Känner mig trängd av bonusbarnet

Är dubbel i frågan men köper det du säger. 
Är för mig svårt att veta vart gränsen går, ska barnet få bli argt för att han vaknar på morgonen och ser att han inte ligger i mitten (fortfarande bredvid pappa men inte i mitten). Ska barnet få bli argt för att någon annan sitter i mitten.. Vet inte faktiskt. 
Men det du skriver med positiv förstärkning tror jag stenhårt på, men är kluven i frågan att det ska vara på barnets villkor. Trots att det bara är åtta dagar har jag svårt att se att barnet ska få bestämma allt dessa åtta dagarna. Finns ju för och nackdelar med allt. 

Absolut!

Barnet ska inte berömma över vem pappa sover med etc. MEN du måste ge barnet tid. Denne är så pass liten att den inte kan förstå någon förklaring likande den du fick av din mamma.

Detta är barnets sätt att uttrycka att det inte riktigt känns ok. Pappa kanske har lite mer fokus på dig än vad han brukat ha. Det blir en svartsjuka hos barnet. Det är NI båda två som måste jobba med detta.

Skapa ett förtroende till barnet till att börja med.

Börja med att vara rena roliga, omtänksamma och hjälpsamma tjejen. Låt det gärna vara du som kommer med förslag på aktiviteter till barnet även om det var pappans idé från början. Genom att stryka barnet lite medhårs så skapar du även förtroende och visar att du är en snäll person. Visa åt barnet att denne är viktigast genom att t ex fråga "Vart i soffan vill du sitta?" och så sätter du dig sen. Barn vill inkluderas och barn vill vara med och bestämma. Låt barnet vara med och välja. Visa att din vilja får först. Som jag skrev fråga vart barnet vill sitta i soffan och sätt dig sedan själv eller låt barnet helt och hållet bestämma genom att fråga vart vill du sitta? vart vill du att jag ska sitta?

På så vis låter du barnet ta stegen. Det handlar inte om att bestämma. Du måste någonstans acceptera sätt barnet inte att har valt att ha dig i sitt liv. Det är du som ska förtjäna att få vara där grovt sett. Försök se från ditt eget perspektiv? Om någon främling började skulle sitta bredvid dig i soffan, förhindra att du pratar etc. Det skulle bli ett större avståndstagande istället för om denna person var inlyssnade och faktiskt försökte lära känna dig.

Kort och gott. Vill du ha en bättre relation med ditt bonusbarn behöver du börja med att läsa på om barn i den åldern t ex. Han beter sig inte speciellt annorlunda jämfört mot andra barn i samma ålder. Försök sedan att ha en positiv inställning till honom. "Vad roligt att du kommer!" när han kommer på torsdagen. "Det ska bli så roligt den här helgen för jag och pappa har pratat om att vi tänkte åka till badhus (eller whatever) på lördag. Har du badbyxor?" Visa glädje och intresse för barnet. Visa barnet att du är intresserad. Involvera dig i lekar barnet leker. Spela sällskapsspel om denne gillar det. Myskväll med sambon kan du ha när barnet lagt sig. Myskväll med sambon och barnet blir på barnets villkor. Och det handlar inte om att låta barnet bestämma utan om att ta det i barnets takt.

Sen rekommenderar jag dig att absolut endast ta det positiva med bonussonen till en början. Var inte den som försöker bestämma eller tjafsa om skor eller tandborstning. Det får sambon göra. Deras relation är blodsband. Pappa kan man bråka och tjafsa med utan att relationen påverkas speciellt mycket. Men som bonusförälder och speciellt ny bonusförälder så skadar tjafs och tillrättavisningar relationen mer än den främjar.

Jag har bott i flera år med mina bonusbarn men vissa saker är inte upp till mig att göra. För mig går bonusbarnen först. Vill de ligga och mysa med pappa själv i soffan, ja då får dem göra det. Samtidigt som vi går på bio tillsammans själva eller jag åker på deras aktiviteter med dem eller de följer med mig till affären eller dukar upp chips, läsk och snacks till fredagsmys åt oss allihopa. Jag försöker inte tvinga mig på. Jag är trots allt en "inkräktare" i deras liv och de har inte valt mig. Nu har vi ändå lyckats få en väldigt bra relation och jag ser dem som mina egna barn, MEN vissa saker gör man inte som bonusförälder om inte barnen vill.

Sen får man känna pest och pina. Det gör jag många gånger. Varför? Jo, för ibland beter de dig på sätt jag aldrig skulle tolererar hos mina egna barn men som sambon inte prioriterat i sin uppfostran. Den diskussionen får du ta med sambon då och komma fram till en gemensam lösning. Att vara bonusförälder är många gånger att få ta skit man inte förtjänar. Man hamnar i konflikter med bonusbarnen men har inte samma relation och mandat som man har med sina egna barn. Som förälder kan man ryta till ordentligt åt sina barn, de kanske blir sur men de älskar dig ändå. Bonusbarnen kan man inte ryta till åt, de skadar relationen på ett helt annat sätt och de har ingen medfödd villkorslös kärlek till en.

