Jag ångrar mitt andra barn

Hur är man ärlig då? Jag orkar inte med att fortsätta säga att jag är sjuk, då är det bättre hon slipper ha mig där alls än att gå och hoppas på ngt som aldrig händer Jag tror pappan hoppas att jag ska bli frisk igen (därav inga diskussioner för framtiden) men det känns inte som det blir så, och även om det blir så, så vill jag inte leva ett liv med två barn, det vet jag nu. Eftersom. Jag inte vill leva med pappan och klarar inte av två barn varannan vecka. Jag önskar jag bara kunde träffa äldsta dottern, det sa en sköterska till mig, vissa har ju separat vårdnad där det ena barnet kanske inte åker till pappan tex, det borde väl inte vara omöjligt men jag fattar att det låter ovettigt kanske

Jag vet inte hur vi ska hantera detta, därför kanske bättre dom inte har mig där alls att jag bara släpper vårdnaden helt. Jag hatar honom så mycket, bland annat för han tjatade mig till elbehandlingen som

Troligen är en eller den främsta orsaken till att jag är så sjuk

Barnet har en moster och morbror, en farfar och en mormor som finns där.

Men elbehandlingen propsade han väl ändå på i hopp om att det skulle hjälpa? Klart han inte vill ha det så här heller. Han agerade ju iaf. 

Blir ju nåt enormt skadligt mot den lilla att bara stänga ute bara henne och träffa storasyster, det går ju inte.. Du säger att du ångrar henne, samtidigt har du ju inte lärt känna henne heller eftersom du flydde... 

Märks att du lider jättemycket av alltihop, men det känns inte riktigt som att du vill bli bättre.. Att det är tryggt på nåt sätt att stanna i detta mående, älta och leva i den påhittade idén om att allt är totalt omöjligt nu. 

Om du och din man ändå är separerade, skulle det då inte kunna gå att prova att ha varsitt barn varannan vecka sen? Så du bara har en i taget hela tiden.

Även om det inte är optimalt för syskonrelationen, så får ju då bägge barnen iaf sin mamma. Eller vill du inte ha något med den lilla att göra alls? Känns mer som det är där det klämmer..?

Men elbehandlingen propsade han väl ändå på i hopp om att det skulle hjälpa? Klart han inte vill ha det så här heller. Han agerade ju iaf. 

Blir ju nåt enormt skadligt mot den lilla att bara stänga ute bara henne och träffa storasyster, det går ju inte.. Du säger att du ångrar henne, samtidigt har du ju inte lärt känna henne heller eftersom du flydde... 

Märks att du lider jättemycket av alltihop, men det känns inte riktigt som att du vill bli bättre.. Att det är tryggt på nåt sätt att stanna i detta mående, älta och leva i den påhittade idén om att allt är totalt omöjligt nu. 

Om du och din man ändå är separerade, skulle det då inte kunna gå att prova att ha varsitt barn varannan vecka sen? Så du bara har en i taget hela tiden.

Även om det inte är optimalt för syskonrelationen, så får ju då bägge barnen iaf sin mamma. Eller vill du inte ha något med den lilla att göra alls? Känns mer som det är där det klämmer..?

Jag vet att jag hade varit frisk och så småningom slutat älta om syskon när tiden fick gå tills det var försent att få ett till barn kunde ha lämnat sambon för länge sen och fått vara varannan veckas mamma till en glad liten tjej. Fy fan vad detta smärtar. Även då att han hade haft lättare med bara ett barn, nu känns det ju som att hon blir åsidosatt även med ett syskon när det bara finns en förälder tillgänglig

Jag har sökt hjälp men det hjälper inte, blir bara värre och värre jag får troligtvis förlika mig med att barnen har sin pappa som kommer älska och ta hand om dom, och hoppas att smärtan lägger sig med tiden för min äldsta dotter ???? jag har vid tillfällen skrivit att han ska säga att jag är död, så hon kan få påbörja sin sorgeprocess över att inte träffa mig mer jag kommer inte följa med henne på hennes första skoldag, alla sådana saker, det gör så ont i mig vad jag ställt till med, även om jag trodde jag gjorde ngt bra som blev ödestigert för hela vår familj och alla runtikring min mamma är helt knäckt över allt med

Nej det tror jag inte heller han ville men önskar så han aldrig hade tjatat och tagit reda på mer fakta innan han övertalade mig, el att jag tog reda på mer fakta

Jag ångrar vi fick ett till barn, av alla ovan skäl och vill därför inte lära känna henne, för jag kan inte vara två barns förälder, därav att jag bara ville ha kontakt med min stora. Så som du skriver, det klämmer vid den lilla då jag inte orkar med att vara förälder till två barn och nu inte ens till ett barn Jag vill absolut bli bättre; om inte för barnens skull så åtminstone för min egen, för hela mitt liv är oxå över som det är nu

Det kan jag inte uttala mig om, ett barn varannan vecka, sagt det idag igen, lika bra han säger jag är död,

Vilket jävla helvete jag försatt barnen och mig själv i, för jag skulle propsa på ett syskon, mår så dåligt så jag lika gärna kan dö min familj orkar inte med detta heller så förlorar förutom barnen, även kontakt med dom

Har du kontakt med psykiatrin? Det hoppas jag för det är väldigt skruvade/udda/störda resonemang du skriver

Nej det tror jag inte heller han ville men önskar så han aldrig hade tjatat och tagit reda på mer fakta innan han övertalade mig, el att jag tog reda på mer fakta

Jag ångrar vi fick ett till barn, av alla ovan skäl och vill därför inte lära känna henne, för jag kan inte vara två barns förälder, därav att jag bara ville ha kontakt med min stora. Så som du skriver, det klämmer vid den lilla då jag inte orkar med att vara förälder till två barn och nu inte ens till ett barn Jag vill absolut bli bättre; om inte för barnens skull så åtminstone för min egen, för hela mitt liv är oxå över som det är nu

Det kan jag inte uttala mig om, ett barn varannan vecka, sagt det idag igen, lika bra han säger jag är död,

Vilket jävla helvete jag försatt barnen och mig själv i, för jag skulle propsa på ett syskon, mår så dåligt så jag lika gärna kan dö min familj orkar inte med detta heller så förlorar förutom barnen, även kontakt med dom

Finns det verkligen ingen som haft det som jag, ångrat att få ett till barn, att det inte blev som tänkt?

Tänker på mamman som ville ha en dotter istället för en son. Ngn måste ju ha känt att få ett till barn för sin äldstas skull inte blev som man hade tänkt sig, när man ?skaffade? barnet för den äldstas skull och sen inte insåg hur mycket mer jobb det skulle bli ett barn är inget, 2 barn är som fyra barn har jag hört ngn uttrycka sig, jag tror min depression blev så kraftig bland annat för barnet inte kom av naturlig längtan utan mer ?praktiska? skäl, som inte blev som det var tänkt och nu klarar jag inte av situationen vilket ger båda barnen ett livslångt lidande