Vi som försökt bli med barn i minst 8 månader
Äntligen har även vi fått tid för utredning!:) Känns nervöst men så bra att vara med i systemet och få reda på om det är nåt fel och så fall vad och så fortsätta därifrån.
Äntligen har även vi fått tid för utredning!:) Känns nervöst men så bra att vara med i systemet och få reda på om det är nåt fel och så fall vad och så fortsätta därifrån.
Jag måste få skriva av mig, det här forumet är nog enda ställen som vi är flera som förstår alla jobbiga tankar och känslor. Vi har ju som sagt försökt få barn nu i över ett år och väntar på utredning. I flera år tidigare har jag längtat till den dagen vi skulle börja försöka. Jag har 6 syskonbarn som allihop är "hoppsan det var inte meningen". De tv å senaste tyckte jag var jobbigt att höra om eftersom jag själv började längta väldigt mycket själv. I fredags fick jag beviset på att vi misslyckats även denna månad, och jag är nog inte ensam om att känna att förstå mensdagen är hemsk, innan man dag två blickar framåt igen. Dag två denna månad berättade min bror och hans tjej att de väntar barn, jag försökte se glad ut och hålla inne tårarna tills de också talade om att det var inte planerat men de känner att de har ju fast jobb och allt så varför inte, då brast det för mig och jag började storgråta. Alltså va fan, missade hela min familj sexualkunskapen om hur ett barn blir till? Dessutom, som många utav oss som kämpar äter vitaminer och undviker både det ena och det andra för att vara fräscha och öka chansen till graviditet, denna tjej har så mkt problem med sin kropp men ändå tog det sig..vill bara skrika av orättvisa!! Och det värsta när man får höra hela tiden, det blir eran tur, det kommer att gå bra för er och ha lite tålamod, vi förstår...
Så, nu har jag gnällt av mig lite. <3
Känner så med er! Så himla jobbigt när andra blir gravida o får bebisar hela tiden. Det är värsta babyboomen på mitt jobb (förskola) och det är så jobbigt att hantera varje dag :( Vi har nu berättat om situationen för min bror och hans tjej för de började fråga om barn. De har inga heller ännu. Min sambo gjorde ett hemma-spermatest som visade nästan på det sämsta... Själv har jag regelbunden mens och ägglossning. Det har gått precis ett år nu så vi har bestämt oss att söka hjälp. Men vart vänder man sig till en början? Vi tänkte börja med landstinget så får vi titta på privat längre fram om det behövs. Ska man ta kontakt med en mödrahälsovård till att börja med? Hur gjorde ni?