Och jag råder dig att kommunicera med din sambo. Annars kommer du bli mer och mer irriterad på barnet. Uttryck även de "förbjudna" känslorna, det är viktigt. Men var noga med att förklara att du vill ha en lösning. Annars kan det nog lätt uppfattats som att du inte vill att barnet ska vara där överhuvudtaget.

Svar JA. Barnet ska få bli argt för precis VAD HAN VILL. Det kan du inte göra något åt. Barnet har rätt till sina känslor. Det kan du aldrig förändra och det hoppas jag verkligen inte att du försöker dig på. Det man däremot kan göra är att försöka prata med barnet om känslan. Men känslan har lika stor rätt att finnas där såsom din rätt att känna såsom du gör i denna situation.

Släpp alla tankar att det handlar om "bestämma allt", "styra" o liknande, för det här inte någon viljornas kamp - om inte du gör det till det. Det här är ett helt normalt uttryck för ett behov att ha sin pappa på ett sätt som kompenserar, så långt det går, för den tid han inte har tillgång till honom. Flera har sagt att du och pappan kan, bör och ska förekomma och bjuda in till den där önskade platsen i soffan, sängen eller vad det nu är, och hur det kan skapa lugn och dämpa svartsjuka. När får du nästa chans att prova?

Ni är i ett nytt förhållande och barnet är bara 3 år gammalt. Om han vill ligga i mitten så låt honom göra det. Allt är nytt och förändrat för den lilla människan och kan han få trygghet genom så små gester 8 dagar i månaden så ge honom det. Ju mer ni ger honom ju tryggare blir han och då kommer han säkert slappna av mer och inte bli arg för så många saker. Det finns ju en orsak till att han reagerar som han gör. 

Du pratar om barnets villkor, barnet har inte valt sina villkor. Hans föräldrar har skilt sig, hans pappa har flyttat och du har kommit med i bilden. Han försöker på sitt eget 3-åriga vis anpassa sig till livet som han inte kan påverka. Och han kommer ju mogna och växa och hur framtiden blir beror ju på hur du och hans pappa hanterar hans verklighet som är just nu. 

Han var först i sin pappas liv och han är bara ett litet barn. Visa tålamod och låt honom känna att han är älskad, trygg och välkommen när han är hos er. 

Och förväxla inte det här med barnuppfostran. 

Det många är inne på här är ju anknytningen, att ditt bonusbarn behöver knyta an till sin pappa om och om igen, varje gång han är hos er. Eftersom han är så liten och bara bor där varannan långhelg. Anknytningsmekanismerna är enormt starka hos oss människor. Och i vägen för hans anknytning står du. Så han larmar och gör sig till. Så fort han upplever att hans anknytning blir hotad. Ju mer du lägger dig i ju mer kommer han att larma. Jag önskar faktiskt att jag hade förstått dom här grejerna när jag var nyinflyttad med mitt bonusbarn (som var sex år då, men ändå). För mitt bonusbarn gjorde precis som ditt, fast på en sexårings nivå. Och entré gjorde känslan av svartsjuka och irritation från min sida. Min bonusson gick igenom den här fasen under det första året som vi bodde ihop. Sedan lugnade han sig gradvis. Jag försökte på en mängd olika sätt att få det bättre hemma. Grälade med min partner, ansträngde mig till max för att få bonusbarnet att gilla mig, hatade hela situationen och mina egna känslor. Jag kan se i efterhand att jag inte kunde göra så mycket åt situationen, det var en fas som vi var tvungna att gå igenom helt enkelt. Jag önskar i efterhand att jag hade vetat mer om anknytning hos barn och hur den kan slå bakut när det kommer in en ny flickvän till pappa. Att det inte är personligt riktat mot en själv och att det tar tid. Men är man mitt uppe i det så är det svårt att ta till sig välmenande råd.

Flytta NU! Barnet ska inte behöva bo med någon som inte tycker om honom. Han ska inte behöva känna sig som en främling i sitt hem. Det kan ge ärr för livet, tro mig!

Det är TS lgh, så den här gott vuxna pappan har ju något allvarligt fel vad gäller mognad, ansvarskänsla och konsekvenstänk, om man ska vara krass.

Det missade jag. Ja, då får ts göra slut så att pappan flyttar.

Man bör ha klart för sig att barn i realiteten bestämmer oerhört lite. En 3-åring bestämmer verkligen inte allt utan snarare nästan inget. Om du tänker på hur era umgängestillfällen ser ut, verkligen ser ut, så inser du förstås det. 

Faktum är att det är lite barnsligt att uttrycka sig i så enormt överdrivna termer som du gör. Så om du får vara barnslig, vilket du i vissa hänseenden uppenbarligen är, så är det väl rimligt att även ett barn - ett mycket litet barn - får vara det. 

Jag säger det igen, lyssna till pyssels utmärkta råd och förklaringar. Försök förstå anknytningens funktion och process och visa barnet minst lika mycket överseende och förståelse som du visar dina egna lite barnsligare reaktioner. 

Om du följer råd som pyssels som kommer de inte att leda till att barnet "bestämmer allt", det är liksom inte ens det som är på agendan - de kommer däremot att leda till en bättre relation och ett mer harmoniskt umgänge och därmed den glädje som du kallar bred kärlek.