Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Läst era olika situationer i det här. Tänk så olika man kan reagera och hur olika man behöver bearbeta nåt sånt här? Det är verkligen omvälvande.
I vårat fall fick jag dras med en karl som mådde jätte dåligt, det var han som var felet, han som var omanlig och han som mådde mest dåligt. Och han som var rädd att jag skulle lämna honom. Jag fick vara hans stöttning i det här, samtidigt som han lyckades stötta mig ändå. Mest genom IVFen och det jag fick utstå.
Vi har haft inställningen att det måste lösa sig tillslut, jag har varit i framkant och tagit reda på information och han har fått den när det är dax, jag gillar att veta men inte han.
Vi har även haft en bok där vi har skrivit om hela processen, där vi efter varje moment har fått delge våra känslor(det gör vi under graviditeten också). Det blev vårat sätt att mötas och prata om det, och även en tydlig gräns på när vi pratade och när vi ville leva som vanligt, även om vi såklart pratar om det i andra tillfällen också.
Upplever att just boken och det gemensamma skrivandet vart avgörande för att min karl skulle öppna upp sig för mig. Samt att jag tvingade honom att öppna upp sig om detta för någon annan, mitt förslag var hans föräldrar -vilket också vart väldigt bra! Därför att då fick han tillfälle att prata om det med någon som inte själv var i det, liksom jag gör med mina vänner.
Visst är det en intressant diskussion. Alla är så olika och alla tar det på så olika vis. Skönt ändå att de flesta par verkar komma överens och komma på sitt egna vis att komma igenom allt detta. Man är väl så illa tvungen såklart, men det är fint att se <3
Er ide om boken va en bra ide. Låter som ni har kunnat dela med er och visat känslorna genom denna, så fint. Vilken tur att ni kom på nånting som funkade för er när det va jobbigt. Kanske skulle jag testa detta med min man oxå som har svårt för att prata osv.
Jag förstår vad din karl menar och hur han känner. hos oss är det mitt "fel", så jag har haft alla dessa tankar som han haft oxå. Men i mitt fall har det varit så att jag tänkt många många gånger om jag skall lämna min man för att jag tycker att han förtjänar bättre, någon som kan ge honom det barn han så gärna vill ha. Att det skulle vara JAG som gör hans framtid barnlös, och krossade hans högsta önskan, det är nog en av de absolut största svårigheterna för mig genom denna resa, och är fortfarande eftersom jag är rädd att få MA eller MF, och att eventuellt inte orka försöka igen. Att jag skulle va den som orsakade honom allt detta, DET är min största sorg i hela den karusell.
Men, just nu är jag gravid, och försöker vara så glad jag kan för det <3
Vill vara säga att jag var på vul idag och allt såg super ut tack gode gud för det!! Jag åkte fram lite, 3 dagar så nu är jag i v 7+4. Så lycklig att myran mår bra!!
Puss på er!!!
Tycker oxå det är en intressant fråga, därav jag ville höra hur ni hade det allihopa.
Skönt ändå att ni verkar ha stödet av varandra ändå, även om han inte är en känslostorm som du kallar det :)
Man märker ju såklart att de bryr sig och att de finns där, lika med min man även om han inte vill/kan prata om det på samma vis som mig..
skönt att din man frågar och undrar hur du mår hela tiden, det är ju en fin gest <3
vi verkar ha fina män allihopa. vilken tur vi har som har våra stöttepelare i allt detta.
Vill vara säga att jag var på vul idag och allt såg super ut tack gode gud för det!! Jag åkte fram lite, 3 dagar så nu är jag i v 7+4. Så lycklig att myran mår bra!!
Puss på er!!!
Visst är det en intressant diskussion. Alla är så olika och alla tar det på så olika vis. Skönt ändå att de flesta par verkar komma överens och komma på sitt egna vis att komma igenom allt detta. Man är väl så illa tvungen såklart, men det är fint att se <3
Er ide om boken va en bra ide. Låter som ni har kunnat dela med er och visat känslorna genom denna, så fint. Vilken tur att ni kom på nånting som funkade för er när det va jobbigt. Kanske skulle jag testa detta med min man oxå som har svårt för att prata osv.
Jag förstår vad din karl menar och hur han känner. hos oss är det mitt "fel", så jag har haft alla dessa tankar som han haft oxå. Men i mitt fall har det varit så att jag tänkt många många gånger om jag skall lämna min man för att jag tycker att han förtjänar bättre, någon som kan ge honom det barn han så gärna vill ha. Att det skulle vara JAG som gör hans framtid barnlös, och krossade hans högsta önskan, det är nog en av de absolut största svårigheterna för mig genom denna resa, och är fortfarande eftersom jag är rädd att få MA eller MF, och att eventuellt inte orka försöka igen. Att jag skulle va den som orsakade honom allt detta, DET är min största sorg i hela den karusell.
Men, just nu är jag gravid, och försöker vara så glad jag kan för det <3
Vad härligt att höra!! är så glad för din skull!
oj då är du längre fram än mig haha, jag är på 7+3 idag tror jag :) kram!
Vill vara säga att jag var på vul idag och allt såg super ut tack gode gud för det!! Jag åkte fram lite, 3 dagar så nu är jag i v 7+4. Så lycklig att myran mår bra!!
Puss på er!!!
Det måste vara jobbigt att bära på den "skulden" som man ändå inte kan påverka. Önskar ingen det, det måste vara jätte jobbigt men skönt när det är bearbetat och klart.
Men så bra avslut du skrev, jajamen - nu är du gravid och glad för det. Precis som det ska vara! <3
ja jag kan inte klaga på att han inte stöttar mig, han är verkligen en klippa i den här ivf-karusellen och skuldbelägger aldrig mig (det är förmodligen hos mig problemet ligger men inte helt utrett).
när jag i lördags morse var så säker på att jag hade fått ma - vet jag inte vad jag var mest ledsen över egentligen.
mycket var det en besvikelse över att 'alla andra' får barn hit och dit och för oss går år efter år utan att man får vara med i den skaran. tror jag kände mig stressad över att det aldrig verkar bli vår tur och vad 'folk kommer tänka' när vi aldrig blir gravida. Det verkar inte min man ta någon notis om - han tycker bara att det handlar om oss och han påminner mig ofta om att vi har ju varann och är en familj ändå.
min barnlängtan har aldrig varit jättestor och jag trivs väldigt bra med mitt liv i övrigt - tror att jag blev knäckt över att behöva gå igenom hela processen igen utan några som helst garantier. var även väldigt ledsen för jag visste att även 'nästa gång' skulle jag gå och oroa mig hela vägen från plus till förlossning och då känns det så hemskt.
men efter att ha fått se det lilla livet igen var det som att någonting hände - precis som du har berättat tidigare att man kommer till en vändpunkt där man bestämmer sig för att jag faktiskt är gravid NU och tänker vara tacksam och lycklig över det. låter ju jätteskönt att du inte har några gravidkrämpor förutom brösten!!! jag har lyckats bli förkyld nu också och känner mig febrig och tung i huvudet så nu vet jag inte vad som är vad längre hehe ;)