Jag ångrar mitt andra barn

Fast det finns ingenting som säger att ditt fantastiska liv hade fortsatt så även om du stannat vid ett barn. Något annat kunde ha hänt som kastade in dig i en depression. Det är liksom det som är poängen, man kan aldrig veta hur det skulle ha varit om inte något hade hänt. Det är det jag menar med idealisering, inte att du inte hade ADHDn under kontroll förut.

Saken är den att alla människor begår misstag. Alla behöver lära sig att hantera och acceptera saker som inte blev som man tänkt sig, oavsett om det är resultatet av ett medvetet val eller om det bara råkat hända. Det du gör är att fixera dig vid detta misstag, du kan inte sluta älta, och det drar ned ditt mående ytterligare. Jag vet att det är lättare sagt en gjort, men du behöver hjälp med att sluta älta och acceptera det faktum att du har två barn som bägge förtjänar och behöver sin mamma.

Det är också så här att dina barn fortfarande är väldigt små, och det är jobbigt att ha små barn, även för föräldrar som är friska! Kanske kan du när de blir lite äldre och inte riktigt så krävande, orka med dem bägge två och få en fin relation till dem.

Tror du att pappan övertalade dig till ECT på grund av illvilja? Att han med flit försökte förstöra ditt liv? Du tror inte att det kan vara så att han litade på läkarna att det var en bra behandling och att den skulle hjälpa dig? Om det är det första har du all anledning att hata honom för det, men är det det andra så behöver du sluta skylla på honom för att du blev så dålig av ECT.

Jag tycker det är bra att barnen har en pappa som kan ta beslut som är bäst för dem. Inte så att du egentligen är en dålig mamma, men just nu är du för sjuk för att klara av att resonera rationellt, och du ska skatta dig lycklig att dina barn har en bra pappa som kan axla ansvaret medan du blir frisk.

Jag tror inte du gör barnen en tjänst genom att distansera dig från dem. Du kanske tycker det, men jag kan nästan garantera att barnen inte tycker det. Du är deras mamma och de älskar dig. Sedan kanske du inte orkar vara med dem just nu, men förhoppningsvis i framtiden när du är bättre och de har kommit upp i åldrarna lite, att du orkar. Och då kommer du att ångra att du klippte av banden.

Litium och antipsykotisk låter ju rimligt, så det låter som om läkarna verkligen har en utmaning att hitta rätt "cocktail" till dig :/

Sömnmedicinen ska fungera lugnande...? Och gör inte det...? Jag antar att du har fått prova ett antal ångestdämpande? Fungerar inte det heller? 

Som jag skrev förut, du måste ju få vila tankarna. För din del skulle det nog vara välgörande att vara "avstängd" ett tag, om du förstår hur jag menar, för dina tankar snurrar bara runt runt och de behöver hjälp att brytas, så att du kan tänka andra tankar istället. Det du tänker just nu är väldigt skevt - dina barn behöver dig VISST och du kommer att kunna ta hand om dem när du är friskare.

Jag har ju både adhd, ptsd och återkommande depressioner. För mig satt depressionen med yngsta barnet i ca 2 år (ledsen att säga det, behöver ju inte alls vara exakt samma för dig.) Jag var även deprimerad under graviditeten med det barnet, mycket pga att jag var rädd inför förlossningen pga att jag nästan dog vid min första förlossning, men nekades att få kejsarsnitt.

Det var iaf anledningen att jag började gå in i depression, men sedan blev det bara värre och jag slutade nästan helt äta och en massa annat. Jag minns väldigt lite av den tiden nu som sagt. Men jag minns att jag genuint trodde barnen skulle ha det mycket bättre om jag inte ens fanns, och det känns nu i efterhand hemskt och helt sjukt att jag på allvar trodde det. Det man tänker i depression blir så verkligt, särskilt när det är en djup depression.

Jag hoppas att du också når en punkt där allt ändras och du inte alls känner som nu. För mig gick det väldigt mycket gradvis.

Jag var ju inlagd utan att träffa dem under den tiden, men inte lika länge som du. Däremot var jag ingen vidare förälder som sjuk heller när jag kom hem. Jag orkade liksom inte med dem, klarade inte av att ta hand om mitt hem och blev jättearg för ingenting. Kunde stå och skrika på barnens pappa och gråta och liksom förlora kontrollen totalt.

Känns jobbigt att tänka på idag.

Jag kan inte föreställa mig vad jobbigt det måste vara att inte få ha kontakt på så lång tid som du. Kan inte soc hjälpa till där, eller kurator? 

Jag får fortfarande depressioner till och från, men jag har blivit bättre på att hantera det med tid. Jag behöver aldrig bli inlagd längre. mina barn är stora idag, och idag älskar jag dem och anknyter till dem på samma sätt med båda. Men ja, den depression jag hade när yngsta var liten gick över när barnet var ca 2 år. Jag mår inte så bra av hormonpåslagen osv runt graviditet och förlossning, jag tror det för min del har bidragit också. jag blir väldigt knepig av att just vara gravid.

Jag blev gravid en tredje gång, men valde att göra en abort då, inte för jag inte ville ha barnet, men för att jag inte vågade riskera att bli sådär sjuk igen.

Jag menade inte att du skulle hem osv, men det måste ju som du säger vara tufft för både dig och den äldsta (den yngsta är ju så liten än) att inte ha någon kontakt alls. Pratar ni i telefon eller skriver brev eller liknande?

När det gäller speedigheten så håller jag med om att det låter som bipolaritet på något sätt, mitt ex som jag levde med i 12 år har det också. Han säger att det som påverkar hans bipolaritet idag är om det händer svåra känslomässiga saker i hans liv, som att han bråkar med någon i familjen, det kan göra att han blir hypoman eller manisk, så kanske påfrestningen det innebar för dig att föda, få ect osv har lett till att det blivit så? Även om det kanske legat där latent även tidigare.

Ts lider nog just nu minst lika mycket, men troligtvis mer än barnet gör. Barnet har ju pappan och vet inte annat.

Jag tror och hoppas att ts kommer att må bättre så småningom.