Vi som försökt bli med barn i minst 8 månader

Vi når snart åtta månader och jag håller på att bli ett känslomässigt vrak. Är ledsen, funderar om nåt är fel, vad vi gör för fel, känner mig misslyckad m.m. Tänker på detta konstant. Gråter till och från när det är som tuffast. Skulle vilja påstå att jag t.om tappat en del livsglädje.

Fyfan vad tufft det är och vad vi alla kämpar! Jag är övertygad om att vi en dag kommer få våra efterlängtade barn. Oberoende hur vägen dit kommer att se ut. Men det är ett mörker i perioder :(

Du är absolut inte ensam med dessa tankar och känslor, ibland känns allt bara så hopplöst och man vill ge upp allt.

Men du har rätt en dag får vi det vi längtar efter så dant och då kommer vi njuta av varenda sekund!

StyrkeKramar <3

Ja huva det är superjobbigt.. jag tyckte nog det var som värst där runt 8-12 månaders försök. Nu försöker jag fokusera på annat och tänka att vi ju kommer få hjälp. Hoppas ni blir gravida och om inte annat så sök hjälp ?i tid?. Massa kramar!

Jag hoppas att jag lyckas hitta någon balans mitt i detta, som det varit nu har det bara blivit värre efter varje månad. Har läst igenom ganska mycket i forumtråden men inte allt. Ni har börjat med utredning?

Vi ska faktiskt skicka in ett hälsoformulär, så görs det i vårt landsting, eftersom jag hört att man kan få vänta...

Har precis som många i denna tråd aldrig varit gravid, jag och min sambo har inte haft preventivmedel på 2 år. Har dock kört med NC, i början på prevent. Blir skönt att reda ut om något är fel.

Tack för svar!

Ja vi är klara med vår utredning! Mannen har väldigt få spermier och jag hade dessutom dålig passage i ena äggledaren. Är nog efter det jag tagit bort stressen, jag inser ju att vi mest troligt inte kommer lyckas på egen väg! Men hjälp finns det att få, som tur är!:)

Känner ni er bättre nu när vi vet vad man kan/måste göra och hur situationen ser ut? Det som jag är mest rädd för är just detta att jag ska totalt ge upp när jag ska få veta att det ska vara riktigt svårt att få barn för mig.