• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • Tussilago123
    Anonym (.....) skrev 2019-10-16 16:03:41 följande:
    Välkommen till livet med barn känner jag mest.... deras beteende är ofta inte logiskt och utbrott kan komma på två röda utan förvarning.

    Dessutom, han är 3 år, inte 10
    Förstår vad du skriver, men tycker fortfarande inte det är rimligt. Jag hade aldrig låtit mitt eget barn bete sig så. Jag hade förstått att en liten bebis som inte kan uttrycka sig själv för fem öre för såna utbrott. Men känner att eftersom det går att ha en fullt normal konversation med detta barnet och han vet hur man pratar rent krasst så tycker jag inte det är ok och jag själv hade jobbat extremt mycket med det om det var mitt eget. Och lagt mycket fokus på att PRATA istället, för prata kan han ju. Och återigen, jag förstår känslostormar osvosv, att det kan komma utan förvarning. Men det betyder inte att jag tycker att det är okej.
  • Tussilago123
    Anonym (Hmmm) skrev 2019-10-16 16:12:30 följande:

    Ju mer jag läser av ts desto klarare blir det att mannen måste flytta med sin familj. Ni kan träffas de 22 dagar per månad han är barnfri. Om ett par år kan ni så smått introducera pojken i ts liv - men just nu skadar det enbart pojken!


    Fast denna pojken far inte illa, vilket många får det att framstå som. Vi låter honom prata och uttrycka sig, självklart bli arg osv. 
    Denna tråden är skapad för att hjälpa mig att hantera mig själv (som aldrig haft ett "bonusbarn" förut, och veta hur jag ska hantera barnet. 

    Vi kommer inte att separera och jag förstår att det är lätt för er över internet att säga att barnet mår dåligt och liknande, så är det inte. Men jag vet från både hans mamma och pappa att han fått leva loppan som ensambarnet han är och att ingen av dom är jätteglada över att ta "fighten" med honom då han bara blir argare, utan dom låter honom hållas. Han har alltså betett sig såhär tidigare också, kanske dumt att jag inte nämnt det tidigare men eftersom alla får det att verka som mitt fel så blev det tydligen väsentligt att nämna. 
  • Tussilago123
    möjligt skrev 2019-10-16 16:08:27 följande:

    Jag går ju emot de tidigare skribenterna och Tycker att det är jätteviktigt att PAPPAN fortsätter uppfostra och sätta gränser för barnet även om situationen är som den är. Ett litet barn ska inte ostört få bete sig hur som helst. Däremot tror jag att det är bäst att hålla er parrelation på backburner så mycket som möjligt de dagarna, för en 3åring i den situationen blir det bara provokation i onödan och föder vanmakt


    Jag är på ditt spår, och efter allt jag har läst i denna tråden så har jag också förstått att det är viktigt. Pojken är alltid i centrum dessa 8 dagarna och jag jobbar som sagt ofta medans pappan och pojken åker iväg på roligheter eller bara myser hemma och ute i skogen. 
    Men jag kommer absolut tagga ner ännu mer dom dagar sonen är hos oss. 
  • möjligt
    Anonym (.....) skrev 2019-10-16 16:03:41 följande:

    Välkommen till livet med barn känner jag mest.... deras beteende är ofta inte logiskt och utbrott kan komma på två röda utan förvarning.

    Dessutom, han är 3 år, inte 10


    Men även om utbrott och liknande händer ofta så bör man ju inte som förälder låta barnet helt styra med sina utbrott.

    Jag väljer också mina strider och försöker undvika att hamna i alltför många konflikter men jag kommer inte automatiskt att ge med mig omedelbart bara för att det blir ett ur utbrott. Att barnet ska få lov att bestämmer att de vuxna aldrig får prata med varandra i vardagen är oacceptabelt.

    Det är mycket möjligt att barnet till och med testar om pappan finns där genom att just testa gränserna och då är det ännu viktigare att pappan tydligt sätter och håller gränser. Att växa upp utan gränser tjänar inte barnet.

    Sen att det blir skrik, gnäll och utbrott I vardagen det får man ta, så är det i perioder när man har barn
  • möjligt
    Tussilago123 skrev 2019-10-16 16:21:11 följande:

    Jag är på ditt spår, och efter allt jag har läst i denna tråden så har jag också förstått att det är viktigt. Pojken är alltid i centrum dessa 8 dagarna och jag jobbar som sagt ofta medans pappan och pojken åker iväg på roligheter eller bara myser hemma och ute i skogen. 

    Men jag kommer absolut tagga ner ännu mer dom dagar sonen är hos oss. 


    Tror det hade tjänat er alla om du försöker vara mer kompis än flickvän till pappan på barndagarna. Barnet ser dig som en konkurrent(vilket är naturligt) och den känslan förstärks av ert tydliga markerande av kärleksrelationen mellan er. Barnet vill konkurrera om pappans fokus med dig men det blir säkert 1000 ggr mer frustrerande när ni fysiskt visar ömhet eftersom det är på ett plan som barnet inte KAN konkurrera på och säkert därför just det leder till explosioner.

    Sen är väl en kärnpunkt att mannen inte uppfostrar och tar föräldrarollen men det är ju något du måste diskutera ordentligt med pappan när barnet inte är där.

    En tanke du kan vila i är också(eftersom jag förstår det som att du vill ha egna barn någon dag) att du nu ser hur pappan är som förälder. Det kommer inte magiskt förändras om ni skulle få ett gemensamt barn. Om det inte funkar måste han själv se det och vilja ändra sitt föräldraskap och sin uppfostringsteknik.
  • möjligt
    möjligt skrev 2019-10-16 16:39:03 följande:

    Tror det hade tjänat er alla om du försöker vara mer kompis än flickvän till pappan på barndagarna. Barnet ser dig som en konkurrent(vilket är naturligt) och den känslan förstärks av ert tydliga markerande av kärleksrelationen mellan er. Barnet vill konkurrera om pappans fokus med dig men det blir säkert 1000 ggr mer frustrerande när ni fysiskt visar ömhet eftersom det är på ett plan som barnet inte KAN konkurrera på och säkert därför just det leder till explosioner.

    Sen är väl en kärnpunkt att mannen inte uppfostrar och tar föräldrarollen men det är ju något du måste diskutera ordentligt med pappan när barnet inte är där.

    En tanke du kan vila i är också(eftersom jag förstår det som att du vill ha egna barn någon dag) att du nu ser hur pappan är som förälder. Det kommer inte magiskt förändras om ni skulle få ett gemensamt barn. Om det inte funkar måste han själv se det och vilja ändra sitt föräldraskap och sin uppfostringsteknik.


    Blev kanske lite oklart men du ska ju självfallet vara en tydlig medlem av hushållet och respekteras som sådan på barndagarna
  • Akidoki
    Tussilago123 skrev 2019-10-16 16:15:01 följande:

    Förstår vad du skriver, men tycker fortfarande inte det är rimligt. Jag hade aldrig låtit mitt eget barn bete sig så. Jag hade förstått att en liten bebis som inte kan uttrycka sig själv för fem öre för såna utbrott. Men känner att eftersom det går att ha en fullt normal konversation med detta barnet och han vet hur man pratar rent krasst så tycker jag inte det är ok och jag själv hade jobbat extremt mycket med det om det var mitt eget. Och lagt mycket fokus på att PRATA istället, för prata kan han ju. Och återigen, jag förstår känslostormar osvosv, att det kan komma utan förvarning. Men det betyder inte att jag tycker att det är okej.


    Du har ingen erfarenhet av egna barn.

    Barnet är 3 år.

    Jag tycker att du fått många kloka inlägg i tråden. Du är ännu inte fullt utvecklad mentalt då du är 22 år gammal. Detta är för svårt för dig.
  • Anonym (Klara)
    Tussilago123 skrev 2019-10-16 16:15:01 följande:
    Förstår vad du skriver, men tycker fortfarande inte det är rimligt. Jag hade aldrig låtit mitt eget barn bete sig så. Jag hade förstått att en liten bebis som inte kan uttrycka sig själv för fem öre för såna utbrott. Men känner att eftersom det går att ha en fullt normal konversation med detta barnet och han vet hur man pratar rent krasst så tycker jag inte det är ok och jag själv hade jobbat extremt mycket med det om det var mitt eget. Och lagt mycket fokus på att PRATA istället, för prata kan han ju. Och återigen, jag förstår känslostormar osvosv, att det kan komma utan förvarning. Men det betyder inte att jag tycker att det är okej.
    Men hans pappa verkar tycka det är OK.

    Jag tycker du ska vara irriterad på pappan, som inte uppfostrar barnet. Hade pappan varit seriös så hade han inte flyttat ihop med dig så länge ert umgänge inte fungerar.
  • Anonym (Klara)
    Tussilago123 skrev 2019-10-16 16:18:50 följande:
    Fast denna pojken far inte illa, vilket många får det att framstå som. Vi låter honom prata och uttrycka sig, självklart bli arg osv. 
    Denna tråden är skapad för att hjälpa mig att hantera mig själv (som aldrig haft ett "bonusbarn" förut, och veta hur jag ska hantera barnet. 

    Vi kommer inte att separera och jag förstår att det är lätt för er över internet att säga att barnet mår dåligt och liknande, så är det inte. Men jag vet från både hans mamma och pappa att han fått leva loppan som ensambarnet han är och att ingen av dom är jätteglada över att ta "fighten" med honom då han bara blir argare, utan dom låter honom hållas. Han har alltså betett sig såhär tidigare också, kanske dumt att jag inte nämnt det tidigare men eftersom alla får det att verka som mitt fel så blev det tydligen väsentligt att nämna. 
    Hur vet du att hans beteende inte är en reaktion på skilsmässan eller att han inte känner sig trygg?

    Men om du nu vet att det är föräldrarnas fel att han gör som han gör, varför söker du inte lösningen där? Det bästa är väl att han slutar bete sig som han gör, istället för att du ska bli som dom och lära dig acceptera det?
  • Mrs Moneybags
    Tussilago123 skrev 2019-10-16 16:18:50 följande:
    Fast denna pojken far inte illa, vilket många får det att framstå som. Vi låter honom prata och uttrycka sig, självklart bli arg osv. 
    Denna tråden är skapad för att hjälpa mig att hantera mig själv (som aldrig haft ett "bonusbarn" förut, och veta hur jag ska hantera barnet. 

    Vi kommer inte att separera och jag förstår att det är lätt för er över internet att säga att barnet mår dåligt och liknande, så är det inte. Men jag vet från både hans mamma och pappa att han fått leva loppan som ensambarnet han är och att ingen av dom är jätteglada över att ta "fighten" med honom då han bara blir argare, utan dom låter honom hållas. Han har alltså betett sig såhär tidigare också, kanske dumt att jag inte nämnt det tidigare men eftersom alla får det att verka som mitt fel så blev det tydligen väsentligt att nämna. 
    Men alltså "leva loppan" haha, han är ju bara 3 år gammal. Jag tycker du lägger ditt resonemang på helt fel nivå. Han fanns ju inte ens för 3 år sedan. Så pass ny i världen är han. Ställ inte högre krav på honom än han klarar av. Då blir det mest du själv som blir besviken. 

    Det är såklart inte ditt fel att han är 3 år och beter sig som en 3-åring. Vad vi försöker säga är bara att han inte kommer att ändra sig än på länge. 

    Hur mycket du än tror det, så går det inte att uppfostra bort hans känslor. Det kommer inte att gå. Jag säger inte att ni måste separera, men något måste förändras och det är inte 3-åringen, nödvändigtvis. 

    Du är inte boven i dramat här, det är nog snarare pappan som skulle ha tänkt sig för innan han flyttade in hos dig med barn och hund och allt. . 
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet