Tussilago123 skrev 2019-10-16 15:51:59 följande:
Och jag tror att det är detta som gör att min irritation växer. Vi hade egentligen inga problem innan och jämfört med andra är detta kanske bagateller, men jag har svårt för när en 3,5 åring skriker för att han inte får bestämma och så vidare. Därav blir jag irriterad.
Så det är lite av en ond cirkel och blir ju svårare när majoriteten här inne säger att barnet har rätt till sina känslor och att vi måste låta honom vara 3,5.
Låter ju jättebra att han har lekmatta mm, och att han får lyssna på sin musik etc. Då har han fysisk och mental plats, så att säga.
Att han beter sig som en normal treåring är ju svårare att hantera för er, och dig. Jag tycker han låter helt normal - och alla så kallade "trotsåldrar" sägs ju handla om att man mer och mer blir en egen person och vill bestämma mer själv.
Men en treåring är förstås inte mogen att bestämma allt och det är inte rimligt, det är inte rimligt att han ska få lyssna på sin låt om och om igen i bilen, tex. Däremot är det helt normalt att det blir bråk. När pappan (!) säger att nu lyssnar vi inte mer på den här skriker pojken och då måste pappan hålla fast vid det han sagt.
Tråden har blivit lite bråkig eftersom många, även jag, reagerar när små barn målas upp som monster och ouppfostrade ungar.
Emellertid vet alla hur jobbig en treåring kan vara, för så är det ju. När mina barn var tre drev de mig till vansinne ibland, över de konstigaste saker, kunde jag själv tycka. Jag har två barn som kom ganska tätt, och när båda var i 3-4-årsåldern var det tufft.
Jag var ensamstående och hade vv. Fick hem två goa, roliga och trotsiga barn. De bråkade ofta om mig, Vem som skulle sitta närmast, vem jag skulle borsta tänderna på först, vem jag skulle bära på ryggen... Hade jag haft en partner hemma, som skulle försöka vara bonus till de här yrvädren, så hade det varit synd om honom!
Jag valde striderna. De fick gå i tomtekläder till förskolan mitt i sommaren, men de fick inte slåss och ha sönder saker. Fast det gjorde de ändå, trots att jag sagt att de inte fick. Jag skällde, avledde, försökte vara förutseende (för en vuxen som missat att ge en treåring mat får lite skylla sig själv när hungerutbrottet kommer), bråkade, kramades... Jag gjorde säkert massor av fel, men det är inte lätt att göra rätt med en riktigt ilsken treåring.
De flesta i tråden vet just detta, hur jobbig en treåring är, men också hur känsliga de kan vara och att minsta detalj kan göra att deras värld rasar. Och vi som haft treåringar vv vet hur de byggt upp sin saknad under veckan hos den andre föräldern och att de vill vara som klistrade på en när de kommer.
Jag tycker du ska läsa på lite om anknytning och barnpsykologi, tex. Inte för att du ska uppfostra bonusen, men för att du ska få större förståelse för hur små barn fungerar - och inte fungerar. Eller så behöver du tipsa pappan om att läsa på en del?! :)
