Anonym (k)

Thu 3 Jun 2021 23:35

181 svar

Jag ångrar mitt andra barn

Förstår faktiskt inte... känns som du sitter fast i ett tankesätt, mer än att situationen egentligen är så illa..?
Du har en dotter som du älskar och du vill inte att hon ska förlora sin mamma, då måste du få hjälp med dina tankar så att hon inte gör det.

Nu tog ni ändå beslutet att skaffa ett till barn, det går liksom inte att ångra.. Ibland blir livet så och BÅDA dina döttrar behöver dig mest av allt, du har två friska barn som även kommer hitta glädjen i varandra senare.

Självklart vill inte pappan skiljas från sin yngsta dotter, det måste du väl ändå förstå och du kan inte kräva det av honom. Det är ju helt orimligt.

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 00:21

#4

Du säger att din fixering efter att skaffa ett syskon förstörde allt.
Men nu har du ju ersatt den fixeringen med en ny fixering (om ett barn), som verkligen förstör allt.

Det är ju ändå du som sitter på makten över hur framtiden ser ut. Din äldsta dotter måste ju sakna och undra något enormt vilket du mår dåligt över, kan du på riktigt inte "tänka om" här? För er bådas skull?

Sen har du ett ansvar som förälder, oavsett. Dina döttrar gjorde inget val.
Om allt ändå fungerade med första dottern, då kan det ju knappast vara så att allt blir fullständigt eländigt bara för att ni utökat familjen.

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 17:18

#10

Anonym (A) skrev 2021-06-04 17:02:01 följande:

Detta är din andra tråd gällande din problematik, har du inte sökt hjälp än??

Ja jag känner faktiskt också igen detta sen tidigare... och sen ingen respons från TS. Varför skriver man ett jättelångt ledsamt inlägg om man sen inte tänker bemöta något?
Det måste ändå ligga någon slags payoff i att avskärma sig från familjen, annars gör man det ju inte. Frågan är vad det är.

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 19:10

#14

Vem är Pia som du skriver om, någon på familjeliv...?

Visst finns det vissa som ångrar att de skaffade flera barn och känner att de inte riktigt orkar, men detta innehåller ytterligare en dimension eftersom du lämnade ditt första barn p.g.a. det.
Detta måste ju vara en extremt ovanlig reaktion, speciellt också eftersom du lider så över det. Faktiskt aldrig hört om nåt liknande.

Beklagar att du mår dåligt och att du ångrade dig. Men det blir liksom helt obegripligt när du "väljer" den absolut sorgligaste vägen att gå i en sån situation (både för dig själv och döttrarna).
Har du ingen kontakt alls med äldsta? Varför?

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 19:53

#17

Har inte sett så många trådar om det, men det finns ett par..
Bl.a. en långkörare skriven av en pappa vars sambo ångrade det andra barnet för att det blev en pojke och ville adoptera bort honom mm. Gick nog inte så bra tyvärr..

Bra pappan finns där.
Hur länge sen var det ni sågs? Har han berättat om hur hon reagerat efter detta?
Jag har en dotter i exakt samma ålder som din bör vara nu, snart fyra, så sånt här träffar verkligen rakt i hjärtat och blir så svårbegripligt på alla plan.

Du vet ju förmodligen att ingen räknar med att du ska ta hand om henne i nuvarande tillstånd, men mammas famn räcker långt..

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 19:56

#18

Anonym1720 skrev 2021-06-04 19:44:30 följande:

Och i och med att jag var frisk innan barn nr 2 och egentligen helt nöjd med en dotter jag älskade över allt, (vilket jag borde ha insett med tanke på vårt dåliga förhållande osv) så blir ångern desto större för att förstöra ngt som var så himla bra som det var

Men det som pågår nu är ju tusen resor värre än att ha två fina barn hos sig, oavsett vilken ork man har.. Och om pappan ändå ställer upp.
Du kan inte klamra dig fast vid nåt som inte går att ändra på och kan inte kräva att pappan ska säga upp ett av sina barn.

