Vi som försökt bli med barn i minst 8 månader

Var skickade ni egenremissen? Har försökt kolla på 1177 men fattar ingenting...

Jag hittade den via 1177 sedan under gynekologimottagningen, där stod det att man skulle skicka in en egenremiss. Kunde skickas både via papper/brev eller digitalt.

Men det är säkert olika beroende på vart man bor. Om du vill kan du skicka ett PM till dig och skriva vart du bor/ditt landsting så kanske jag kan hjälpa dig.

Jag måste få skriva av mig, det här forumet är nog enda ställen som vi är flera som förstår alla jobbiga tankar och känslor. Vi har ju som sagt försökt få barn nu i över ett år och väntar på utredning. I flera år tidigare har jag längtat till den dagen vi skulle börja försöka. Jag har 6 syskonbarn som allihop är "hoppsan det var inte meningen". De tv å senaste tyckte jag var jobbigt att höra om eftersom jag själv började längta väldigt mycket själv. I fredags fick jag beviset på att vi misslyckats även denna månad, och jag är nog inte ensam om att känna att förstå mensdagen är hemsk, innan man dag två blickar framåt igen. Dag två denna månad berättade min bror och hans tjej att de väntar barn, jag försökte se glad ut och hålla inne tårarna tills de också talade om att det var inte planerat men de känner att de har ju fast jobb och allt så varför inte, då brast det för mig och jag började storgråta. Alltså va fan, missade hela min familj sexualkunskapen om hur ett barn blir till? Dessutom, som många utav oss som kämpar äter vitaminer och undviker både det ena och det andra för att vara fräscha och öka chansen till graviditet, denna tjej har så mkt problem med sin kropp men ändå tog det sig..vill bara skrika av orättvisa!! Och det värsta när man får höra hela tiden, det blir eran tur, det kommer att gå bra för er och ha lite tålamod, vi förstår...

Så, nu har jag gnällt av mig lite. <3

Känner så med er! Så himla jobbigt när andra blir gravida o får bebisar hela tiden. Det är värsta babyboomen på mitt jobb (förskola) och det är så jobbigt att hantera varje dag :( Vi har nu berättat om situationen för min bror och hans tjej för de började fråga om barn. De har inga heller ännu. Min sambo gjorde ett hemma-spermatest som visade nästan på det sämsta... Själv har jag regelbunden mens och ägglossning. Det har gått precis ett år nu så vi har bestämt oss att söka hjälp. Men vart vänder man sig till en början? Vi tänkte börja med landstinget så får vi titta på privat längre fram om det behövs. Ska man ta kontakt med en mödrahälsovård till att börja med? Hur gjorde ni?

Gnäll på du! Det får man här! Känner igen allt du skriver, var likadant för mig när min syster i julas berättade att de ska få barn igen. Räcker att hon ser ett par kalsonger så blir hon gravid typ. Det var riktigt jobbigt. Men jag valde även senare att berätta för min syster om vår situation, vilket har varit till stor hjälp. Har du någon du kan berätta för? Alltid bra att prata med någon annan än sin sambo.

Vi var på första läkarbesöket i vår utredning igår och jag gick dit med lite hopp och gick därifrån med en klump i magen. Det räcker tydligen inte med att jag inte har nån ägglossning utan nu har min sambo väldigt få simmare oxå. Så ja nu blev allt ännu svårare. Tappat lusten till allt nu.

Jag måste få skriva av mig, det här forumet är nog enda ställen som vi är flera som förstår alla jobbiga tankar och känslor. Vi har ju som sagt försökt få barn nu i över ett år och väntar på utredning. I flera år tidigare har jag längtat till den dagen vi skulle börja försöka. Jag har 6 syskonbarn som allihop är "hoppsan det var inte meningen". De tv å senaste tyckte jag var jobbigt att höra om eftersom jag själv började längta väldigt mycket själv. I fredags fick jag beviset på att vi misslyckats även denna månad, och jag är nog inte ensam om att känna att förstå mensdagen är hemsk, innan man dag två blickar framåt igen. Dag två denna månad berättade min bror och hans tjej att de väntar barn, jag försökte se glad ut och hålla inne tårarna tills de också talade om att det var inte planerat men de känner att de har ju fast jobb och allt så varför inte, då brast det för mig och jag började storgråta. Alltså va fan, missade hela min familj sexualkunskapen om hur ett barn blir till? Dessutom, som många utav oss som kämpar äter vitaminer och undviker både det ena och det andra för att vara fräscha och öka chansen till graviditet, denna tjej har så mkt problem med sin kropp men ändå tog det sig..vill bara skrika av orättvisa!! Och det värsta när man får höra hela tiden, det blir eran tur, det kommer att gå bra för er och ha lite tålamod, vi förstår...

Så, nu har jag gnällt av mig lite. <3

Skönt att ni kommit igång med utredning och varit på första läkarbesöket! :) förstår att det känns tufft nu men räddningen är ju IVF! Vi har samma problem, min man har också få simmare (2,7 miljoner per ml, vilket jag tycker låter jättemycket men det är tydligen lite). Vad hade din?

Jag livar att det kommer kännas bättre snart! Tänk va bra att ni får hjälp, och inte väntade längre med att söka hjälp! Anledningen hade ju kvarstått även om ni inte vetat om dom :) kram i mängder!

Ja det gör det säkert. De gånger min sambo öppnar upp sig så har han sagt att han tycker de tär jobbigt och orättvist. Både jag och min sambo har svårt att uttrycka våra känslor, iaf säga hur vi känner just inför detta. Men vi försöker prata mycket om det, och att det är fler som har svårighet, vi är inte ensamma.

Ja, vi hoppades ju på att sambons prov skulle vara bra så det blev et toar steg bakåt nu. Men vi pratar för fullt om hur vi kan öka chanserna för hans del. Viktnedgång och dra ned på godiset för oss båda, sambon måste sluta snusa och börja knapra vitaminer som kan gynna produktionen av spermier.

Kan man lita på sådana tester som man kan köpa på apoteket tror du? Jag har faktiskt aldrig funderat på att försöka övertala min sambo att göra ett sånt, men vore bra att veta om det är värt ansträngning, eftersom min partner är lite envis med att vara rädd för testa sig själv.... 

Jag hittade den via 1177 sedan under gynekologimottagningen, där stod det att man skulle skicka in en egenremiss. Kunde skickas både via papper/brev eller digitalt.

Men det är säkert olika beroende på vart man bor. Om du vill kan du skicka ett PM till dig och skriva vart du bor/ditt landsting så kanske jag kan hjälpa dig.