vårsommarhöstvinter skrev 2020-09-01 11:53:15 följande:
Hur många är det som är över 45 i tråden, förresten? Just idag nojjar jag över åldern, har nyligen fyllt 46. Suck.
Vi försökte bli gravida "naturligt" i fyra år, vilket bara ledde till en lång rad missfall, och sedan "gav vi upp" när jag var 44 och slutade försöka, det kändes alldeles för svårt att försöka bli gravid med IVF och alla mediciner, så det provade vi knappt alls. Och äggdonation, som varit min reservplan, kändes plötsligt omöjligt, hade svårt att se att det skulle kännas som mitt barn. Fanns många andra saker som bidrog också, som tid och pengar (har barn sedan tidigare).
Sedan gick det ett par år och nu känns det omöjligt att INTE skaffa fler barn och då måste det bli äggdonation. Kanske var vi tvungna att göra den här resan för att kunna vila i att det måste bli äggdonation, men frågorna och tankarna virvlar runt fortfarande ...
Känner att jag skulle behöva lite stöd i mina tankar av er som är i ungefär samma ålder. Hur går tankarna för er?
Hej, jag var 44år när vi började vår resa för att komma fram till bebis. Tre olika äggdonatorer i Riga och Aten, totalt åtta insättningar, ett missfall I vecka 6, ett pluss men det släppte direkt. Efter det åkte vi till St Petersburg, där upptäckte dom att jag hade andenomyos vid min första hysto, gjorde en insättning efter den negativt, ytterligare en hysto, och på insättning två blev jag gravid och drygt fem år efter första försöket kom vår efterlängtade kille, då hade jag hunnit bli 48 och skulle fylla 49år en dryg vecka senare. Vi hade aldrig trott att det skulle ta så många år. Men hade det fungerat tidigare hade vår son inte funnits och det vill jag inte tänka på. Kämpa det är så värt det. Lycka till!