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 20:59

#23

Anonym1720 skrev 2021-06-04 20:24:10 följande:

Ja det är lika sorgligt det, det lät mer ?sjukt? än att som mig, ångra sitt barn av omkringliggande skäl än att det var fel kön...men vem är jag att döma ngn i den sits jag sitter i

Vi sågs en stund häromdagen, hon kramade mig flera ggr och sa hon skulle sakna mig, det var värre än det låter...

så ledsen för hennes skull att jag bara vill skrika, gråta och kräkas. Tänker på det konstant, dygnet runt, även om det känns som jag lättare skulle kunna kämpa om vi bara hade henne, då hade jag orkat kämpa, nu känns det som jag givit upp för den situationen jag befinner mig i så spelar det ingen roll,

då jag aldrig kommer att orka vara en mamma till två

men tro mig, detta tär på mig enormt och den sorgen jag känner för henne

han berättar en del, men absolut inte allt, både för han inte vill och för jag inte vågar fråga

som jag sagt, hennes liv dog vid tre års ålder och den mamman hon hade får hon aldrig tillbaka igen

Vet inte vad jag ska göra, jag har förstört hennes liv genom att skaffa ett syskon till henne, det som skulle gynna henne ödelade hela hennes och mitt liv

jag var en bra mamma till henne och hon hade en trygg och bra uppväxt, jag har förstört ALLT, det har redan snart gått ett år sen födseln, jag lider så med henne och att hon fortsättningsvis inte kommer ha en mamma där, om det ens är möjligt framåt så kommer det dröja och jag SÖRJER för henne ngt enormt, jag orkar knappt leva med den känslan

Ok men bra ni träffas iaf, jag fick uppfattningen att du hade klippt med henne helt. Så du har iaf en chans att låta henne få veta att du fortfarande älskar henne.

Jag tycker du ska sluta säga att hennes liv dog... Även om det som hänt är fruktansvärt så är inte hennes liv över för det. Man brukar säga att barns sorg är randig, t.ex. när de förlorar en förälder som dör t.ex.
De lever i nuet och har inte den mentala kapaciteten av att älta och vända och vrida på saker som vuxna. De är uppe i leken, sin egen utveckling mm. Hon bär självklart på sorg, men kanske inte på det sättet du tror där allt är komplett nattsvart..

Det är dina fixeringar som förstör inget annat, som Embla skriver högre upp. Hade det inte varit detta hade du kanske hittat på nåt annat.

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 21:28

#26

Självklart ska pappan inte säga att du dött. Om du nu ska må så dåligt under lång tid över nåt som inte går att ändra på, så måste du iaf vara ärlig (på ett barns nivå förstås och utan detaljer de inte mår bra av att veta).
Dottern behöver ju bearbeta, och sedan även den yngre när hon börjar ställa frågor.
Hur har ni tänkt att hantera detta när hon också börjar undra?

Har barnen mor och farföräldrar i sina liv?

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 23:12

#32

Anonym1720 skrev 2021-06-04 21:41:38 följande:

Hur är man ärlig då? Jag orkar inte med att fortsätta säga att jag är sjuk, då är det bättre hon slipper ha mig där alls

än att gå och hoppas på ngt som aldrig händer

Jag tror pappan hoppas att jag ska bli frisk igen (därav inga diskussioner för framtiden) men det känns inte som det blir så, och även om det blir så, så vill jag inte leva ett liv med två barn, det vet jag nu. Eftersom. Jag inte vill leva med pappan och klarar inte av två barn varannan vecka. Jag önskar jag bara kunde träffa äldsta dottern, det sa en sköterska till mig, vissa har ju separat vårdnad där det ena barnet kanske inte åker till pappan tex, det borde väl inte vara omöjligt

men jag fattar att det låter ovettigt kanske

Jag vet inte hur vi ska hantera detta, därför kanske bättre dom inte har mig där alls

att jag bara släpper vårdnaden helt. Jag hatar honom så mycket, bland annat för han tjatade mig till elbehandlingen som

Troligen är en eller den främsta orsaken till att jag är så sjuk

Barnet har en moster och morbror, en farfar och en mormor som finns där.

