Anonym1720

Thu 3 Jun 2021 23:06

181 svar

Jag ångrar mitt andra barn

Som rubriken säger, jag ångrar ihjäl mig över mitt andra barn det är så fruktansvärt smärtsamt, fick mitt andra barn när första dottern var tre år cirka. Jag började känna ganska fort att detta var inte vad jag tänkt mig att jag egentligen nog inte alls ville ha ett till barn, utan vi ?skaffade? ett syskon för vårt barns skull, för att denna inte skulle vara så utsatt, vi hade inte ens en bra relation utan det var mer en överenskommelse om att separera när yngsta barnet började på förskolan. Alla fel i boken man kunde göra. Det var oxå en tanke om att ångra sig, då jag är +40 och tänkte att det var sista chansen i så fall. Jag ville efter födseln få henne bortlämnad, kanske hon skulle komma på familjehem och vi kunde ha kontakt, men pappan vägrade.

När yngsta kom var jag från början frisk, sen har det varit en lång tid med depression, inläggning och fortfarande inte frisk, men jag vet (eller känner så fortfarande) att jag inte kommer sluta ångra mitt andra barn. Hon är 10 månader nu. Ångern (och sorgen för mitt första barn) är så stark så den äter upp mig och känner absolut ingenting. Visst, hon är gullig. Men känns som att allt bara skedde i onödan, hela jävla graviditeten, ja allt. Önskar jag fick detta med 1:an så jag ALDRIG hade övervägt att skaffa ett till barn. Det blev bara så fruktansvärt jobbigt allt och en stor chock. Och var aldrig beredd på att jag skulle ångra att tiden med 1:an inte fanns där på samma sätt.

Tilläggas ska att jag har ADHD och uttalad stresskänslighet men gick bra med ett barn; pappan kompenserade nog till viss del, eller så hade jag klarat det själv då med. Men som

läget är nu så är det enda jag ältar och sörjer att min äldsta dotter förlorat sin mamma helt och hållet, hennes barndom dog när vi fick ett till barn (((( Jag kräks och får panik och skäms och allt därtill för jag sörjer så mycket över det, jag har förstört hennes liv. Allt var SÅ BRA när vi bara hade henne men sen skulle min fixering över ett syskon förstöra precis ALLT. Ni som har barn förstår nog hur man känner, att inte längre bo eller ens träffa sitt barn och eftersom jag bara inte kan få ha ett barn för pappan så kommer nu han få vårdnaden om båda, ser ingen annan utväg. Förlorar min lgh, allt, när jag kunde ha separerat med en frisk dotter som jag älskar över allt, vet inte vad jag ska ta mig till. Hjärnan slutar aldrig snurra över detta, jag hatar pappan mer än jag kan förklara, (som ställer massa villkor) slår på mig själv hur jag kunde vara så JÄVLA DUM, även om jag vet fler med mig som gjort samma misstag kan inte säga nog hur många ggr jag ångrar mig över att ha förstört min dotters liv och säg inte att det blir bättre. För jag känner att jag kommer inte sluta ångra mig, vill bara tillbaka till tiden när jag var FRISK och hade min enda dotter men skriv gärna ni som fått fler barn och ångrat er, ja även ni som kanske gjort det och om det blev bättre. Känner bara sådan ånger och sorg över vad jag ställt till med *gråter* det skulle aldrig ha hänt.

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 18:42

#11

Anonym (F) skrev 2021-06-04 13:34:19 följande:

Vadå är yngsta barnet sjukt? Är det därför du ångrar det?

Du skrev något om att du borde nöjt dig med att bara ha din äldsta dotter som är frisk

Yngsta dottern är inte sjuk, var bara jag som kände att jag inte klarade av att hantera att ha fått ett till barn, och det blev inte som det blev tänkt alls

sörjer för henne oxå, såklart! Är bara att hon aldrig lärt känna mig, medans min äldsta dotter fått haft sin mamma i tre år, trygg frisk och glad, till att förlora mig helt, för det känns det som hon har gjort

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 18:49

#12

?Pia tror att det finns människor som ångrar sina barn ännu mer än vad hon gör.

? Jag tror att det finns de som är mer säkra i sin ånger. Själv kan jag vara avundsjuk på folk utan barn och folk med bara ett barn.

»Jag tycker det är jobbigt att veta att de ska komma hem nästa dag. Men de känslorna skäms jag för.?

Jag vet många som skrivit här på familjeliv bland annat om att ångra sina barn, jag skäms ju med, och har otroligt dåligt samvete, som sagt mer över min äldsta för att hon haft mig där, medans min yngsta inte känner mig som mamma. Det är väldigt tabu belagt att prata om ånger för ett barn, men det var lite det jag efterfrågade. Många pratar ju om att man aldrig ångrar ett barn, men det finns det ju faktiskt dom som gör. Har sökt hjälp men det blir inte bättre, ångern går inte över, mycket säkerligen pga skälen till ett syskon, inte för en längtan utan för att att mitt barn inte skulle bli ensamt. Kan citera från mamman som jag skriver om här ovan;

Pia berättar att det första barnet inte var planerat. Däremot var syskonet planerat, trots att Pia och barnens pappa visste att de inte skulle hålla ihop som par. Två barn ska man ha och helst ska de vara helsyskon för att inte komplicera livet. Annars är det synd om barn nummer ett som blir ensamt, resonerade paret.

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 18:58

#13

Kan oxå tilläggas att f.d sambon tjatade mig till ECT (electric chock treatment)i vintras, vilket förstörde mitt liv än mer. Gör det aldrig. Efterfrågar om ngn annan fått det mot förlossningsdepression. Jag blev mer känslokall och avtrubbad och bara mått sämre sen dess det bidrar säkert oxå till det dåliga måendet.

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 19:38

#15

Anonym (k) skrev 2021-06-04 19:10:55 följande:

Vem är Pia som du skriver om, någon på familjeliv...?

Visst finns det vissa som ångrar att de skaffade flera barn och känner att de inte riktigt orkar, men detta innehåller ytterligare en dimension eftersom du lämnade ditt första barn p.g.a. det.

Detta måste ju vara en extremt ovanlig reaktion, speciellt också eftersom du lider så över det. Faktiskt aldrig hört om nåt liknande.

Beklagar att du mår dåligt och att du ångrade dig. Men det blir liksom helt obegripligt när du "väljer" den absolut sorgligaste vägen att gå i en sån situation (både för dig själv och döttrarna).

Har du ingen kontakt alls med äldsta? Varför?

En tjej jag hittade på nätet om detta ämne. Jag lider så för jag varken orkar el klarar av att ta hand om barnen, vilket även innebär det äldsta nu med

även om jag skulle klara av det nu så kan jag inte

och det är en dubbel sorg, jag vet inte längre vad jag ska göra. Men barnen har en pappa som 110 % närvarande iaf, men det löser ju inte ekvationen att deras mamma är borta

men jag ville egentligen bara höra om föräldrar som känt lika och om det blivit bättre på sikt. Eller vad dom gjort.

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 19:44

#16

Och i och med att jag var frisk innan barn nr 2 och egentligen helt nöjd med en dotter jag älskade över allt, (vilket jag borde ha insett med tanke på vårt dåliga förhållande osv) så blir ångern desto större för att förstöra ngt som var så himla bra som det var

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 20:24

#19

Anonym (k) skrev 2021-06-04 19:53:54 följande:

Har inte sett så många trådar om det, men det finns ett par..

Bl.a. en långkörare skriven av en pappa vars sambo ångrade det andra barnet för att det blev en pojke och ville adoptera bort honom mm. Gick nog inte så bra tyvärr..

Bra pappan finns där.

Hur länge sen var det ni sågs? Har han berättat om hur hon reagerat efter detta?

Jag har en dotter i exakt samma ålder som din bör vara nu, snart fyra, så sånt här träffar verkligen rakt i hjärtat och blir så svårbegripligt på alla plan.

Du vet ju förmodligen att ingen räknar med att du ska ta hand om henne i nuvarande tillstånd, men mammas famn räcker långt..

Ja det är lika sorgligt det, det lät mer ?sjukt? än att som mig, ångra sitt barn av omkringliggande skäl än att det var fel kön...men vem är jag att döma ngn i den sits jag sitter i

Vi sågs en stund häromdagen, hon kramade mig flera ggr och sa hon skulle sakna mig, det var värre än det låter...

så ledsen för hennes skull att jag bara vill skrika, gråta och kräkas. Tänker på det konstant, dygnet runt, även om det känns som jag lättare skulle kunna kämpa om vi bara hade henne, då hade jag orkat kämpa, nu känns det som jag givit upp för den situationen jag befinner mig i så spelar det ingen roll,

då jag aldrig kommer att orka vara en mamma till två

men tro mig, detta tär på mig enormt och den sorgen jag känner för henne

han berättar en del, men absolut inte allt, både för han inte vill och för jag inte vågar fråga

som jag sagt, hennes liv dog vid tre års ålder och den mamman hon hade får hon aldrig tillbaka igen

Vet inte vad jag ska göra, jag har förstört hennes liv genom att skaffa ett syskon till henne, det som skulle gynna henne ödelade hela hennes och mitt liv

jag var en bra mamma till henne och hon hade en trygg och bra uppväxt, jag har förstört ALLT, det har redan snart gått ett år sen födseln, jag lider så med henne och att hon fortsättningsvis inte kommer ha en mamma där, om det ens är möjligt framåt så kommer det dröja och jag SÖRJER för henne ngt enormt, jag orkar knappt leva med den känslan

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 20:46

#20

Anonym (k) skrev 2021-06-04 19:56:12 följande:

Men det som pågår nu är ju tusen resor värre än att ha två fina barn hos sig, oavsett vilken ork man har.. Och om pappan ändå ställer upp.

