Jag ångrar mitt andra barn

Som rubriken säger, jag ångrar ihjäl mig över mitt andra barn det är så fruktansvärt smärtsamt, fick mitt andra barn när första dottern var tre år cirka. Jag började känna ganska fort att detta var inte vad jag tänkt mig att jag egentligen nog inte alls ville ha ett till barn, utan vi ?skaffade? ett syskon för vårt barns skull, för att denna inte skulle vara så utsatt, vi hade inte ens en bra relation utan det var mer en överenskommelse om att separera när yngsta barnet började på förskolan. Alla fel i boken man kunde göra. Det var oxå en tanke om att ångra sig, då jag är +40 och tänkte att det var sista chansen i så fall. Jag ville efter födseln få henne bortlämnad, kanske hon skulle komma på familjehem och vi kunde ha kontakt, men pappan vägrade.

När yngsta kom var jag från början frisk, sen har det varit en lång tid med depression, inläggning och fortfarande inte frisk, men jag vet (eller känner så fortfarande) att jag inte kommer sluta ångra mitt andra barn. Hon är 10 månader nu. Ångern (och sorgen för mitt första barn) är så stark så den äter upp mig och känner absolut ingenting. Visst, hon är gullig. Men känns som att allt bara skedde i onödan, hela jävla graviditeten, ja allt. Önskar jag fick detta med 1:an så jag ALDRIG hade övervägt att skaffa ett till barn. Det blev bara så fruktansvärt jobbigt allt och en stor chock. Och var aldrig beredd på att jag skulle ångra att tiden med 1:an inte fanns där på samma sätt.

Tilläggas ska att jag har ADHD och uttalad stresskänslighet men gick bra med ett barn; pappan kompenserade nog till viss del, eller så hade jag klarat det själv då med. Men som

läget är nu så är det enda jag ältar och sörjer att min äldsta dotter förlorat sin mamma helt och hållet, hennes barndom dog när vi fick ett till barn (((( Jag kräks och får panik och skäms och allt därtill för jag sörjer så mycket över det, jag har förstört hennes liv. Allt var SÅ BRA när vi bara hade henne men sen skulle min fixering över ett syskon förstöra precis ALLT. Ni som har barn förstår nog hur man känner, att inte längre bo eller ens träffa sitt barn och eftersom jag bara inte kan få ha ett barn för pappan så kommer nu han få vårdnaden om båda, ser ingen annan utväg. Förlorar min lgh, allt, när jag kunde ha separerat med en frisk dotter som jag älskar över allt, vet inte vad jag ska ta mig till. Hjärnan slutar aldrig snurra över detta, jag hatar pappan mer än jag kan förklara, (som ställer massa villkor) slår på mig själv hur jag kunde vara så JÄVLA DUM, även om jag vet fler med mig som gjort samma misstag kan inte säga nog hur många ggr jag ångrar mig över att ha förstört min dotters liv och säg inte att det blir bättre. För jag känner att jag kommer inte sluta ångra mig, vill bara tillbaka till tiden när jag var FRISK och hade min enda dotter men skriv gärna ni som fått fler barn och ångrat er, ja även ni som kanske gjort det och om det blev bättre. Känner bara sådan ånger och sorg över vad jag ställt till med *gråter* det skulle aldrig ha hänt.

Ja det är lika sorgligt det, det lät mer ?sjukt? än att som mig, ångra sitt barn av omkringliggande skäl än att det var fel kön...men vem är jag att döma ngn i den sits jag sitter i

Vi sågs en stund häromdagen, hon kramade mig flera ggr och sa hon skulle sakna mig, det var värre än det låter... så ledsen för hennes skull att jag bara vill skrika, gråta och kräkas. Tänker på det konstant, dygnet runt, även om det känns som jag lättare skulle kunna kämpa om vi bara hade henne, då hade jag orkat kämpa, nu känns det som jag givit upp för den situationen jag befinner mig i så spelar det ingen roll, då jag aldrig kommer att orka vara en mamma till två men tro mig, detta tär på mig enormt och den sorgen jag känner för henne han berättar en del, men absolut inte allt, både för han inte vill och för jag inte vågar fråga som jag sagt, hennes liv dog vid tre års ålder och den mamman hon hade får hon aldrig tillbaka igen

Vet inte vad jag ska göra, jag har förstört hennes liv genom att skaffa ett syskon till henne, det som skulle gynna henne ödelade hela hennes och mitt liv jag var en bra mamma till henne och hon hade en trygg och bra uppväxt, jag har förstört ALLT, det har redan snart gått ett år sen födseln, jag lider så med henne och att hon fortsättningsvis inte kommer ha en mamma där, om det ens är möjligt framåt så kommer det dröja och jag SÖRJER för henne ngt enormt, jag orkar knappt leva med den känslan