Men elbehandlingen propsade han väl ändå på i hopp om att det skulle hjälpa? Klart han inte vill ha det så här heller. Han agerade ju iaf.

Blir ju nåt enormt skadligt mot den lilla att bara stänga ute bara henne och träffa storasyster, det går ju inte.. Du säger att du ångrar henne, samtidigt har du ju inte lärt känna henne heller eftersom du flydde...

Märks att du lider jättemycket av alltihop, men det känns inte riktigt som att du vill bli bättre.. Att det är tryggt på nåt sätt att stanna i detta mående, älta och leva i den påhittade idén om att allt är totalt omöjligt nu.

Om du och din man ändå är separerade, skulle det då inte kunna gå att prova att ha varsitt barn varannan vecka sen? Så du bara har en i taget hela tiden.
Även om det inte är optimalt för syskonrelationen, så får ju då bägge barnen iaf sin mamma. Eller vill du inte ha något med den lilla att göra alls? Känns mer som det är där det klämmer..?

Anonym (k)

Sat 5 Jun 2021 00:33

#39

Anonym1720 skrev 2021-06-04 23:57:35 följande:

Nej det tror jag inte heller han ville men önskar så han aldrig hade tjatat och tagit reda på mer fakta innan han övertalade mig, el att jag tog reda på mer fakta

Jag ångrar vi fick ett till barn, av alla ovan skäl och vill därför inte lära känna henne, för jag kan inte vara två barns förälder, därav att jag bara ville ha kontakt med min stora. Så som du skriver, det klämmer vid den lilla då jag inte orkar med att vara förälder till två barn

och nu inte ens till ett barn

Jag vill absolut bli bättre; om inte för barnens skull så åtminstone för min egen, för hela mitt liv är oxå över som det är nu

Det kan jag inte uttala mig om, ett barn varannan vecka, sagt det idag igen, lika bra han säger jag är död,

Vilket jävla helvete jag försatt barnen och mig själv i, för jag skulle propsa på ett syskon, mår så dåligt så jag lika gärna kan dö

min familj orkar inte med detta heller så förlorar förutom barnen, även kontakt med dom

Tycker ändå att du tänker helt snett. Sen är du otroligt hård mot barnens pappa, det är ändå han som tar hand om och ställer upp för barnen till 100%, när du bara stuckit..

Det märks att det mer handlar mer om att du bara vill ha den stora tjejen... än att anstränga dig för att iaf försöka göra det bästa för även den lilla. Så då undrar jag egentligen om det är orken som tryter, när du ställs inför valet att ta hand om dem en i taget vilket kan vara en lösning... Men att du skyller på att du inte orkar två.

Du skriver igen om andra som ångrat sina barn. Ja, men inte till den grad att man lämnar hela sin familj och en förstfödd man ändå älskar, extremt ovanligt skulle jag säga.

Anonym (k)

Sat 5 Jun 2021 19:26

#73

Anonym (Liv) skrev 2021-06-05 19:15:13 följande:

Min mormors mamma fick förlossningsdepression och tog aldrig till sig sin första dotter, min mormor. Hon fick mat och kläder men ingen kärlek från sin mamma. Hennes pappa kompenserade och älskade henne. Det har gått bra för mormor. Hon växte upp och hade ett bra liv, träffade en bra man och fick tre barn.

Man måste faktiskt inte älska sitt barn. Det räcker för att du tar hand om henne och gör det du måst.

Fast sådär kan du ju inte säga, brist på kärlek hemifrån kan ge hemska konsekvenser hela ens liv.
Har man däremot en förälder som gör allt för att väga upp bristerna hos den andra så kan det bli bra ändå, om det var så du menade. Men det är inte säkert, barn söker kärlek från bägge såklart

Anonym (k)

Sat 5 Jun 2021 21:20

#79

Anonym1720 skrev 2021-06-05 21:10:40 följande:

Som jag sagt. Hade aldrig blivit på det här sättet. För jag var frisk då, och visst hade kanske samvetet ett tag plågat mig men ALDRIG på det sättet det gör nu, aldrig

detta blev för hon fick ett syskon och hade aldrig lidit annars då hon hade haft sin mamma där

sluta säg att det skulle ha blivit såhär annars för det hade det inte; för jag hade aldrig blivit sjuk då.

Du skriver hela tiden att du är så sjuk, samtidigt som du vet att det aldrig hade blivit så här om ni bara haft ett barn. Hur kan du veta det om du nu är så sjuk?
Det går ju inte ihop.

Jag tror ändå att du får ut någonting av att befinna dig där du gör just nu. Även om det låter märkligt så har du liksom blivit kompis med denna fixering om ett barn och att idén om att du är för evigt obotligt sjuk. Menar dock inte att du valt det medvetet, men någon slags trygghet ger det dig.

Anonym (k)

Sat 5 Jun 2021 21:56

#82

Anonym1720 skrev 2021-06-05 21:37:54 följande:

Därför att jag var frisk när vi hade ett barn. Sjukdom kom i följd med andra barnet. Alltså hade det inte hänt annars, förlossningen eller att inte klara situationen gjorde att det blev såhär, eller depressionen och på den ECTn som förstörde mitt liv. Så, inget hade hänt om barn nr 2 inte fötts.

Det ger ingen trygghet att vara såhär sjuk, det är fruktansvärt, att inget blir bättre och att barnen förlorar sin mamma. Väntar varje dag på att må bättre men det kommer bara inte

så nej, ingen trygghet alls. Bara en längtan tillbaka till ett barn, för då var jag frisk

Om du inte fick ut nåt av dig så hade du ju inte redan bestämt dig för att det är så här det ska vara resten av livet. Säger inte att du tycker det är roligt.

Men det lite som de här på tv-n som väger ca 300 kg och är sängliggande...
De mår skit och allt är pest och pina, men de vill ändå inte förändra nåt egentligen för att sjukdomen/vikten blir en trygghet i sig. Du har liksom ställt in dig på att det här är ditt och dina flickors liv nu, det tycker jag är så märkligt och påminner om detta.
Du upprepar bara att du är sjuk och vill inte ta in några tips, som t.ex. ha en flicka i taget. Nä andra barnet ska bara bort, det är din fantasivärld som du faktiskt väljer att vara kvar i.

Anonym (k)

Sat 5 Jun 2021 23:07

#85

Anonym (A) skrev 2021-06-05 22:26:03 följande:

Precis, du har fått för dig att bara för att det inte blev som du ville eller hade tänkt från början så kommer allting att fortsätta vara skit med 2 barn.

Du kommer aldrig komma framåt i livet eller någon annanstans för den delen, om du inte ens är intresserad av att utforska ett annat tankesätt eller scenario.

Det är tragiskt att du inte tycker det är värt att kämpa för vare sig du själv eller barn 1 eller 2. Båda behöver dig, men du bäddar in dig i "stackars mig" filten och skyller på någon jäkla elterapi och att det är barn nr 2's fel.

Barn nr 2 har ingen som helst skuld i det här, och ditt påstående att utan det andra barnet hade det inte blivit såhär för då var du frisk - det är bullshit.

Du har förmodligen haft dem här tendenserna hela tiden...

Och det märks tydligt att du inte vill ha hjälp. Du verkar ha gjort dig ganska bekväm i den rollen du

Bra fortsättning. Ja, bekväm.

Just också detta återkommande om elterapin "efter den kan jag inte bli bättre, gjorde allt värre". Om och om igen. Samma resonemang hos alla som egentligen inte vill bli hjälpta.