Du kan inte klamra dig fast vid nåt som inte går att ändra på och kan inte kräva att pappan ska säga upp ett av sina barn.

Ja jag fattar vad du menar men samtidigt klarar jag inte av det

saknar min äldsta dotter ngt enormt men har ingen anknytning till minsta barnet, det känns bara jobbigt att hon finns

men skuldbelägger inte henne på ngt sätt, hatar henne inte heller, är bara att jag ångrar det och inte har ngn ork eller kraft, som jag skrev innan, med bara vår äldsta hade jag kanske känt lite hopp men nu gör jag inte det och båda blir svikna av mitt dåliga mående

det är en fruktansvärd sits för jag sörjer för min äldsta som haft en trygg uppväxt med en närvarande mamma innan detta hände

Jag ältar även om det inte går att ändra, ångern är så fruktansvärt stor. Jag tror pappan hoppades på att vi skulle hålla ihop, och nej han ångrar inte barnet som jag gör, vilket jag nästan önskar, då hade mitt stora barn åtminstone fått ha sin mamma kvar

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 20:56

#22

Embla twopointoh skrev 2021-06-04 20:47:29 följande:

Om du nu har förstört din dotters liv, så är det inte för att hon fick ett syskon, utan att du fixerat dig på ett sjukligt sätt över idén om att det är syskonet som förstört allt och att om det inte hade funnits så hade livet varit bra. Det vet du faktiskt inte, eller hur? Det finns ju en möjlighet att även om ni inte fått syskon, att du efter en tid börjat må dåligt över något annat (till exempel att det är så synd om din dotter som är ensambarn) och då trott att om du bara hade haft ett barn till skulle allt ha varit perfekt.

Du måste söka hjälp, både för din egen, men främst för dina barns skull. Gärna en samtalskontakt som har erfarenhet av just ADHD. Du måste ta dig ur denna fixering vid saker du inte kan förändra, för det är den som förstör ditt liv, inget annat.

Jag vet att jag hade varit frisk och så småningom slutat älta om syskon när tiden fick gå tills det var försent att få ett till barn

kunde ha lämnat sambon för länge sen och fått vara varannan veckas mamma till en glad liten tjej. Fy fan vad detta smärtar. Även då att han hade haft lättare med bara ett barn, nu känns det ju som att hon blir åsidosatt även med ett syskon när det bara finns en förälder tillgänglig

Jag har sökt hjälp men det hjälper inte, blir bara värre och värre

jag får troligtvis förlika mig med att barnen har sin pappa som kommer älska och ta hand om dom, och hoppas att smärtan lägger sig med tiden för min äldsta dotter ???? jag har vid tillfällen skrivit att han ska säga att jag är död, så hon kan få påbörja sin sorgeprocess över att inte träffa mig mer

jag kommer inte följa med henne på hennes första skoldag, alla sådana saker, det gör så ont i mig vad jag ställt till med, även om jag trodde jag gjorde ngt bra som blev ödestigert för hela vår familj och alla runtikring

min mamma är helt knäckt över allt med

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 21:11

#24

Anonym (k) skrev 2021-06-04 20:59:55 följande:

Ok men bra ni träffas iaf, jag fick uppfattningen att du hade klippt med henne helt. Så du har iaf en chans att låta henne få veta att du fortfarande älskar henne.

Jag tycker du ska sluta säga att hennes liv dog... Även om det som hänt är fruktansvärt så är inte hennes liv över för det. Man brukar säga att barns sorg är randig, t.ex. när de förlorar en förälder som dör t.ex.

De lever i nuet och har inte den mentala kapaciteten av att älta och vända och vrida på saker som vuxna. De är uppe i leken, sin egen utveckling mm. Hon bär självklart på sorg, men kanske inte på det sättet du tror där allt är komplett nattsvart..

Det är dina fixeringar som förstör inget annat, som Embla skriver högre upp. Hade det inte varit detta hade du kanske hittat på nåt annat.

Ja varje gång säger jag att jag älskar henne flera ggr. Men att mamma är sjuk. Ok, ja det känns iaf lite som en trygghet, att allt inte är nattsvart för henne i avsaknad av mig

jag lider kanske mer i min sorg över att inte finnas där, men det hjälper föga

Jag var frisk innan och tror inte det hade varit såhär dåligt annars, absolut inte

kanske en sorg då över att hon inte fick ett syskon men det hade jag ju istället försökt att kompensera och det hade gått över, detta har inget slut som det känns

sambon och min ?relation? är oxå väldigt dålig som gör allt svårare att träffa henne alls

jag vet inte vad det blir för utgång på det här men den känns inte bra på ngt sätt alls

barnen kommer med största sannolikhet bli ensamma med sin pappa

Jag ångrar mitt andra barn

INNEHÅLL