När är man för gammal för att bli förälder?

Det är ju vad man läser, lite i den här tråden, men inte alltför sällan startas det trådar om att man är så besviken för att de inte vill vara barnvakt, inte ha barnen en vecka, eller bara ett barn åt gången.
Så ja, det finns absolut flera som har dessa krav/förväntningar.
Där man är nöjd, de trådar startas aldrig (däremot kan de komma som svar).

Jag har en exkollega som målade verkligen in sig i ett hörn. De kunde inte vara hemma en helg utan att hennes båda barn lämnade över sina barn till dom. Hon blev utskälld av en svärdotter för att hon inte gick ner i tid och hämtade barnbarnen från dagis, blev tom tillsagd av samma svärdotter att min exkollega var elak mot sina barnbarn för att de inte tog med sig barnen på sina utlandsresor.

Vilja, absolut, under förutsättningen att det vuxna barnet och dennes eventuelle respektive önskar den hjälpen (och har bett om den, inte krävt).

Men formuleringen "Man ska ju orka att stötta sina barn i vuxenlivet" ser för mig ut mer som ett måste än en vilja, ett tecken på att man har osjälvständiga barn som inte klarar av vuxenlivet utan mammas och pappas hjälp. 

Absolut, kräva skulle jag aldrig göra. Våra säger ifrån om det inte passar när barnen vill vara där. Pappa ramlar mycket då han är lite osmidig och stel, gjorde illa sig rätt mycket i skogen bara i vinter, så han fick inte vara på taket själv för mig även om han bara är 70 ish.

Idag har vi frågat om hjälp, yngsta är sjuk (jag vabbar), sen har äldsta träning på em och sambon jobbar. Då kommer ett päron hit en stund istället för att dra med den sjuka på träningen eller stå över den. Så visst underlättar det ibland

Men vi har aldrig planerat något utifrån annat än att vi löser det själva.

Vi ställer upp också för varandra när det behövs och man kan. T.ex (nu var det längesedan) när sambons ex låg i influensa och det inte var vår helg, sambon bortrest, då åkte jag över och hämtade hans barn, så fick de vara hos oss, så att deras mamma fick bli frisk (hennes föräldrar och syskon var inget alternativ, då de bodde väldigt långt därifrån).
Grunden för föräldraskap är att man, i min värld, sköter det helt själv, sedan kan man se det som en bonus att det finns fler i barnens omgivning som bryr sig och ibland kan det inträffa saker som man inte kan styra över, då man behöver extra hjälp.
Men att, när man planerar att skaffa barn, även planerar in andra som ska "lösa familjepusslet", det tycker jag är fel.

Ja då läste du verkligen in något som jag inte skrev. Jag har inte skrivit en enda rad om tvång och osjälvständiga barn. Ge fan i att läsa in en massa skit i något som inte är skrivet. Skärp er!

Jag vill vara där för mina barn. Jag vill att dom skall komma till mig om det är något. Och det gör dom. Menar du då att jag har misslyckats helt i uppfostran av mina barn?

Hade du skrivit "Man ska kunna finnas där om barnen behöver det" så hade det inte blivit samma tolkning från min sida. Att "orka stötta sina barn i vuxenlivet" är fortfarande för mig att barnen är osjälvständiga. 

Tänk på hur du skriver "för fan" så slipper du att folk misstolkar! 

Jag har inte misstolkat det. Vi pratar om ålder på föräldrar, och då kommer det med orken in. Att orka stötta sina barn är samma sak som att finnas till för sina barn. Om behov och vilja finns, från båda sidor.

Inget att misstolka. Så dra in taggarna igen.

Eh.. Ja! Ta en titt på exempelvis Kungsholmen. Inte ovanligt med två nyblivna föräldrar som är ute och promenerar med barnvagnen längs med karlbergskanalen..

Mamman 34-ish och pappan, som mycket väl kan ha tonårsbarn sedan tidigare, är 52 och liknande.

Citerade inte dig där utan Jonnynilsson som skrev att man skulle "ge fan i att läsa in skit... etc".

Text är som givet att misstolkas, så är det bara eftersom alla har olika värderingar av många ord. Du har samma värderingar av dessa ord som Jonny, inte jag.

En bekant fick första vid ca 24, andra innan 30 nån gång och nr 3 vid 41. Och säger själv att det var alldeles för sent att skaffa ett barn till för om hon jämför när hon fick de andra 2 och sista så går det inte ens att jämföra ork och engagemang.

Individuellt, har en väninna som fick fem barn mellan 30 och 45 och (vi har pratat om detta) upplevde ingen större skillnad på ork. Hon arbetade tills det var en vecka kvar och det var den lättaste förlossningen av alla (hon hade gärna fixat ett eller två barn till, men då hade de varit tvungen att flytta, för huset hade inte räckt till)
Själv fick jag mitt första (och enda barn) när jag var över 35 och hade inga problem med ork.

Och jag hade betydligt mer ork och var mer engagerad när jag fick sista vid 39 än första vid 23

Det är så många faktorer som spelar roll att det är svårt att ge en siffra.

Jag var 34 och för mig var detta helt perfekt.

Min man var 39 hade nog velat tidigare men olika skäl gjorde detta svårt. Dels praktiskt som att det tog tid för oss att bli gravida, att jag studerat och disputerat (trots att jag gått direkt till universitet efter gymnasiet tar ju detta sina år) och ville ha ett fast jobb.

Dessutom har jag mina föräldrar som var alkoholister. Mamma har gått bort för två år sedan pga detta och var väldigt sjuk innan.

Pappa går samma väg nu och tittar jag tillbaka är jag nöjd att vi inte blev gravida då på sätt också vis.

Vet inte hur jag skulle klarat av detta och samtidigt vara en bra mamma själv.

Så upplevde hon det och då var det så för henne men det är ju individuellt hur man känner.

Dom flesta som skaffar barn efter 40 gör det för att dom känner att dom vill och orkar, andra som har flera barn kan inte tänka sig att börja om.
Har du flera barn kan du känna så eller så gör du det inte.
Har du inga barn och närmare sig 40 och det är din högsta önskan att få barn och kanske försökt i flera år så kanske du har all ork i världen.
Det är ju högst personligt.
En del är unga när dom är 40 en del redan gamla, ingen är ju detsamma.

Alla kan inte få barn tidigt av olika skäl.

Sen kan jag säga att dom jag känner som fått barn sent dvs efter 35 säger att dom är mycket tryggare och lugnare som föräldrar då men alla är olika och känner olika en del kanske inte skulle vara lugnare, det är som sagt individuellt.
Min egen mamma fick först barn tidigt dvs 22, andra vid 26 och sen sladdis i 40 års åldern.

Hon kände sig inte gammal och trött, tycker att småbarn får en att hänga med och att man måste aktivera sig, nu är alla barn vuxna och hon är fortfarande en aktiv person som lever ett intensivt pensionärs liv ihop med min pappa och det är resor och kurser och middagar med vänner, dom gör mer än vi yngre.
Hon tyckte att hon var mycket mer mogen och lugn som äldre mamma men det är hon som person, hon har alltid varit en person som håller igång mycket

Min pappa var 43 sista gången han fick barn, ingen har någonsin kommenterat att han skulle vara en äldre pappa, han var engagerad i alla min och mina syskons aktiviteter, engagerad klassförälder mm.
Han tyckte också att han var en bättre pappa när han var 43 än under 30 år.
Vid 43 hade han gjort karriär, hade ett bra jobb, kände att han då verkligen ville vara hemma mer med barn då han inte kände press ifrån jobb osv.

Med det sagt så ville dom lika mycket vara föräldrar som unga som äldre.
Det här är vad dom berättar om hur dom upplevde att bli föräldrar.
Man kan vara bra förälder ung som äldre.

Man kan vara bra eller dålig förälder som gammal och som ung.
Vad en känner gör inte en annan.

Vissa känner att dom vill bli föräldrar som unga, vissa vill inte det.
Vissa vill bli unga föräldrar man kan inte det av olika anledningar.
Folk känner väl själva när det passar dom.

Alla är inte lika och det passar olika för olika personer när det är dags för barn för att bli en bra förälder.
Många önskar få barn men det tar tid.

Det som funkar bäst för några passar inte andra.
Ingen kan ju veta vad andra föräldrar orkar eller inte man är olika som personer.

Min föräldrar är aktiva med mina och mina syskons barn dvs sina barnbarn,
min mans pappa tycker om sina barnbarn men tar aldrig initiativ att göra något med barnbarnen.
Farfar är yngre än mormor och morfar, kan tänka mig att han inte hade blivit en lika bra äldre pappa som min pappa var.
Mina föräldrar orkade, farfar hade nog inte gjort det, dom är olika personligheter.

Så olika kan det vara. Fick barn vid 26, 28 och 41 ( tvillingar) min bästa graviditet var den när jag var 41 år. Mitt ork och engagemang är lika bra för alla barn :) mitt lugn däremot är större nu !

Det berorpå åldern på mamman och pappan?

Själv anser jag att som pappa i 50+ och bli pappa är egoistisk mot barnet.

Utan att drömma då utan det är min åsikt.