Känner mig trängd av bonusbarnet

Någon nämnde exemplet med att bära ett skrikande barn ur affären. Ofta kommer detta sammanbrott och skrikande av att barnet ville ha något leksak/godis inne i affären och föräldern drog en gräns och så nej. Tycker ni det i längden hade varit bättre för barnet att varje gång köpa det denne ville ha så fort denne började skrika? För isf är vi oense.

Sen gäller det ju såklart att som förälder känna av varje situation och avgöra om det råkar vara något djupare som kommer upp till ytan (tex säng situationen hos TS). Då får man verkligen försöka vara strategisk och aldrig hamna i just den konflikten i perioden då det faktiskt uttrycker något djupt behov hos barnet.

Och TS, varför inte bara respektera barnets behov av att få vara den ?enda? för sin pappa på natten och låta honom ligga i mitten?

Varför kan du inte avstå att ligga brevid din sambo dessa 4(3?) nätter varannan vecka. Att flytta över efter att barnet somnat och sen sova där hela natten iaf är faktiskt ganska taskigt. Ni kan ju gå upp och ha lite tid tillsammans på soffan innan ni går och lägger er.

Barnet har inte förmågan att uttrycka det ordentligt men han försöker berätta att han känner sig osäker, bortvald och utkonkurrerad av dig när det gäller hans pappa. Han bor nu i ditt hem och tvingas dela sitt liv och din pappa med dig, Han verkar inte ha något rum eller eget space, varför kan han inte iaf få vara den enda som ligger brevid sin pappa den lilla tid det faktiskt handlar om?

Jag tycker att det ofta uppstår luckor i uppfostran för barn som har varit med om en skilsmässa. Man tycker synd om barnet och vill det väl och då behandlar man det som om det vore gjort av porslin. Jag tycker så här: det är viktigt att skilsmässobarnet får extra mycket närhet av föräldern (fysisk närhet, närvaro och uppmärksamhet, sova i samma säng, kärlek och ömhet). Men det är lika viktigt att man har regler och rutiner för skilsmässobarnet: att uppföra sig artigt, be om lov, vänta på sin tur, dela med sig. tacka för sig, hjälpa till med små saker, fasta måltider en viss tid, bordsskick, läggdags en viss tid, tandborstning, städning av leksaker etc. Det är extra viktigt för ett skilsmässobarn att man håller på detta, enligt mig. Trygghet, kärlek och rutiner.

TS har du lämnat tråden? Jag undrar fortfarande hur ni ordnat för pojken i din lägenhet.

Om han inte har egen plats känner han sig nog inte särskilt välkommen, även om det inte är något en treåring kan sätta ord på. Hans reaktion, att bråka för att åtminstone få en egen plats i soffan, är inte konstig alls. Att han skriker när ni pratar är också ett sätt att skapa egen plats.

Förtydligande: det är såklart inte okej att skrika när andra pratar eller slå i bordet tex. Varje gång det sker bör pappan säga att så gör man inte. Men man får räkna med att en treåring inte byter beteende efter en -eller ens femtio - tillsägelser. Gäller att ha tålamod och fortsätta säga till varje gång.

Men handen på hjärtat, vad har föregått dessa situationer? Får treåringen själv tala till punkt? Är han med i samtalen?

Precis som med platsen i soffan vill han förstås prata med sin pappa när han är hos er.

Hoppas du kan fundera på dessa saker TS. Om ni redan tänkt på dessa saker är jag fel ute, annars kanske det kan vara sätt att komma vidare?

Hej,
tar pauser från tråden då och då med tanke på allt som skrivs.. 
Barnet har inget eget rum hos oss, detta är självklart inte optimalt men så det ser ut för tillfället. Detta är för att min lägenhet består av två rum & kök, där finns alltså inte ett tredje rum för barnet.
Vi vill såklart flytta till större och kommer göra det så småningom för självklart ska han ha sitt egna rum.
Dock har vi VÄLDIGT stort vardagsrum vilket gör att barnet har mycket lekutrymme och en egen hörna för alla sina leksaker, bilmatta och så vidare. 

Och med handen på hjärtat så är barnet den enda som pratar under dessa åtta dagarna. Han pratar stup i kvarten om allt mellan himmel och jord. Och skulle han bli tyst för en minut och jag och min sambo byter några ord så blir han irriterad, slår näven i bordet och skriker att vi ska sluta prata. Lika dant i bilen om vi ska någonstans. Han pratar, pratar han inte ska vi enbart lyssna på musiken han vill höra annars ska det vara tyst. Förstår det folk skriver om en 3,5 årings känslor osv, men som "utomstående" känns det som att han enbart vill att allt ska vara på hans villkor. Vi kan lyssna på en låt han vill höra fem gånger om, men när vi sen byter musik skriker han att det gör ont i hans öron och att vi ska stänga av musiken och vara tysta. 

Så återigen med handen på hjärtat, han är den enda som pratar och vi byter enbart ord med varandra när utrymme finns och om vi har något att säga. 

Med det sagt får han jättegärna prata, jag vet att barn älskar att berätta saker och det får han gärna göra även om det i 70% av fallen är totalt ointressanta saker som man bara skrattar bort lite enkelt. 
Jag är inte en sån som måste synas och höras hela tiden och inte sambon heller, utan vi sitter gärna och avnjuter maten (vid matbordet) och låter sonen föra samtalet och ställa frågor. 

Och jag tror att det är detta som gör att min irritation växer. Vi hade egentligen inga problem innan och jämfört med andra är detta kanske bagateller, men jag har svårt för när en 3,5 åring skriker för att han inte får bestämma och så vidare. Därav blir jag irriterad. 
Så det är lite av en ond cirkel och blir ju svårare när majoriteten här inne säger att barnet har rätt till sina känslor och att vi måste låta honom vara 3,5. 

Vill även poängtera att när vi spelar låtarna som sonen vill höra så ropar han gång på gång att vi ska höja musiken. Så något fel på öronen är det inte... 

Välkommen till livet med barn känner jag mest.... deras beteende är ofta inte logiskt och utbrott kan komma på två röda utan förvarning.

Dessutom, han är 3 år, inte 10

Jag går ju emot de tidigare skribenterna och Tycker att det är jätteviktigt att PAPPAN fortsätter uppfostra och sätta gränser för barnet även om situationen är som den är. Ett litet barn ska inte ostört få bete sig hur som helst. Däremot tror jag att det är bäst att hålla er parrelation på backburner så mycket som möjligt de dagarna, för en 3åring i den situationen blir det bara provokation i onödan och föder vanmakt

Ju mer jag läser av ts desto klarare blir det att mannen måste flytta med sin familj. Ni kan träffas de 22 dagar per månad han är barnfri. Om ett par år kan ni så smått introducera pojken i ts liv - men just nu skadar det enbart pojken!