Jag vet att jag hade varit frisk och så småningom slutat älta om syskon när tiden fick gå tills det var försent att få ett till barn kunde ha lämnat sambon för länge sen och fått vara varannan veckas mamma till en glad liten tjej. Fy fan vad detta smärtar. Även då att han hade haft lättare med bara ett barn, nu känns det ju som att hon blir åsidosatt även med ett syskon när det bara finns en förälder tillgänglig

Jag har sökt hjälp men det hjälper inte, blir bara värre och värre jag får troligtvis förlika mig med att barnen har sin pappa som kommer älska och ta hand om dom, och hoppas att smärtan lägger sig med tiden för min äldsta dotter ???? jag har vid tillfällen skrivit att han ska säga att jag är död, så hon kan få påbörja sin sorgeprocess över att inte träffa mig mer jag kommer inte följa med henne på hennes första skoldag, alla sådana saker, det gör så ont i mig vad jag ställt till med, även om jag trodde jag gjorde ngt bra som blev ödestigert för hela vår familj och alla runtikring min mamma är helt knäckt över allt med

Bra fortsättning. Ja, bekväm.

Just också detta återkommande om elterapin "efter den kan jag inte bli bättre, gjorde allt värre". Om och om igen. Samma resonemang hos alla som egentligen inte vill bli hjälpta. 

Bara för att man är deprimerad är det inte heller bra att omgivningen tassar på tå. Ett dåligt mående betyder inte att man har rätt att vältra sig i att allt är för evigt hopplöst eller vägra göra förändringar (det är precis det som sker i de här viktprogrammen och det kommer hjälpa dig exakt lika lite som det hjälper dem). 
Du har inte den rätten. 

DU valde att skaffa dessa två barn. Är det inte dags att iaf börja försöka tänka annorlunda? Det klarar du eftersom du klarar att få ner massor av dina tankar här i text. Nej, det blir inte som förr, men det kan bli bra ändå..
Du pratar så varmt om din äldsta tjej men verkar inte ens vilja greppa chansen till en framtid med henne. Som att hon inte är värd det ändå. 

Ska du sitta hela livet ut och upprepa att du är sjuk, att allt är kört för att du tog beslutet att skaffa ett till barn, att allt är pappans, dotterns och elterapins fel osv.
Depression är fruktansvärt, men det är en jättestor offerkofta också...

Nuförtiden kan man ju bli medicinerad även för ADHD för att få en underlättande vardag, det är väl ingen ursäkt man kan gömma sig bakom.

Vare sig man har ADHD eller andra underliggande problem har man ju ett ansvar att ta hand om sina barn som man väljer att skaffa.

Dock blir det ju ändå lite märkligt när allt gick superbra innan barn två enligt ts, dvs då var hon inte alls sjuk på nåt sätt. Och ADHD-n fanns ju där då med..

Jag idealiserar inte tiden; jag var en bra mamma; det har både min fd och familjen sagt; och min omgivning och jag vet det själv. Jag älskade min dotter över allt och gjorde allt för hon skulle ha det bra. Min adhd har funnits men under kontroll, utan medicin, arbetade heltid, så allt gick bra innan andra barnet, inget jag idealiserar, men har absolut en djup depression nu

Jag är absolut inte bekväm, vill inte ha det såhär, dock tror jag inte längre att jag klarar av att ta hand om barnen, vilket jag kunde göra med äldsta när jag var frisk, och har jättesvårt att acceptera att min yngsta finns, för allt var bra innan sen skulle jag ställa till allt.

Som det är nu kan jag inte ens fokusera på barnen när jag bara blir sämre men lider fortfarande för min äldsta tjej som förlorade sin mamma för ett år sen och att hon aldrig kommer tillbaka i samma form igen jo, om jag bara kunde/skulle ha min äldsta tjej vore allt annorlunda, men pappan vägrar ju mig låta bara ha kontakt med henne och jag förstår det blir konstigt på sikt, men kanske bara det jag klarar av, ett barn?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra

Jag har haft ADHD hela mitt liv troligen men fick diagnosen 2017, ingen som känner mig har ngnsin trott jag haft ADHD då jag lyssnar, är empatisk, mycket energi och rätt impulsiv men det har varit det enda, men som sagt, har jag sagt t folk att jag har ADHD är det inte solklart, så inget av det kan förklara detta egentligen.

Jag lider oxå med barnen att det inte blev som tänkt om dom förlorat sin mamma ja det är lika bra pappan får vårdnaden, hatar honom för han tjatade mig till ECT som gjort att jag inte alls fungerar som normal person längre, hade kanske haft en chans till ngt liv med barnen annars jag vet inte vad som händer på sikt men nu känns det hopplöst, allting, och tänker det är lika bra jag distanserar mig från allt med barnen. Så får dom gå vidare