• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • pyssel
    Drottningen1970 skrev 2019-10-15 19:51:58 följande:

    Barnet utsätts för separationer två ggr i månaden ärthjärna.


    #inteensamaldrigglömd
  • Wolfie13
    Ess skrev 2019-10-15 19:26:42 följande:
    Ungen bor hos sin mamma och kommer garanterat inte ihåg att de bott ihop, så så himla många separationer och flyttar har han inte gått igenom.
    Inte konstigt att många unga mår dåligt när det ska daltas med dem och intalas hur synd det är om dem.
    Finns studier på att de första tre åren är de absolut viktigaste för ett barn, då allt det här med anknytning, trygghet och självkänsla sätter sig.
    Förstår du inte vill begripa sånt med ditt "ungen" mm.

    Barnet är tre år, det finns inte på kartan att TS ska kunna trycka in honom i sin önskvärda mall.
  • Anonym (.....)
    Drottningen1970 skrev 2019-10-15 19:51:58 följande:
    Barnet utsätts för separationer två ggr i månaden ärthjärna.
    Så bra svar, exakt.
  • Ess
    Drottningen1970 skrev 2019-10-15 19:51:58 följande:
    Barnet utsätts för separationer två ggr i månaden ärthjärna.
    Dravel! Separationer? Han hälsar på sin pappa.
    Men du som är så hiiimla smart tycker väl att det är separation om han sover över hos sin mormor med...
  • Ess
    pyssel skrev 2019-10-15 19:35:28 följande:
    Du tror verkligen det är "komma-ihåg" som är avgörande? Du förstår kanske inte själv vilka slutsatser du gör rum för nu?

    Hur är det att dalta när man förutser, går före, visar och således fostrar och tar styrning den vägen? Kan du aldrig, ens vid dessa tillfällen, känslomässigt kliva ur din egen svåra start och tid med stora styvbarn?
    Eftersom han inte vet något annat än det som är nu så behöver man inte anstränga sig för att plantera känslor hos honom. 
    Detta är inte värre för honom än att bli lämnad hos mormor, vilket jag misstänker att ingen har något problem med.
  • Ess
    Drottningen1970 skrev 2019-10-15 20:22:40 följande:
    Känns som nån slags osund fixering vid ämnet.

    Ett obehagligt har.
    Precis som du då som tvunget ska vräka ur dig en massa otrevligt svammel i olika trådar. 
    Prata om att kasta sten i glashus. Du är ju nästan riktigt lustig i all dumhet.
  • pyssel
    Ess skrev 2019-10-15 20:23:23 följande:

    Eftersom han inte vet något annat än det som är nu så behöver man inte anstränga sig för att plantera känslor hos honom. 

    Detta är inte värre för honom än att bli lämnad hos mormor, vilket jag misstänker att ingen har något problem med.


    "Anstränga sig att plantera"? Du ser väl att han HAR dem? Vilket inte ens borde vara konstigt och problematiskt. Den här rasande svartsjukan och aggen du har är allt annat än sund. Något säger mig att om dina styvungar inte hade varit odrägliga och istället tre år så hade din story varit densamma.
    #inteensamaldrigglömd
  • Wolfie13
    Ess skrev 2019-10-15 20:15:09 följande:
    Dravel! Separationer? Han hälsar på sin pappa.
    Men du som är så hiiimla smart tycker väl att det är separation om han sover över hos sin mormor med...
    Men tror du på riktigt att mormor är jämförbart med saknaden av en förälder?
    Har en flicka i nästan samma ålder som frågar efter sin pappa varje dag, fast vi bor ihop och han är på jobbet... Varje dag vill de ha bekräftelse på att världen ser ut som igår.
    Barnet i TS träffar sin pappa 8 dagar av 30.
    Är det konstigt att ett sånt litet barn känner separationsångest och uttrycker det på olika sätt?
  • Anonym (Ess)
    Wolfie13 skrev 2019-10-15 21:07:47 följande:

    Men tror du på riktigt att mormor är jämförbart med saknaden av en förälder?

    Har en flicka i nästan samma ålder som frågar efter sin pappa varje dag, fast vi bor ihop och han är på jobbet... Varje dag vill de ha bekräftelse på att världen ser ut som igår.

    Barnet i TS träffar sin pappa 8 dagar av 30.

    Är det konstigt att ett sånt litet barn känner separationsångest och uttrycker det på olika sätt?


    Livet är fullt av separationer och möten. Då kan man aldrig låta barnet träffa någon eftersom det saknar personen, vilket är helt normalt för barnet att göra.

    Vad som inte är normalt är att projicera att det är synd om barnet och att det ger frikort att bete sig hur som helst.

    Att han bankar i bordet och bär sig åt är garanterat en test och får han ingen tillsägelse att det är fel så kommer han fortsätta. Det är inga trevliga barn att umgås med när de sitter och tror de är gud själva och ska styra att alla vuxna ska sluta prata. Har en kusin som gjorde exakt samma sak och han är ingen trevlig bekantskap ens nu i 40 års åldern. Varför, jo mamman daltade honom och lät honom hållas.
  • möjligt

    Blandar vi inte ihop två olika saker just nu?

    Jo ett barn i denna situation behöver bekräftelse, kärlek och utrymme. Och en sån sak som att han vill få ensamrätt till pappan på natten(ligga i mitten) är naturligt och förståeligt och borde inte ens vara en issue. Men klart att man måste ha gränser även för barn som haft det jobbigt och i exemplet med att avbryta prata det så måste man markera och säga till när saker inte är ok. Det behöver inte betyda skrika och gorma men gränser måste få finnas, tex att inte slå på möblerna. Sen borde det åtföljas av så här gör vi istället och det borde vara pappan INTE TS som sätter dessa gränser men att ta bort alla sådana gränser känns inte som att det kommer att gynna barnet i längden. Barnet har rätt till sina känslor framförallt de jobbiga känslor som finns i denna situation men det gör inte att alla uttryckssätt av dessa känslor ok. Klart att man ska försöka förekomma och undvika vissa situationer men det är inte alltid möjligt och att genast belöna ett oacceptabelt beteende med att barnet får som det ville utan en konversation kring det oönskade beteendet tror inte jag tjänar barnet i längden. Som vuxna måste vi visa hur man bör göra och markera och sätta gränser.

    Det betyder inte att man förminskar eller ignorerar barnet

Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet