Känner mig trängd av bonusbarnet

Hej,

tar pauser från tråden då och då med tanke på allt som skrivs.. 

Barnet har inget eget rum hos oss, detta är självklart inte optimalt men så det ser ut för tillfället. Detta är för att min lägenhet består av två rum & kök, där finns alltså inte ett tredje rum för barnet.

Vi vill såklart flytta till större och kommer göra det så småningom för självklart ska han ha sitt egna rum.

Dock har vi VÄLDIGT stort vardagsrum vilket gör att barnet har mycket lekutrymme och en egen hörna för alla sina leksaker, bilmatta och så vidare. 

Och med handen på hjärtat så är barnet den enda som pratar under dessa åtta dagarna. Han pratar stup i kvarten om allt mellan himmel och jord. Och skulle han bli tyst för en minut och jag och min sambo byter några ord så blir han irriterad, slår näven i bordet och skriker att vi ska sluta prata. Lika dant i bilen om vi ska någonstans. Han pratar, pratar han inte ska vi enbart lyssna på musiken han vill höra annars ska det vara tyst. Förstår det folk skriver om en 3,5 årings känslor osv, men som "utomstående" känns det som att han enbart vill att allt ska vara på hans villkor. Vi kan lyssna på en låt han vill höra fem gånger om, men när vi sen byter musik skriker han att det gör ont i hans öron och att vi ska stänga av musiken och vara tysta. 

Så återigen med handen på hjärtat, han är den enda som pratar och vi byter enbart ord med varandra när utrymme finns och om vi har något att säga. 

Med det sagt får han jättegärna prata, jag vet att barn älskar att berätta saker och det får han gärna göra även om det i 70% av fallen är totalt ointressanta saker som man bara skrattar bort lite enkelt. 

Jag är inte en sån som måste synas och höras hela tiden och inte sambon heller, utan vi sitter gärna och avnjuter maten (vid matbordet) och låter sonen föra samtalet och ställa frågor. 

Och jag tror att det är detta som gör att min irritation växer. Vi hade egentligen inga problem innan och jämfört med andra är detta kanske bagateller, men jag har svårt för när en 3,5 åring skriker för att han inte får bestämma och så vidare. Därav blir jag irriterad. 

Så det är lite av en ond cirkel och blir ju svårare när majoriteten här inne säger att barnet har rätt till sina känslor och att vi måste låta honom vara 3,5. 

Det är väl lite så 3,5-åringar kan vara men skillnaden för er är kanske att det inte kommer naturligt att någon säger ifrån. Jag kan ju jämföra med mig själv: jag korrigerar mina egna barn, tar dusten om de pratar i mun på mig, det faller sig naturligt. Men med min mans barn sen tidigare fungerar det inte så. Min man säger inte ifrån och eftersom han inte säger ifrån till sitt barn så blir det än svårare för mig att säga ifrån. Det känns inte naturligt för mig från början att korrigera hans barn, och får barnet inte ens korrigeringar ifrån sin egen far, vem är då jag om jag ska börja korrigera hans barn. Det i sig gör att jag blir än mer irriterad för där har du ett barn som ingen beter sig naturligt kring. Alla tassar på tå runt omkring det.

Det är synd att din man är så rädd att hans son inte ska vilja bo hos honom ifall han får lite gränser. Jag tror personligen att det blir förvirrande för ett barn att aldrig få några gränser trots att irritationen, speciellt hos dig, blir så hög. Hans pappa kan säkert stå ut med att sonen bestämmer det mesta under sin vakna tid men det blir outhärdligt för vem som än dejtar honom och nu bor de dessutom hos dig. Han gör dessutom bara barnet en björntjänst genom att låta allt gå.

Pappan är ju gränslös i grunden, i alla fall i de förutsättningar han nu skapat för sitt barn. Så klart det inte går att korrigera konsekvenser som ett barns missnöje och oro på det sättet ni föreslår. Dessutom helt orimlig situation för en ung människa som TS, vars lgh tas i anspråk och vars oerfarenhet och "styvstatus" krånglar till det ännu mer. Den största björntjänst han gör sitt barn är inte "låt gå", utan hans boendesituation. Han låter så fruktansvärt självisk och omogen så det förvånar ju inte att han fått TS att gå med på att det är onödigt med ett eget boende. Även om det är TS som i förälskelse och ekonomisk omtanke föreslagit det, bär han det största ansvaret för att det blivit så här.

Nu behöver du ju inte måla väggen svart, det jag beskriver är inte ovanligt och om vi inte kan prata om det så kan en stor del av befolkningen lägga ned sina relationer i detta nu. Men faktum är att många kämpar med just dessa saker, därmed inte sagt att det finns en enkel lösning på alla problem. Men om man inte kan angripa detta problem ifrån någon annan vinkel än "gör slut nu" så är det kört för ganska många men jag tror att man åtminstone i ett första skede vill undersöka och diskutera i den mån det går innan man ger upp. Precis som med alla andra problem som kan uppstå i en relation.

Du behöver ju verkligen inte lägga ord i min mun.