Jag ångrar mitt andra barn

Jag har läst enstaka inlägg i den här tråden, men inte allt. Om jag säger någonting tokigt just nu, så får du skriva: Varför tar inte pappan det ena barnet occh du tar det andra och så bor ni särbo ett tag? Pappan måste rimligen se det här också. Jag vet att det kan vara kämpigt med ekonomi och annat om man separerar, men man behöver kanske inte separera på heltid. Mitt förslag kan förvisso bli katastrof för er familj, men det viktigaste är att du tänker utanför den berömda boxen, oavsett hur du resonerar. Prata med din man, resonera och kom fram till en dålig lösning. Kanske blir den bra i slutändan, eller så inser ni att den var dålig från början.

Psykiatrin men dom är rätt less på mig och inget hjälper ju, livrädd att jag ska behöva göra mer ECT pga det igen

Nej det känns verkligen inte så nu känns som det är bättre jag bryter med barnen helt och hållet känns som jag aldrig blir bra igen och har förstört allt

Ja det kanske är så, aldrig haft en sådan här depression, om ens alls innan detta, ja efter förlossningen då, sen blev den bättre för att bli sämre igen

Kemiska obalanser i hjärnan är inte att leka med. Du skulle behöva stöd av flera olika insatser och då är jag ganska mycket emot både slentrianmässigt användande av SSRI och ECT. Detta förstör mer än det bygger upp. Utan du borde jobba med ditt ego på ett väldigt djupt och andligt sätt, i kombination med B3-vitamin-behandlingar är väl det jag skulle tro var bäst. Men jag känner dig inte kan egentligen inte uttala mig om din situation, men det kan ju ingen här. Förstår att den är otroligt jobbig, men ditt andra barn är inte till last och pappans linje om att inte lämna bort dottern är det bästa, oavsett om du själv känner att det inte var rätt. Måste vara en ansträngande tid för hela er familj. Kanske kan ni fundera ut något tillsammans, kanske du behöver massivt med ensamtid för att bli återställd? Skulle pappan klara av det med barnen? Läka dig själv så att säga.