Känner mig trängd av bonusbarnet
Siden skrev 2019-10-14 09:37:03 följande:
J
.
Vilket bra inlägg!
Inlägg från: möjligt
|
-
Detta!
Vilket bra inlägg! -
Blandar vi inte ihop två olika saker just nu?
Jo ett barn i denna situation behöver bekräftelse, kärlek och utrymme. Och en sån sak som att han vill få ensamrätt till pappan på natten(ligga i mitten) är naturligt och förståeligt och borde inte ens vara en issue. Men klart att man måste ha gränser även för barn som haft det jobbigt och i exemplet med att avbryta prata det så måste man markera och säga till när saker inte är ok. Det behöver inte betyda skrika och gorma men gränser måste få finnas, tex att inte slå på möblerna. Sen borde det åtföljas av så här gör vi istället och det borde vara pappan INTE TS som sätter dessa gränser men att ta bort alla sådana gränser känns inte som att det kommer att gynna barnet i längden. Barnet har rätt till sina känslor framförallt de jobbiga känslor som finns i denna situation men det gör inte att alla uttryckssätt av dessa känslor ok. Klart att man ska försöka förekomma och undvika vissa situationer men det är inte alltid möjligt och att genast belöna ett oacceptabelt beteende med att barnet får som det ville utan en konversation kring det oönskade beteendet tror inte jag tjänar barnet i längden. Som vuxna måste vi visa hur man bör göra och markera och sätta gränser.
Det betyder inte att man förminskar eller ignorerar barnet -
Någon nämnde exemplet med att bära ett skrikande barn ur affären. Ofta kommer detta sammanbrott och skrikande av att barnet ville ha något leksak/godis inne i affären och föräldern drog en gräns och så nej. Tycker ni det i längden hade varit bättre för barnet att varje gång köpa det denne ville ha så fort denne började skrika? För isf är vi oense.
Sen gäller det ju såklart att som förälder känna av varje situation och avgöra om det råkar vara något djupare som kommer upp till ytan (tex säng situationen hos TS). Då får man verkligen försöka vara strategisk och aldrig hamna i just den konflikten i perioden då det faktiskt uttrycker något djupt behov hos barnet.
Och TS, varför inte bara respektera barnets behov av att få vara den ?enda? för sin pappa på natten och låta honom ligga i mitten?
Varför kan du inte avstå att ligga brevid din sambo dessa 4(3?) nätter varannan vecka. Att flytta över efter att barnet somnat och sen sova där hela natten iaf är faktiskt ganska taskigt. Ni kan ju gå upp och ha lite tid tillsammans på soffan innan ni går och lägger er.
Barnet har inte förmågan att uttrycka det ordentligt men han försöker berätta att han känner sig osäker, bortvald och utkonkurrerad av dig när det gäller hans pappa. Han bor nu i ditt hem och tvingas dela sitt liv och din pappa med dig, Han verkar inte ha något rum eller eget space, varför kan han inte iaf få vara den enda som ligger brevid sin pappa den lilla tid det faktiskt handlar om? -
Jag går ju emot de tidigare skribenterna och Tycker att det är jätteviktigt att PAPPAN fortsätter uppfostra och sätta gränser för barnet även om situationen är som den är. Ett litet barn ska inte ostört få bete sig hur som helst. Däremot tror jag att det är bäst att hålla er parrelation på backburner så mycket som möjligt de dagarna, för en 3åring i den situationen blir det bara provokation i onödan och föder vanmakt
-
Men även om utbrott och liknande händer ofta så bör man ju inte som förälder låta barnet helt styra med sina utbrott.Anonym (.....) skrev 2019-10-16 16:03:41 följande:
Välkommen till livet med barn känner jag mest.... deras beteende är ofta inte logiskt och utbrott kan komma på två röda utan förvarning.
Dessutom, han är 3 år, inte 10
Jag väljer också mina strider och försöker undvika att hamna i alltför många konflikter men jag kommer inte automatiskt att ge med mig omedelbart bara för att det blir ett ur utbrott. Att barnet ska få lov att bestämmer att de vuxna aldrig får prata med varandra i vardagen är oacceptabelt.
Det är mycket möjligt att barnet till och med testar om pappan finns där genom att just testa gränserna och då är det ännu viktigare att pappan tydligt sätter och håller gränser. Att växa upp utan gränser tjänar inte barnet.