Bara för att man är deprimerad är det inte heller bra att omgivningen tassar på tå. Ett dåligt mående betyder inte att man har rätt att vältra sig i att allt är för evigt hopplöst eller vägra göra förändringar (det är precis det som sker i de här viktprogrammen och det kommer hjälpa dig exakt lika lite som det hjälper dem).
Du har inte den rätten.

DU valde att skaffa dessa två barn. Är det inte dags att iaf börja försöka tänka annorlunda? Det klarar du eftersom du klarar att få ner massor av dina tankar här i text. Nej, det blir inte som förr, men det kan bli bra ändå..
Du pratar så varmt om din äldsta tjej men verkar inte ens vilja greppa chansen till en framtid med henne. Som att hon inte är värd det ändå.

Ska du sitta hela livet ut och upprepa att du är sjuk, att allt är kört för att du tog beslutet att skaffa ett till barn, att allt är pappans, dotterns och elterapins fel osv.
Depression är fruktansvärt, men det är en jättestor offerkofta också...

Anonym (k)

Sun 6 Jun 2021 00:18

#88

Embla twopointoh skrev 2021-06-06 00:03:55 följande:

Jag håller med om det här i stort sett, men samtidigt måste man komma ihåg att TS har ADHD, och det gör att TS hjärna förmodligen inte "fungerar" på samma sätt som hos någon som är "normal". Problemet är förmodligen djupare än "bara" en depression.

Den här typen av fixering är vanligt vid NPF-diagnoser, och det är därför jag upprepade gånger gett TS rådet att ta hjälp av någon som kan det här med ADHD.

En sak som är vanligt med ADHD, är bristande självinsikt och oförmåga att se saker ur andra perspektiv än sitt eget. Jag har en kompis med ADHD, och hon kan verkligen inte förstå att det hon gör påverkar andra, eller att hon på något sätt skulle ha en del av ansvaret vid konflikter. Jag har känt henne sedan tonåren (vi är 40+), och jag har för länge sett gett upp det här med att "prata förstånd" med henne, för rationella resonemang går helt enkelt inte in. Det är inte hennes fel, men det gör att det inte går att ha en normal, ömsesidig relation med henne.

Jag tänker att det är möjligt att TS fungerar på liknande sätt. Hur mycket vi än försöker resonera med henne, kommer hon envist att hålla fast vid sin bild och sin fixering.

Jag lider med TS, men främst lider jag med hennes barn. Det skär i hjärtat när jag tänker på den lilla som har en mamma som inte vill ha henne, så det kanske är lika bra just nu att det är pappan som har vårdnaden. Förhoppningsvis kan TS komma ur sin depression och få hjälp att bryta sig loss från sin fixering så småningom, så att flickorna kan få en mamma som älskar dem båda.

Dock blir det ju ändå lite märkligt när allt gick superbra innan barn två enligt ts, dvs då var hon inte alls sjuk på nåt sätt. Och ADHD-n fanns ju där då med..

Anonym (k)

Sun 6 Jun 2021 00:46

#94

AmericanMommy skrev 2021-06-06 00:30:54 följande:

Många är väldigt hårda mot TS i denna tråd, jag hoppas ni förstår att hon troligen inte bara har förlossningsdepression utan förlossningspsykos. Man kan inte tänka logiskt då, många blir totalt fast i sitt tänk. Det går inte att lägga så enormt mycket ansvar på någon som är i en psykos och att säga att dom måste rycka upp sig och ta av sig offerkoftan etc. Väldigt oförstående.

TS jag hoppas du får den hjälp du behöver!

Det är nog lite svårt att förstå bara när det är små barn inblandade och ts verkligen inte vill vara ifrån dem (!), inte meningen att låta så hård. Tror alla i tråden vill att det ska bli bra iaf och att rätt hjälp ges förstås, så att det ska bli så.

Jag ångrar mitt andra barn

INNEHÅLL