Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Under utredningen och behandlingen mådde min man skit. Han är en person som har svårt att prata om sånt så tyvärr bar han en hel del inom sig och det resulterade i katastrof vid ett tillfälle. Det var vår första (och hittills enda) riktigt stora kris i vårt förhållande. Dock var vi fast beslutna om att ta oss igenom det och det gjorde nog också att han mer vågade sätta ord på vad han kände. I samband med varje misslyckande har han mått dåligt, precis som jag, men han har försökt att låta mig känna mer och vara stark tror jag. När vi väl lyckades var glädjen lika stor hos oss båda och han är helt klart bättre på att visa glädje än sorg. Sen kom perioden ni är i nu. När man inte vågar hoppas och vet att allt kan gå åt skogen. Då var han lite mer försiktig i sina känslor utåt. Precis som jag. Nu när vi kommit en bra bit på vägen blir han mer och mer känslosam och han börjar nog mer och mer knyta an (vilket naturligtvis är svårare för killarna). Häromveckan var vi på föräldraträff/information om amning och när vi gick därifrån så var han nog mer exalterad och tyckte det var mer intressant än jag gjorde. Jag tror det tar längre tid för den som inte bär på barnet att förstå, även om glädjen är lika stor hos oss båda.
Men en sak som verkligen blivit skillnad är att han mer och mer har börjat "boa". Han fixar med saker konstant och är lite stressad över att inte hinna innan bebis är här.
Han har också blivit ännu snällare mot mig. Han har alltid varit extremt snäll så nästan omöjligt att bli snällare, men han gör allt jag inte orkar/klarar utan att klaga och han håller koll på att jag äter ordenligt och inte sliter för mycket.
Sammanfattningsvis så tror jag att det är viktigt att prata genom hela processen och har man en man som inte är så pratig av sig så får man nog dra ur sakerna. Och ha tålamod.
Tack för du delar med dig!! <3
vet att de va någon som nämnde de till dig förr men jag säger det igen, det är roligt och nyttigt att ha någon som är lite längre fram i processen än oss andra :)
Hej allihopa!
Hoppas ni haft en bra helg. Jag har en fundering ja tänkte ja skulle ta upp med er allihopa, enbart pga ren nyfikenhet :)
Vi är ju en del av oss, även jag, som är riktiga "vrak" emellanåt (hoppas ingen tar illa upp), det tycker jag med all rätt att vi har rätt att vara, med tänkte på allt vi går igenom ;)
Men, min fundering är, Hur är/mår/beteer sig era partners just nu?? :) visar det någonting, i sådant fall vad? Och hur?
Min man har i princip inte visat så mycket sen vi plussade.. Han är en tyst person som inte gärna pratar eller visar känslor. Alls. Det är tufft för mig ibland att han är sån, men jag vet att han finns där och bryr sig såklart.
Jag har ju haft 7 miljoner känslor och alla på en gång sen vi plussade, men inte han. Han är glad såklart, men vågar nog inte riktigt vara helt glad. När jag mått riktigt dåligt har han inte sagt så mycket alls om ivf eller barn osv.. däremot när vi satt i väntrummet på ivf kliniken i fredags när vi skulle på ul så börja han gråta. DÅ blev jag chockad. Och rörd, och glad och ledsen. Har sett han gråta 1 gång förr under alls våra år tillsammans.. Så jag tror att han har nog ungefär lika mycket känslor som mig, men invändigt.. eller så blev det bara så himla läskigt när vi satt där och skulle få se om den levde eller ej... vet inte, men är intressant att få höra hur era partners tar allting :)?
Hoppas ni har haft en underbar helg <3
Hoppas det känns bättre idag!!skönt om vi kan lugna varann lite i den här gruppen<3
Mina krämpor är tillbaka så järnhjälmen jag sluppit i 2 dagar tynger ner igen,och gör mig väldigt trött men det gör inget ;) ha en fin söndag!! Kram
Förhoppningsvis så är det inget. Magen är inte ens vän under graviditeten.
Hade också ont på det sättet ungefär från samma vecka. Barnmorskan sa att det troligtvis inte var foglossning för det var så tidigt (även om hon medgav att det inte var omöjligt) , men det höll i sig och till slut var det ingen som sa emot. Däremot ville de testa för urinvägsinfektion för det kan ju ge en del ryggsmärtor. Men om du har foglossning så är mitt stora tips att köpa ett foglossningsbälte. Jag köpte det här och är mycket nöjd. Barnmorskan tyckte det såg så bra ut jämfört med de som vården sålde så hon skulle börja rekommendera det...
www.rehaboteket.se/ortos/hoft-lar-ljumske/foglossningsbalte-backenbalte
Det har räddat min vardag och hade aldrig klarat jobba eller ens gå hundra meter utan det.
Läst era olika situationer i det här. Tänk så olika man kan reagera och hur olika man behöver bearbeta nåt sånt här? Det är verkligen omvälvande.
I vårat fall fick jag dras med en karl som mådde jätte dåligt, det var han som var felet, han som var omanlig och han som mådde mest dåligt. Och han som var rädd att jag skulle lämna honom. Jag fick vara hans stöttning i det här, samtidigt som han lyckades stötta mig ändå. Mest genom IVFen och det jag fick utstå.
Vi har haft inställningen att det måste lösa sig tillslut, jag har varit i framkant och tagit reda på information och han har fått den när det är dax, jag gillar att veta men inte han.
Vi har även haft en bok där vi har skrivit om hela processen, där vi efter varje moment har fått delge våra känslor(det gör vi under graviditeten också). Det blev vårat sätt att mötas och prata om det, och även en tydlig gräns på när vi pratade och när vi ville leva som vanligt, även om vi såklart pratar om det i andra tillfällen också.
Upplever att just boken och det gemensamma skrivandet vart avgörande för att min karl skulle öppna upp sig för mig. Samt att jag tvingade honom att öppna upp sig om detta för någon annan, mitt förslag var hans föräldrar -vilket också vart väldigt bra! Därför att då fick han tillfälle att prata om det med någon som inte själv var i det, liksom jag gör med mina vänner.
Hej allihopa!
Hoppas ni haft en bra helg. Jag har en fundering ja tänkte ja skulle ta upp med er allihopa, enbart pga ren nyfikenhet :)
Vi är ju en del av oss, även jag, som är riktiga "vrak" emellanåt (hoppas ingen tar illa upp), det tycker jag med all rätt att vi har rätt att vara, med tänkte på allt vi går igenom ;)
Men, min fundering är, Hur är/mår/beteer sig era partners just nu?? :) visar det någonting, i sådant fall vad? Och hur?
Min man har i princip inte visat så mycket sen vi plussade.. Han är en tyst person som inte gärna pratar eller visar känslor. Alls. Det är tufft för mig ibland att han är sån, men jag vet att han finns där och bryr sig såklart.
Jag har ju haft 7 miljoner känslor och alla på en gång sen vi plussade, men inte han. Han är glad såklart, men vågar nog inte riktigt vara helt glad. När jag mått riktigt dåligt har han inte sagt så mycket alls om ivf eller barn osv.. däremot när vi satt i väntrummet på ivf kliniken i fredags när vi skulle på ul så börja han gråta. DÅ blev jag chockad. Och rörd, och glad och ledsen. Har sett han gråta 1 gång förr under alls våra år tillsammans.. Så jag tror att han har nog ungefär lika mycket känslor som mig, men invändigt.. eller så blev det bara så himla läskigt när vi satt där och skulle få se om den levde eller ej... vet inte, men är intressant att få höra hur era partners tar allting :)?
Hoppas ni har haft en underbar helg <3
Hej allihopa!
Hoppas ni haft en bra helg. Jag har en fundering ja tänkte ja skulle ta upp med er allihopa, enbart pga ren nyfikenhet :)
Vi är ju en del av oss, även jag, som är riktiga "vrak" emellanåt (hoppas ingen tar illa upp), det tycker jag med all rätt att vi har rätt att vara, med tänkte på allt vi går igenom ;)
Men, min fundering är, Hur är/mår/beteer sig era partners just nu?? :) visar det någonting, i sådant fall vad? Och hur?
Min man har i princip inte visat så mycket sen vi plussade.. Han är en tyst person som inte gärna pratar eller visar känslor. Alls. Det är tufft för mig ibland att han är sån, men jag vet att han finns där och bryr sig såklart.
Jag har ju haft 7 miljoner känslor och alla på en gång sen vi plussade, men inte han. Han är glad såklart, men vågar nog inte riktigt vara helt glad. När jag mått riktigt dåligt har han inte sagt så mycket alls om ivf eller barn osv.. däremot när vi satt i väntrummet på ivf kliniken i fredags när vi skulle på ul så börja han gråta. DÅ blev jag chockad. Och rörd, och glad och ledsen. Har sett han gråta 1 gång förr under alls våra år tillsammans.. Så jag tror att han har nog ungefär lika mycket känslor som mig, men invändigt.. eller så blev det bara så himla läskigt när vi satt där och skulle få se om den levde eller ej... vet inte, men är intressant att få höra hur era partners tar allting :)?
Hoppas ni har haft en underbar helg <3
Tycker oxå det är en intressant fråga, därav jag ville höra hur ni hade det allihopa.
Skönt ändå att ni verkar ha stödet av varandra ändå, även om han inte är en känslostorm som du kallar det :)
Man märker ju såklart att de bryr sig och att de finns där, lika med min man även om han inte vill/kan prata om det på samma vis som mig..
skönt att din man frågar och undrar hur du mår hela tiden, det är ju en fin gest <3
vi verkar ha fina män allihopa. vilken tur vi har som har våra stöttepelare i allt detta.