Jag ångrar mitt andra barn

Yngsta dottern är inte sjuk, var bara jag som kände att jag inte klarade av att hantera att ha fått ett till barn, och det blev inte som det blev tänkt alls sörjer för henne oxå, såklart! Är bara att hon aldrig lärt känna mig, medans min äldsta dotter fått haft sin mamma i tre år, trygg frisk och glad, till att förlora mig helt, för det känns det som hon har gjort

?Pia tror att det finns människor som ångrar sina barn ännu mer än vad hon gör.

? Jag tror att det finns de som är mer säkra i sin ånger. Själv kan jag vara avundsjuk på folk utan barn och folk med bara ett barn.

»Jag tycker det är jobbigt att veta att de ska komma hem nästa dag. Men de känslorna skäms jag för.?

Jag vet många som skrivit här på familjeliv bland annat om att ångra sina barn, jag skäms ju med, och har otroligt dåligt samvete, som sagt mer över min äldsta för att hon haft mig där, medans min yngsta inte känner mig som mamma. Det är väldigt tabu belagt att prata om ånger för ett barn, men det var lite det jag efterfrågade. Många pratar ju om att man aldrig ångrar ett barn, men det finns det ju faktiskt dom som gör. Har sökt hjälp men det blir inte bättre, ångern går inte över, mycket säkerligen pga skälen till ett syskon, inte för en längtan utan för att att mitt barn inte skulle bli ensamt. Kan citera från mamman som jag skriver om här ovan;

Pia berättar att det första barnet inte var planerat. Däremot var syskonet planerat, trots att Pia och barnens pappa visste att de inte skulle hålla ihop som par. Två barn ska man ha och helst ska de vara helsyskon för att inte komplicera livet. Annars är det synd om barn nummer ett som blir ensamt, resonerade paret.

Kan oxå tilläggas att f.d sambon tjatade mig till ECT (electric chock treatment)i vintras, vilket förstörde mitt liv än mer. Gör det aldrig. Efterfrågar om ngn annan fått det mot förlossningsdepression. Jag blev mer känslokall och avtrubbad och bara mått sämre sen dess det bidrar säkert oxå till det dåliga måendet.

Vem är Pia som du skriver om, någon på familjeliv...?

Visst finns det vissa som ångrar att de skaffade flera barn och känner att de inte riktigt orkar, men detta innehåller ytterligare en dimension eftersom du lämnade ditt första barn p.g.a. det. 
Detta måste ju vara en extremt ovanlig reaktion, speciellt också eftersom du lider så över det. Faktiskt aldrig hört om nåt liknande.

Beklagar att du mår dåligt och att du ångrade dig. Men det blir liksom helt obegripligt när du "väljer" den absolut sorgligaste vägen att gå i en sån situation (både för dig själv och döttrarna). 
Har du ingen kontakt alls med äldsta? Varför? 

En tjej jag hittade på nätet om detta ämne. Jag lider så för jag varken orkar el klarar av att ta hand om barnen, vilket även innebär det äldsta nu med även om jag skulle klara av det nu så kan jag inte och det är en dubbel sorg, jag vet inte längre vad jag ska göra. Men barnen har en pappa som 110 % närvarande iaf, men det löser ju inte ekvationen att deras mamma är borta men jag ville egentligen bara höra om föräldrar som känt lika och om det blivit bättre på sikt. Eller vad dom gjort.

Och i och med att jag var frisk innan barn nr 2 och egentligen helt nöjd med en dotter jag älskade över allt, (vilket jag borde ha insett med tanke på vårt dåliga förhållande osv) så blir ångern desto större för att förstöra ngt som var så himla bra som det var

Har inte sett så många trådar om det, men det finns ett par..
Bl.a. en långkörare skriven av en pappa vars sambo ångrade det andra barnet för att det blev en pojke och ville adoptera bort honom mm. Gick nog inte så bra tyvärr.. 

Bra pappan finns där.
Hur länge sen var det ni sågs? Har han berättat om hur hon reagerat efter detta?
Jag har en dotter i exakt samma ålder som din bör vara nu, snart fyra, så sånt här träffar verkligen rakt i hjärtat och blir så svårbegripligt på alla plan. 

Du vet ju förmodligen att ingen räknar med att du ska ta hand om henne i nuvarande tillstånd, men mammas famn räcker långt.. 

Men det som pågår nu är ju tusen resor värre än att ha två fina barn hos sig, oavsett vilken ork man har.. Och om pappan ändå ställer upp.
Du kan inte klamra dig fast vid nåt som inte går att ändra på och kan inte kräva att pappan ska säga upp ett av sina barn. 

Ja det är lika sorgligt det, det lät mer ?sjukt? än att som mig, ångra sitt barn av omkringliggande skäl än att det var fel kön...men vem är jag att döma ngn i den sits jag sitter i

Vi sågs en stund häromdagen, hon kramade mig flera ggr och sa hon skulle sakna mig, det var värre än det låter... så ledsen för hennes skull att jag bara vill skrika, gråta och kräkas. Tänker på det konstant, dygnet runt, även om det känns som jag lättare skulle kunna kämpa om vi bara hade henne, då hade jag orkat kämpa, nu känns det som jag givit upp för den situationen jag befinner mig i så spelar det ingen roll, då jag aldrig kommer att orka vara en mamma till två men tro mig, detta tär på mig enormt och den sorgen jag känner för henne han berättar en del, men absolut inte allt, både för han inte vill och för jag inte vågar fråga som jag sagt, hennes liv dog vid tre års ålder och den mamman hon hade får hon aldrig tillbaka igen

Vet inte vad jag ska göra, jag har förstört hennes liv genom att skaffa ett syskon till henne, det som skulle gynna henne ödelade hela hennes och mitt liv jag var en bra mamma till henne och hon hade en trygg och bra uppväxt, jag har förstört ALLT, det har redan snart gått ett år sen födseln, jag lider så med henne och att hon fortsättningsvis inte kommer ha en mamma där, om det ens är möjligt framåt så kommer det dröja och jag SÖRJER för henne ngt enormt, jag orkar knappt leva med den känslan

Ja jag fattar vad du menar men samtidigt klarar jag inte av det saknar min äldsta dotter ngt enormt men har ingen anknytning till minsta barnet, det känns bara jobbigt att hon finns men skuldbelägger inte henne på ngt sätt, hatar henne inte heller, är bara att jag ångrar det och inte har ngn ork eller kraft, som jag skrev innan, med bara vår äldsta hade jag kanske känt lite hopp men nu gör jag inte det och båda blir svikna av mitt dåliga mående det är en fruktansvärd sits för jag sörjer för min äldsta som haft en trygg uppväxt med en närvarande mamma innan detta hände

Jag ältar även om det inte går att ändra, ångern är så fruktansvärt stor. Jag tror pappan hoppades på att vi skulle hålla ihop, och nej han ångrar inte barnet som jag gör, vilket jag nästan önskar, då hade mitt stora barn åtminstone fått ha sin mamma kvar