Sen att det blir skrik, gnäll och utbrott I vardagen det får man ta, så är det i perioder när man har barn -
Tror det hade tjänat er alla om du försöker vara mer kompis än flickvän till pappan på barndagarna. Barnet ser dig som en konkurrent(vilket är naturligt) och den känslan förstärks av ert tydliga markerande av kärleksrelationen mellan er. Barnet vill konkurrera om pappans fokus med dig men det blir säkert 1000 ggr mer frustrerande när ni fysiskt visar ömhet eftersom det är på ett plan som barnet inte KAN konkurrera på och säkert därför just det leder till explosioner.Tussilago123 skrev 2019-10-16 16:21:11 följande:
Jag är på ditt spår, och efter allt jag har läst i denna tråden så har jag också förstått att det är viktigt. Pojken är alltid i centrum dessa 8 dagarna och jag jobbar som sagt ofta medans pappan och pojken åker iväg på roligheter eller bara myser hemma och ute i skogen.
Men jag kommer absolut tagga ner ännu mer dom dagar sonen är hos oss.
Sen är väl en kärnpunkt att mannen inte uppfostrar och tar föräldrarollen men det är ju något du måste diskutera ordentligt med pappan när barnet inte är där.
En tanke du kan vila i är också(eftersom jag förstår det som att du vill ha egna barn någon dag) att du nu ser hur pappan är som förälder. Det kommer inte magiskt förändras om ni skulle få ett gemensamt barn. Om det inte funkar måste han själv se det och vilja ändra sitt föräldraskap och sin uppfostringsteknik. -
Blev kanske lite oklart men du ska ju självfallet vara en tydlig medlem av hushållet och respekteras som sådan på barndagarnamöjligt skrev 2019-10-16 16:39:03 följande:
Tror det hade tjänat er alla om du försöker vara mer kompis än flickvän till pappan på barndagarna. Barnet ser dig som en konkurrent(vilket är naturligt) och den känslan förstärks av ert tydliga markerande av kärleksrelationen mellan er. Barnet vill konkurrera om pappans fokus med dig men det blir säkert 1000 ggr mer frustrerande när ni fysiskt visar ömhet eftersom det är på ett plan som barnet inte KAN konkurrera på och säkert därför just det leder till explosioner.
Sen är väl en kärnpunkt att mannen inte uppfostrar och tar föräldrarollen men det är ju något du måste diskutera ordentligt med pappan när barnet inte är där.
En tanke du kan vila i är också(eftersom jag förstår det som att du vill ha egna barn någon dag) att du nu ser hur pappan är som förälder. Det kommer inte magiskt förändras om ni skulle få ett gemensamt barn. Om det inte funkar måste han själv se det och vilja ändra sitt föräldraskap och sin uppfostringsteknik.
-
Men bara för att det finns annan problematik också så innebär det inte att man ska sluta med gränssättningen.pyssel skrev 2019-10-16 20:32:15 följande:
Pappan är ju gränslös i grunden, i alla fall i de förutsättningar han nu skapat för sitt barn. Så klart det inte går att korrigera konsekvenser som ett barns missnöje och oro på det sättet ni föreslår. Dessutom helt orimlig situation för en ung människa som TS, vars lgh tas i anspråk och vars oerfarenhet och "styvstatus" krånglar till det ännu mer. Den största björntjänst han gör sitt barn är inte "låt gå", utan hans boendesituation. Han låter så fruktansvärt självisk och omogen så det förvånar ju inte att han fått TS att gå med på att det är onödigt med ett eget boende. Även om det är TS som i förälskelse och ekonomisk omtanke föreslagit det, bär han det största ansvaret för att det blivit så här.
Man behöver jobba parallellt både med att förstå varför och försöka möta varför men också sätta gränser kring faktiska beteendet. Nej det räcker inte med en gång Och nej en treåring behöver att man säger till upprepade gånger och lugnt och sansat men gränser måste sättas.
Det finns gott om barn som är vana att få lite som de vill för att de vuxna duckar för konflikterna och bråken ska blir, borde inte alls vara konstigt om det är vanligare då föräldrarna är separerade. Dels för att man har mindre tid med sitt barn och inte vill bråka hela tiden, dels för att man vill att barnet ska vilja vara hos en och inte plötsligt vilja vara hos bara den andre föräldern och dels för att man kanske är rädd för att den andre föräldern ska explodera och tycka man är för hård om denne själv vägrar sätta gränser för barnet.
Sedan att boendesituationen är ett extremt oansvarigt val från pappans sida är helt sant men det finns gott om barn som är ouppfostrade helt utan sådana omständigheter och vi har ingen aning om alla dessa beteenden kommit nu eller om de endast eskalerats av att barnet hamnat i en jobbig och utsatt situation. -
Om vi tar ett av exemplen TS gett.pyssel skrev 2019-10-16 21:59:43 följande:
Ja falska påståenden om att "göra slut" överlever jag, synd bara att de fyller fu ktionen att elda på de svåra känslorna TS har gentemot 3-åringen.Att du låter ditt eget agg, eller bara okunskap, fungera som välmenta råd till en frustrerad tjej på 22, är som att råda någon som fryser att kissa i brallan. Du skadar mer än du gör nytta. Klart det känns skönt för TS att bli bekräftad i sin fokus att ungen härskar och killen kryper. Konstruktivt, du.
De sitter i bilen.
Efter att 3 åringen fått höra sin låt 5 ggr så byter pappan musik. 3 åringen börjar då skrika tills pappan återgår till att endast spela 3 åringens musik. 3 åringen kräver hela tiden att volymen på denna musik höjs vilket pappan verkar efterlyda tills bilen förvandlats till ett diskotek.
Utöver detta så har 3 åringen mer eller mindre förbjudit TS och mannen att yttra ett ord till varandra och om de bryter mot de börjar 3 åringen genast skrika vilt tills hans regel om tystnad mellan de vuxna åter följs, vilket pappan går med på.
Hur menar du att det skulle vara att kissa i byxorna om pappan faktiskt växte upp och satte lite gränser för vad barnet får och inte får bestämma?
Sen att han samtidigt behöver fokusera på grundproblemen med boende, trygghet, barnet som känner sig undanskuffat etc etc är inte borttaget för det.
Menar du att barn som har det bra aldrig testar gränser? Att barn som har det bra aldrig kommer att behöva ta ett nej trots deras högljudda protester?
Sen har det inget alls att göra med aggressivitet eller att ryta ifrån och framförallt är det inte TS uppgift utan pappans -
Jag förstår inte varför du märker mig anonym?pyssel skrev 2019-10-16 22:59:19 följande:
@anonym (möjligt)
Tryck på ?visa endast?. Återkom sedan om du vill att jag förklarar annorlunda. Vid en snabb titt hittar jag svaren på alla dina frågor. Blir så rörigt om jag ska behöva dementera varannan ?menar du att..? och även repetera svaret på varannan fråga.
Jag har läst allt i tråden redan och anser fortfarande att problemet har två bitar. Det första är att barnet känner sig hotat och territorisk gentemot TS för att TS och pappan inte tänkt sig för utan satt honom i en jobbig situation där han känner sig utkonkurrerad och trängd. När de sedan inte respekterat hans försök att visa detta och backa och ge honom tid så har det eskalerat.
Det är en bit.
Den andra biten verkar vara att pappan har noll gränssättning för sitt barn och inte markerar när barnet går òver gränser vilket absolut inte heller hjälper situationen. Hurvida denna brist på gränssättning uppstått nu vet vi inte men det låter mellan raderna som att barnet växt upp i en liknande anda.
Jag uppfattar det som att du går i hård clinch med alla som påtalar den andra halvan i detta. Och kallar det bland annat bittert och bedrövligt när gränssättning nämns. Så jag upplever inte att du varit tydlig, tycker du att man aldrig ska säga till barn? Dvs. inte gorma utan påtala när de gör något olämpligt och kortigera och förklara hur man bör göra istället. -
Så förklara gärna specifikt vad det är du attackerar som bedrövligt i sannas inlägg. Det enda hon skriver om man summerar är att det är synd att pappan inte har någon gränssättning för sitt barn och att detta inte tjänar barnet i längden. Hon skriver ingenstans att detta är den enda biten av problemet och jag ser inte att hon ger ett enda konkret råd till TS utom att tala med pappan.pyssel skrev 2019-10-16 22:59:19 följande:
@anonym (möjligt)
Tryck på ?visa endast?. Återkom sedan om du vill att jag förklarar annorlunda. Vid en snabb titt hittar jag svaren på alla dina frågor. Blir så rörigt om jag ska behöva dementera varannan ?menar du att..? och även repetera svaret på varannan fråga.
Så vad i detta är det du slår bakut om?
Tycker du hon har fel, anser du att pappan drar bra och tydliga gränser? -
Fast jag blandar inte ihop dem jag skriver väldigt tydligt ett flertal gånger att jag anser att det finns två delar i detta problem. Jag har skrivit flera gånger och håller med dig om närheten och anknytningen. Men jag tror inte på att sätta all gränssättning på paus medans man arbetar med det andra.pyssel skrev 2019-10-17 06:35:24 följande:
Att fortsätta förstärka och bekräfta TS i att det är gränser mot behovet av trygghet och gränser mot att pappa och son knyter an som löser det här, kommer leda till antingen värre motstånd, eller en pojke som sluter sig och tar med sig kärnproblemet vidare. Alltså bedrövelse för någon eller flera. Om pappan generellt har någon låt-gå-attityd i sin uppfostran är det ett annat problem, men inte alls kärnan i pojkens behov av ömsesidig anknytning och bekräftelse pga separationerna varannan vecka. Håll isär dem och använd inte gränser som en lösning på reaktioner som bottnar i något helt annat än bristande gränssättning.
Det är inte ok att slå i bordet, det är inte ok att skrika på vuxna för att de yttrar ett ord till varandra. Det är inte acceptabelt och att inte ens nämna det till barnet utan bara göra som han vill är inte en tjänst. Barn mår inte bra av att styra heller för 3åringen har inte heller förmågan att se vad han faktiskt behöver. Han behöver inte att de vuxna inte får yttra ett ord till varandra han behöver en trygg bubbla för anknytning med sin pappa och att TS och mannen under de dagarna backar med kärleksparsuttrycken tills barnet känner sig tryggare i hela situationen. Men jag upplever att du ser det väldigt svart vitt, att man endast ska fokusera på tryggheten och under tiden bara göra som barnet vill I dessa situationer? Som exempel då att barnet får bestämma att de vuxna inte yttrar ett ord och bamse melodin (?) går non stop på volym 20?
Sen behöver man kanske i samband se över bilsituationen, sitter barnet själv där bak och båda vuxna fram så borde en(helst pappa) sitta där bak istället så att det inte blir exkluderande.
Jag har inte skrivit att gränssättning är det enda problemet, jag har inte heller skrivit att det är huvudproblemet, jag har bara skrivit att det OCKSÅ är ett problem som PAPPAN behöver adressera och jag tror inte alls på att helt pausa det medans man jobbar på det andra.
Du benämnde mig
Anonym(möjligt)
Det antyder att jag gömmer mig bakom ett anonymnick -
Det är inte att gå i clinch med barnet om pappan lugnt säger efter 10 bamse spelningen att nu ska vi lyssna på något annat och accepterar(!) att barnet då skriker och blir missnöjt. Det är inte heller att gå i clinch med barnet om pappan lugnt säger,pyssel skrev 2019-10-17 06:52:07 följande:
Det är inte parallella diskussioner som är invändningen, utan att du tror att lösningen är att gå i clinch med barnet.
Nej man slår inte I bordet det är inte ok, då kan bordet gå sönder. Var det något du ville säga till oss som vi missade?
Det är att markera och dra en gräns. -
Min gissning är att för många (bättre?) föräldrar så kommer den vardagliga gränssättningen så naturligt och det gäller så små saker att de inte längre tänker på det just som gränssättning längre. Kanske framförallt då deras barn kanske redan har såpass koll på gränserna att de endast behöver nämnas för att barnet ska hålla sig inom dem(med undantag för vissa faser de går igenom etc).Anonym (Sanna) skrev 2019-10-17 11:51:17 följande:
Visst är det intressant vad olika man kan läsa in i "korrigering"? Jag beskrev att jag korrigerade mina egna barn men hur det inte fanns någon som naturligt korrigerade min mans barn, ett fenomen som kan förekomma i just styvfamiljer, men det blev enbart fokus på hur dåligt detta lilla barn skulle må av lite gränsdragning. Som om gränsdragning rent generellt vore dåligt. Där finns inte ens någon definition på hur gränsdragningen eller korrigeringen ser ut, i alla fall inte från min sida. Det är tydligen okej att våra gemensamma barn korrigeras men inte hans barn sen tidigare (?) Detta sagt av en kvinna som har levt i styvfamilj (?) men som aldrig upplevde några problem och således inte har den erfarenheten, inte heller lever hon i styvfamiljkonstellationen längre (?).
De gånger det blir väldigt synligt hur många sådana små vardagsgränser som existerar är ju främst när man stöter på förälder/barn duos där föräldern inte håller på några gränser alls.Barnet skriker och är oartigt mot förälder och alla andra vuxna, springer som ett litet oväder genom affären, stoppar händerna i lösgodiset kommer inomhus och springer in med leriga skor och hoppar i soffan etc etc.
En 3 åring har många impulser och även om man måste låta hen vara just en 3åring så måste man även lära hen regler som gäller i världen. Striktare i allmäna rum och kanske lite friare hemma. Det är inte barnets fel att det då blir ett irritationsmoment för alla andra utan förälderns och visst får man försöka undvika situationer som blir övermäktiga för barnet om det är trött efter en lång dag men att bara ducka generellt och låta barnet följa varje impuls är en björntjänst.
Nu talar jag inte om detta fallet (!!!!) men när folk pratar om ett barn som envåldshärskare etc så handlar det ju på inget sätt om att barnet är dåligt utan att barnet använder sina invanda strategier och arbetsmodeller som fungerar. Om barnet vet att varenda gång jag skriker får jag som jag vill oavsett vad så är det ju bara smart och rationellt av barnet att fortsätta använda den strategin.
De arbetsmodeller små barn bygger behöver inte bara vara konstruktiva. Och nej då ska man inte plötsligt gå in och vara ben hård och ryta men att barnet behöver vänja sig vid gränser förstår jag knappt hur man kan tvista om -
Jag har endast använt gå i clinch när det gäller ditt bemötande av andras inlägg.pyssel skrev 2019-10-17 16:40:24 följande:
"Gå i clinch" är ett återanvänt kraftuttryck från dig själv. Du söker lösningen på fel ställe. Det är t.o.m väldigt sannolikt att det inte fungerar under rådande omständigheter. (Vilket inte betyder att "låt gå" vid barns alla uttryck är önskvärt vid normala eller ens mindre bra förhållanden - den tolkningen har du och Sanna lagt till själva.) Nu är det ju så att TS pratar om annat än att säga till. "Han ska inte få bestämma".
Kollar vi vidare så misstas barn som är mitt i en händelserik expressiv språkutveckling ofta för att ligga på samma receptiva nivå språkligt och känslomässigt. Så är det inte. Med referens till detta som TS skrev: "Men känner att eftersom det går att ha en fullt normal konversation med detta barnet och han vet hur man pratar rent krasst så tycker jag inte det är ok och jag själv hade jobbat extremt mycket med det om det var mitt eget. Och lagt mycket fokus på att PRATA istället, för prata kan han ju". TS behöver alltså ganska mkt hjälp med att förstå barns normalutveckling men också barns svårigheter att hantera t.ex otrygghet.
Hur kan jag söka efter lösningen på fel ställe när jag ju söker på exakt samma ställe som du? Det enda jag gör är lägger till en extra aspekt utöver det du redan sagt.
Anser du korrigeringen jag gav som exempel skulle skada barnet? Anser du att det är att gå i clinch med barnet(för det är du som använt ordet I det sammanhanget)?
Jag har mig veterligt aldrig stött TS specifika uttalanden i denna tråd men du får gärna visa mig var om jag har fel. Och jo TS pratar om just milda tillsägningar vilket enligt henne inte verkar finnas överhuvudtaget i barnets värld just nu, att hon har ett annat ordval än du är en annan sak. Men om du inte tror mig så får du väl be TS förtydliga. Oavsett vad barnet gör och hur det beter sig så finns där ingen stoppgräns som pappan sätter just nu.
Men du får gärna klargöra nu, anser du att all gränssättning och korrigering(av typen jag nämnde) borde hållas borta ur barnets värld i nuläget? Anser du att all sådan korrigering är skadlig för barnet?
Isf får du gärna ge några exempel på hur du anser att till exempel barnets skrik för att få bamse på repeat och med ständig höjd volym ska hanteras? För om ditt alternativ är att inte sätta några gränser alls för detta barn i situationen så låter du barnet styra helt på ett sätt som ingen mår bra av, inte heller barnet. Gränser ger barn trygghet om de kommer på ett konstruktivt sätt från en person de litar på. Det är en bekräftelse på att det finns en vuxen som har kontroll bryr sig och sätter tydliga regler vilket skapar en trygg värld för barnet.
Och nu upprepar jag mig, men tydligen behövs det, detta är inte kärnan till problemen i deras värld just nu och deras främsta åtgärd bör vara att korrigera grundproblemet med den otrygga situationen där barnet hamnar i en hotad konkurrens situation. -
Fast återigen så utgår du ifrån att det är antingen eller. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan arbeta parallellt med båda sakerna.pyssel skrev 2019-10-17 17:50:41 följande:
@möjligt
Jag hade på ren svenska skitit i att korrigera det som har med den icke åtgärdade svartsjukan och otryggheten att göra. För det tjänar antingen ingenting till, annat än för den vuxnes behov att "bli försvarad", eller så förvärrar och försvårar det övergången till en lugnare tillvaro. Barnet lär sig definitivt inte att "det får bestämma" för att man inte korrigerar i nuläget utan gör något annat. Duger inte litteraturen så baseras detta bl.a på arbete med otrygga barn som blivit korrigerade och undanlyfta så många ggr och utan önskvärd respons. Barn som trappat upp det på en nivå där du får en spark i ryggen eller magen, eller en knytnäve vid tillsägelse, för att man har gjort fel analys från början.
Visa mig gärna evidens för en situation där dessa saker,( en massa bekräftelse, anknytning, kärlek och hänsyn östs över barnet samtidigt som milda korrektioner görs på de beteenden som är absolut oacceptabla ) simultant lett till hemska konsekvenser.
Sen pratar du om korrektioner angående svartsjukan, här verkar ju inte finnas några korrektioner alls!
Så rent konkret hade du i pappan situation här accepterat att barnet bestämde att inte ett ord fick yttras mellan de vuxna. Och att bamsesången(eller vad det nu är för sång) är på konstant på topp volym? Hur länge då? En vecka? En månad? Om barnet systemstiskt börjar slå på TS? Ska det också tillåtas?
Allt är väldigt svart vitt i din värld. -
Fast det är ju exakt det jag skriverSiden skrev 2019-10-17 18:37:00 följande:
Alltså, jag håller nog med pyssel faktiskt. I just den här situationen är det bara kärlek och närhet som kommer att få pojken att slappna av. Har upplevt en liknande situation med min bonusson när jag flyttade in. Det var inte mycket att göra, och jag tycker i efterhand att pappan fokuserade på rätt saker (kärlek, lagom gränser såklart men inga hårda tillsägelser, ständig närhet, ständig uppmärksamhet, belöning till alla positiva beteenden). Även om jag i stunden var fruktansvärt frustrerad. Vi har dock fått jobba ikapp det i efterhand för bonusbarnet har kommit efter i sin uppfostran lite, pga att barnets pappa startade en ny familj och att en långt tid fick gränsdragning och uppfostran stå tillbaka för att trygghet skulle få rum. Han har blivit klassiskt curlad som ett skilsmässobarn. Men man kan ta igen det över tid om man jobbar på det som föräldrar och bonusföräldrar. Tryggheten måste gå först och i denna speciella situation får väl hårda tillsägelser och korrigeringar stå tillbaka några månader.
Lagom gränser
Och framförallt korrigera situationen som gett upphov till det otrygga beteendet. Kanske gick ni då också som par fortfare fram än vad som var bra för barnet och då hade ju ett alternativ varit att backa i förhållandet ett tag tills barnet var redo, istället för som det verkar nu försöka reparera otryggheten inne i situationen -
Lämnar tråden nu. Hoppas det löser sig till det bästa för er allihop <3Tussilago123 skrev 2019-10-13 12:55:20 följande: