Du kan väl inte veta om mina tankar försvinner efter att barnet är fött! Förresten så undrade ts i ett inlägg om ingen annan kände liknande och nämnde själv en tråd om en mamma som önskade en flicka ist för pojke. Mitt tips till dig är att inte tillrättavisa utan att veta något! Din kommentar var dessutom totalt onödig och tillförde absolut ingenting.
Utöver hur vidrig situationen måste vara för båda dina barn, reflekterar jag över något annat.
Du hade mest troligt hamnat exakt där du är idag även om det inte blivit ett barn till. Fast då hade det bottnat i hur fel det var att det bara blev ett barn, och allt fokus hade legat där istället.
Med det sagt hoppas jag verkligen att allt kommer gå väl för dig och för flickorna. Att du kommer ur detta och kan vara en mamma till dina oskyldiga barn.
så nej, det håller jag inte med om, detta hade aldrig hänt på den nivå det är nu sörjer så för dom, men mer för min äldsta som hade en frisk mamma i tre år, den yngsta vet inte vad hon saknar men det gör min äldsta
Min mormors mamma fick förlossningsdepression och tog aldrig till sig sin första dotter, min mormor. Hon fick mat och kläder men ingen kärlek från sin mamma. Hennes pappa kompenserade och älskade henne. Det har gått bra för mormor. Hon växte upp och hade ett bra liv, träffade en bra man och fick tre barn.
Man måste faktiskt inte älska sitt barn. Det räcker för att du tar hand om henne och gör det du måst.
och jag kan inte ta hand om henne nu alls längre. Så hon förlorar sin mamma och pappan får kompensera, allt detta är så fruktansvärt så jag går mitt itu
Du hade gissningsvis då resoberat att hon mått dåligt över att vara enda barnet och hur dåligt det var av er att det blev så, så hade spiralen börjat där.
detta blev för hon fick ett syskon och hade aldrig lidit annars då hon hade haft sin mamma där sluta säg att det skulle ha blivit såhär annars för det hade det inte; för jag hade aldrig blivit sjuk då.
Oavsett vad som är bra eller dåligt så överlever barn som har haft kärleksbrist i sina familjer. Många av dem har bra liv ändå.
Man kan inte tvinga sig själv att känna något om man inte gör det. Man kan bli tillräkligt god förälder om man tillgodoser barnets grundläggande behov i mat, kläder och omvårdnad.
att veta att jag inte kommer finnas där.
Du skriver hela tiden att du är så sjuk, samtidigt som du vet att det aldrig hade blivit så här om ni bara haft ett barn. Hur kan du veta det om du nu är så sjuk?
Det går ju inte ihop.
Jag tror ändå att du får ut någonting av att befinna dig där du gör just nu. Även om det låter märkligt så har du liksom blivit kompis med denna fixering om ett barn och att idén om att du är för evigt obotligt sjuk. Menar dock inte att du valt det medvetet, men någon slags trygghet ger det dig.
så nej, ingen trygghet alls. Bara en längtan tillbaka till ett barn, för då var jag frisk
Vet du vad ts. Jag har full förståelse för att du är sjuk. Men du får inte den minsta sympati från mig. Fullt fokus här borde vara att bli frisk men du verkar mest älta att du längtar tillbaka till när du hade ett enda barn. Nu har DU satt två barn till världen. Och det är fan dessa två som det är riktigt synd om här. Inte dig. Inte ett dugg dig. Vilken jävla tur att ditt stora barn fick en lillasyster att gå igenom livet med. Hade lillasyster inte fötts hade du säkerligen blivit sjuk pga någon annan anledning. Och hon hade varit ensam. För detta är så djupt störda tankar. Vanföreställningar som
enbart finns i ditt huvud.
Du skriver hela tiden att du är så sjuk, samtidigt som du vet att det aldrig hade blivit så här om ni bara haft ett barn. Hur kan du veta det om du nu är så sjuk?
Det går ju inte ihop.
Jag tror ändå att du får ut någonting av att befinna dig där du gör just nu. Även om det låter märkligt så har du liksom blivit kompis med denna fixering om ett barn och att idén om att du är för evigt obotligt sjuk. Menar dock inte att du valt det medvetet, men någon slags trygghet ger det dig.
så nej, ingen trygghet alls. Bara en längtan tillbaka till ett barn, för då var jag friskOm du inte fick ut nåt av dig så hade du ju inte redan bestämt dig för att det är så här det ska vara resten av livet. Säger inte att du tycker det är roligt.
Men det lite som de här på tv-n som väger ca 300 kg och är sängliggande...
De mår skit och allt är pest och pina, men de vill ändå inte förändra nåt egentligen för att sjukdomen/vikten blir en trygghet i sig. Du har liksom ställt in dig på att det här är ditt och dina flickors liv nu, det tycker jag är så märkligt och påminner om detta.
Du upprepar bara att du är sjuk och vill inte ta in några tips, som t.ex. ha en flicka i taget. Nä andra barnet ska bara bort, det är din fantasivärld som du faktiskt väljer att vara kvar i.
och därför blir sorgen över barnen större, att jag ältar mig tillbaka till när jag var frisk och hade min enda dotter jag kan liksom inte sluta för det är sådan sorg! innan du skrev har ingen skrivit om att ha ett barn i taget. Det är ju långt bort nu men känns meningslöst oavsett, när jag bara ville ha ett till barn känns som sagt att då orkade jag kämpa, för henne, men nu kan jag inte det, då jag bara känner att jag KAN inte ha två barn, och får ju inte bara vara mamma till ett barn, en mamma skrev tidigare att hon fick ett till, men klarade inte av det och lämnade bort det, det finns ju mammor som inte mäktar med två barn, och precis det jag var rädd för, eller int beredd på, var just att kärleken till 1:an blev så påverkad, ville bara ha henne att älska och känner inget för 2:an, men om ngt alternativ i framtiden så är det ju att ha ett barn i taget då, varannan helg har en vän vars mamma t barnen blev sjuk, hon kom aldrig tillbaka, han fick uppfostra dom själv, antar det gick bra det med det sorgliga är att ECT:n förstörde nog mer än väntat, hela min person blev förändrad, mer känslokall och avstängd, och mer deprimerad än jag var innan den.
Många är väldigt hårda mot TS i denna tråd, jag hoppas ni förstår att hon troligen inte bara har förlossningsdepression utan förlossningspsykos. Man kan inte tänka logiskt då, många blir totalt fast i sitt tänk. Det går inte att lägga så enormt mycket ansvar på någon som är i en psykos och att säga att dom måste rycka upp sig och ta av sig offerkoftan etc. Väldigt oförstående.
TS jag hoppas du får den hjälp du behöver!
Men nu kommer det aldrig bli så och det behöver du acceptera. Ju mer du gräver ner dig i gropen desto svårare kommer det bli att må bra. Men du måste bestämma vad du vill. Att önska något du aldrig kan få är menlöst. Kan du tänka dig att fundera över att din önskan ska vara att vara mamma till dina två barn? Om du önskar det så har du något att arbeta för. Just nu spelar det ingen roll vad du gör för du vill bara ha det du inte kan få. Så ändra din önskan och ta små små steg därifrån. Men som sagt det du gör med den här tråden är ju bara att fortsätta gräva ner dig i din depression.
jag var fullkomligt nöjd med ett barn och skulle stannat där, om bara inte fixeringen om ett syskon tagit överhanden; kan inte sluta slå på mig själv för det och kan inte mäkta med det och sörjer så för min äldsta dotter för mina fatala misstag!