psykolog istället för att sitta å surfa på forum och leta bekräftelse. Du skriver att inga mediciner funkar och du nämner DÖD såå många gånger i dina inlägg. Tror knappast psyket skulle tillåta dig ha telefon tillgänglig om du mår så som du skriver här. Annars kanske du ej är så pass öppen för din psykolog att du vill att dina barn ska tro du är död!?

Så antingen överdriver du här eller så har du inte lagt fram alla kort på bordet på psyket. För hjälp finns alltid att få och är man då inlagd så pass länge som du sagt att du varit så finns det ingen som helst möjlighet att absolut ingenting hjälper.

Du skriver hela tiden att du klarar ej av att ta hand om dina barn för du är sjuk, men har du någonsin berättat här vad det grundar sig på? Mer än att du ångrade barn nr 2? Och någon elterapi eller vad det var som du skylde ditt mående tillbaka till pappan...

Aså ursäkta. Men detta gör mig så fruktansvärt upprörd. Här sitter du o gråter över att du inte vill ha ditt andra barn. Fyfan, stackars barn. Det du ska göra istället för att sitta på FL o beklaga dig är att ta tag i problemet & söka riktig vård. Du behöver hjälp, om det är en förlossningsdepression eller något annat - men detta e ju inte hållbart. Ditt andra barn förtjänar kärlek. Inte att du ältar över att du skaffade henne o att de är ett misstag. Ditt första barns liv kommer vara lika bra med ett syskon. Du har inte förstört för henne för att du skaffat ett till barn, tvärtom! Hon har ju fått ett syskon som hon kommer ha hela livet. Nu finns barnet o de är din skyldighet att ta hand om denne & vårda o ge kärlek. Ryck upp dig! Mår du så dåligt så sök hjälp, de finns alltid hjälp att få o även fast du skriver ?jag kommer aldrig sluta ångra mig? JO när du mår bättre o ser detta på ett annorlunda sett så kommer du få tillbaka glädjen. Lycka till !