När är man för gammal för att bli förälder?

Anonym (Flipper) skrev 2019-03-17 13:22:22 följande:

Beror på. Har man barn sen innan tycker jag 35 år. Möjligen 40 på en man.

Har man inga barn tycker jag inte man ska skaffa sitt första efter 25 som kvinna eller 30 som man.

När jag var 25, så hade jag haft förhållande som längst 6 månader, förutom det att jag hade fullt upp med studentliv och studier (precis som mina jämnåriga). De flesta av mina vänner skaffade sitt första barn efter 30 (och många har fått både två och tre barn och även fler). Facit i hand sådär 25-30 år senare. 9 av 10 är fortfarande tillsammans, barnen har det gått bra för, de är idag fullt fungerande vuxna som antingen studerar vidare eller arbetar.
Jag fick mitt första och enda när jag var en bit över 35.

sextiotalist

Äldre 20 Mar 08:14

#100

Jonnynilsson skrev 2019-03-20 08:05:07 följande:

Är väl lämpligt att man inte hinner gå i pension innan barnet/barnen tar studenten.

Man skall ju orka med att stötta dem även i deras vuxenliv. Det kommer ju oftast en väldigt god efterrätt nämligen barnbarn. Då är det viktigt att kunna vara med och hjälpa barnen att få ihop livspusslet.

Så tycker jag.

OK, jag är inte uppvuxen med att den äldre generationen hoppar in för att få livspusslet att gå runt, inte min sambo heller. Vi har inte heller använt den äldre generationen för detta.
Vilket jag faktiskt är tacksam för, för jag är glad att den relationen som sonen har till sambons föräldrar och min mamma bygger på frivillighet.
Inget som varit vanligt bland de kretsarna jag umgås i, det kan nog bero på att många inte ens bor i närheten, utan bor ofta en dagsresa bort.

Varför är just studenten något viktigt?

Min stora undran är nog?
Vad är det med dagens föräldrar om inte klarar av livspusslet utan sina föräldrar

Själv är jag uppvuxen med två heltidsarbetande föräldrar och farföräldrar och mormor 50 mil bort. Det gick utmärkt

sextiotalist

Äldre 21 Mar 06:12

#106

Anonym (Liten) skrev 2019-03-21 06:06:26 följande:

Jag är också uppväxt med en mamma och pappa som inte hade någon stöttning av mor eller farföräldrar och det var jätte tufft. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade barnvakt. Min mamma ville väldigt gärna bli en stöttande mormor. Vilket hon fick och vi kunde lättare få ihop alla krav som samhället ställer.

Jag har inte upplevt det tufft, trots att jag inte haft det. De flesta jag känner har det fungerat bra för. Vet inte vad det är för krav samhället ställer som är så tuffa att man måste ha hjälp hela tiden

sextiotalist

Äldre 21 Mar 10:57

#109

Studentpappa skrev 2019-03-21 10:49:38 följande:

Det går utmärkt att klara livet själv men det är roligt att dela det med barnens mor/farföräldrar. Barnen älskar att vara med dem och det är ömsesidigt, så det är väl roligt om de är pigga nog att vara med så mycket de vill.

Hjälpen går åt båda håll, jag hjälpte mina päron att bygga garage i somras. Det är kul att dela sådana saker med sina föräldrar tycker jag, vilken dag som helst är de borta.

Alltså, det resonemanget köper jag helt. Men att bygga upp sitt liv på att man har sina föräldrar och framför allt, innan man skaffar barn, då räknar med att man kan få massor av hjälp av sina föräldrar.

Pigga kan man vara länge, sonen har en fantastisk relation med sin mormor och farföräldrar, nu har de kommit upp i åldern, men svärfar, snart 90, är nog piggare än många 70-åringar (snickrar på sitt hus, men har valt att inte klättra på tak längre).
Själv släpade jag runt min då nästan 80-åriga mormor på diverse studentaktiviteter :).
För mig är det en stor skillnad att man bygger en relation på frivillighet och kravlöshet (åt båda hållen) och gör saker för att man vill än att man räknas som e extra resurs för att man (inte pga sjukdom eller annat) inte vill ta sitt eget ansvar för sina beslut

sextiotalist

Äldre 21 Mar 11:09

#112

Anonym (m) skrev 2019-03-21 11:04:09 följande:

Håller med dig.

Men många går igång när folk tycker så här, och drar det till att man kräver och förväntar sig. Men i vissa familjer så hjälper man varandra och ser det som självklart att man måste inte fixa allt själv.

Det är ju vad man läser, lite i den här tråden, men inte alltför sällan startas det trådar om att man är så besviken för att de inte vill vara barnvakt, inte ha barnen en vecka, eller bara ett barn åt gången.
Så ja, det finns absolut flera som har dessa krav/förväntningar.
Där man är nöjd, de trådar startas aldrig (däremot kan de komma som svar).

Jag har en exkollega som målade verkligen in sig i ett hörn. De kunde inte vara hemma en helg utan att hennes båda barn lämnade över sina barn till dom. Hon blev utskälld av en svärdotter för att hon inte gick ner i tid och hämtade barnbarnen från dagis, blev tom tillsagd av samma svärdotter att min exkollega var elak mot sina barnbarn för att de inte tog med sig barnen på sina utlandsresor.

sextiotalist

Äldre 21 Mar 11:50

#115

Studentpappa skrev 2019-03-21 11:41:58 följande:

Absolut, kräva skulle jag aldrig göra. Våra säger ifrån om det inte passar när barnen vill vara där. Pappa ramlar mycket då han är lite osmidig och stel, gjorde illa sig rätt mycket i skogen bara i vinter, så han fick inte vara på taket själv för mig även om han bara är 70 ish.

Idag har vi frågat om hjälp, yngsta är sjuk (jag vabbar), sen har äldsta träning på em och sambon jobbar. Då kommer ett päron hit en stund istället för att dra med den sjuka på träningen eller stå över den. Så visst underlättar det ibland

Men vi har aldrig planerat något utifrån annat än att vi löser det själva.

Vi ställer upp också för varandra när det behövs och man kan. T.ex (nu var det längesedan) när sambons ex låg i influensa och det inte var vår helg, sambon bortrest, då åkte jag över och hämtade hans barn, så fick de vara hos oss, så att deras mamma fick bli frisk (hennes föräldrar och syskon var inget alternativ, då de bodde väldigt långt därifrån).
Grunden för föräldraskap är att man, i min värld, sköter det helt själv, sedan kan man se det som en bonus att det finns fler i barnens omgivning som bryr sig och ibland kan det inträffa saker som man inte kan styra över, då man behöver extra hjälp.
Men att, när man planerar att skaffa barn, även planerar in andra som ska "lösa familjepusslet", det tycker jag är fel.

sextiotalist

Äldre 22 Mar 08:34

#121

Anonym (Flipper) skrev 2019-03-22 08:24:26 följande:

En bekant fick första vid ca 24, andra innan 30 nån gång och nr 3 vid 41. Och säger själv att det var alldeles för sent att skaffa ett barn till för om hon jämför när hon fick de andra 2 och sista så går det inte ens att jämföra ork och engagemang.

Individuellt, har en väninna som fick fem barn mellan 30 och 45 och (vi har pratat om detta) upplevde ingen större skillnad på ork. Hon arbetade tills det var en vecka kvar och det var den lättaste förlossningen av alla (hon hade gärna fixat ett eller två barn till, men då hade de varit tvungen att flytta, för huset hade inte räckt till)
Själv fick jag mitt första (och enda barn) när jag var över 35 och hade inga problem med ork.

När är man för gammal för att bli förälder?

INNEHÅLL