Bli gravid efter missfall följas åt

Jag trodde jag tog det ok, det var trots allt ingenting mot att förlora sin älskade bebis i vecka 16 efter kub och allt.

Men nu några dagar efteråt är jag verkligen på botten. Har tröstat mig efter första missfallet att ?nästa gång kommer det säkert gå bra, vad är oddsen att det går dåligt igen? osv. Men nu känner jag mig bara uppgiven, som att mitt liv är förstört och som att det inte ens skulle trösta eller hjälpa med en ny graviditet. Allt jag drömde om har gått i kras och jag känner mig försenad till livet liksom... fyller snart 33 vilket är en ångestålder för mig, och jag mådde dåligt redan förra graviditeten att jag skulle hinna fylla så mycket innan han föddes. Nu kommer jag inte ens vara gravid då, vill bara lägga mig ner och ge upp :,(

Hoppar in här efter dagens sista ultraljud.

Skulle idag varit i vecka 7+6 men fick förra veckan reda på att de antagligen är ett Ma, så idag fick jag de bekräftat, det va våran första graviditet.

Gjorde dock abort som 15 åring så vet vilken smärta jag kommer få gå igenom.

Fått tid den 2 januari för att få hjälp att få ut allt.

Dock i en helt annan stad då jag måste va inlagd pga tidigare biverkningar som jag fick som 15 åring.

Och pga de har inte vårat sjukhus plats.

Är skit rädd men vi e fast beslutna att försöka igen så fort allt e ute och jag slutat blöda.

Så hoppas jag får stanna här hos er, känns skönt med fler som vart med om samma så man kan bolla med folk.

Ja, samma här =/ I min kommun får man bara rul.. Dom har otroligt lite resurser och har inte ens möjlighet att göra ultraljud på plats utan måste skicka remiss till ett sjukhus i en annan stad.. Jag hade en 4-5 dagar där mina symtom försvann och hörde av mig till min bm och undrade om det var normalt eller om jag skulle vara orolig. Fick inget riktigt svar mer än att hon ju hade berättat att dom inte kunde erbjuda ul och sa åt mig att gå privat i så fall. "dom flesta graviditeter går ju faktiskt bra" Avslutade lite hurtigt med "vi ses den xx om du inte fått missfall!" Symtomen kom tillbaka och jag kände mig lite lugnare ändå (googlade och fick fram mycket om spökveckor och jag hade ju varken haft ont eller blött något)

Bokade KUB privat, lite spontant - jag var ändå lite orolig förut och tyckte inte det skiljde så mycket i pris mellan ul och kub att det var värt att "bara" boka ul. Så fick jag ju det beskedet där.. Men oj vad gulliga och hjälpsamma dom var där! Fick svar på alla mina frågor, jättebra stöttning och dom hjälpte verkligen till med allt. Funderar nu på om det är värt att betala för att gå privat där hela nästa graviditet.. Bara vetskapen att inte behöva kämpa för rätten till ul och att faktiskt få svar på ens frågor...

Ja, den vanligaste anledningen till att det blir missfall är ju för att det är något fel på bebisen, men det hjälper ju inte just nu. Jag är ju så klart tacksam över att det inte blev så att den klarade sig men att vi upptäckte det senare i graviditeten och varit tvungna att ta beslut om sen abort.. Men som sagt..just nu hjälper inte den vetskapen mycket.. Det är fortfarande skitjobbigt och man har ju förlorat sitt blivande barn =(

Jag är lite tvärt om dig - alla känslor sitter utanpå och jag bryter ihop helt..så jag önskar ju lite att jag kunde bara stänga av ett tag.. Även fast det kanske inte är så bra alla gånger det heller.. Jag tror att jag behöver bli gravid igen för att kunna lämna det här bakom mig..hoppas bara det inte tar för lång tid för jag tror inte det är bra att gå och älta saker heller.. På så sätt är det kanske bra att kunna stänga av.. få lite distans även i början?

Beklagar verkligen! Så hemskt för er att det blev missfall. Även fast det fysiskt och psykiskt inte är värre än ditt sena missfall så läggs ju dessa två missfall ihop, och på så sätt blir det ju ännu värre. Kan tänka mig att du känner dig väldigt uppgiven. Det är verkligen inte konstigt alls att det har gjort så att du nått botten.

Får du något stöd från någon kurator? Annars rekommenderar jag det. För mig fungerade det inte att hålla känslorna inne, bita ihop och leva vidare. Jag har inte pratat med någon fysiskt om det. Smällen kom nu i min tredje graviditet för året (fick två missfall under sommaren), då jag fick en störtblödning. Jag var övertygad om att det blev missfall en tredje gång och bröt ihop totalt, så nu har jag blivit sjukskriven och går till kurator för det inte gick att hantera längre. Och det även fast ultraljudet visade att allt var som det skulle.

Det är så fysiskt och psykiskt påfrestande att vara gravid så länge sammanlagt. Att gå igenom den första oros-tiden flera gånger. Att hormonerna ska in i kroppen med alla gravid-symptom och sedan ut ur kroppen igen. Sådan ilska och irritation jag hade i kroppen båda gångerna hormonerna skulle ut ur kroppen igen.

Beklagar igen..

Tack för ditt långa svar <3

Just nu har jag ingen kontakt med någon kurator. Gick hos en på sjukhuset i samband med förra missfallet men efter 2 gånger antydde hon att det kanske inte behövdes en tredje gång så då ville jag inte gå tillbaka. Har också gått hos en terapeut några gånger men slutade där också av liknande anledning. Jag är för bra på att uttrycka mig och låta som att jag har distans till mitt eget mående, så alla tror jag mår bra. Så jag har inte riktigt någon jag känner att jag vill gå till, som jag tror hjälper. Skulle nog egentligen behöva träffa en psykolog eller psykiater.

Men det är nog också sant som du säger att alla hormonerna som ska ut påverkar mycket också. När jag inte är ledsen känner jag mig ok, lite nedstämd bara, men när ledsamheten sköljer över mig så är det liksom avgrundsdjupt.

Jag vågar inte tänka att det kommer gå bra nästa gång barra för att jag haft det tillräckligt jobbigt nu. Livet har redan bevisat att det inte finns några såna regler. Det kan lika gärna gå dåligt igen och det kommer jag inte klara...

Vad fint att allt ser bra ut för dig, och jag förstår verkligen att en störtblödning gjorde dig livrädd! Hur långt gången är du nu?

Okej, jag förstår vad du menar att prata med distans till det man känner. Går det kanske säga att det är så ifall du träffar någon fler? Att du behöver prata även fast det verkar som du mår bättre utifrån? Tråkigt att de antyder något sådant.

Jag är så himla känslosam just nu, så gråter så fort jag ser kuratorn känns det som.

Det är nog helt naturligt att känslorna går i vågor. Det är nog liknande för mig. Ibland känner jag mig rätt ok, och funderar varför jag ens är sjukskriven. Andra gånger så känns det som att jag inte ens rar mig upp ur sängen.

Jag bröt ihop totalt för att det var så mycket blod. Trodde nästan jag skulle förblöda, men klarade ändå inte av att fara till sjukhuset samma dag då jag blev så ledsen. Jag är i vecka 15 nu och är väl fortfarande inte övertygad om att den lever i magen även fast den gjorde det för några veckor sedan. Oron är övermäktig och jag vågar som inte tänka att jag får behålla denna heller.

Känner du att du inte vill försöka igen på grund av risken att gå igenom ännu ett missfall? Det är ovanligt att få tre missfall i rad, så förhoppningsvis skulle du slippa det. Kan tänka mig att det är svårt att tänka bort risken för att det sen händer igen. Och ingen kan ju säga i förväg vad som skulle hända i en annan graviditet tyvärr.

Jag känner att jag måste försöka, det är liksom ett vägskäl där båda vägvalen kan leda till botten men bara det ena kan leda till att jag kommer förbi det här hemska måendet, och det är att försöka. Så vi kör igen nästa ägglossning. Och som du säger så är det ovanligt med 3 missfall i rad.

Men samtidigt blir jag livrädd att tänka att det inte kan hända igen just för att det är ovanligt... mina missfall har ju berott på helt olika saker, och egentligen är det väl inte osannolikt att jag skulle få ett till tidigt missfall. Jag tänker att jag måste ha med mig risken för det i beräkningen.

Hoppas allt går bra för dogm och du slipper blöda mer. Vad skönt ändå att du har fått hjälp med kurator och sjukskrivning så att situationen ändå blir hanterbar <3

Ja valet att inte försöka alls går ju ifrån det man önskar helt. Man kan ju inte annat än att hoppas på att det går vägen nästa gång.

Jag har nog gjort så att jag har tänkt att det värsta ska hända ungefär. Jag har utgått ifrån att det inte kommer gå vägen denna gång heller, allt för att försöka skapa distans. Jag har varit livrädd att jag ska tillhöra den lilla procent som får upprepade missfall, och därför varit ganska övertygad om att det skulle hända igen.

Har ultraljud imorgon så får ju se då om den lever fortfarande.

Det är svårt. Jag har till exempel inte berättat för någon att jag är gravid idag, och är i vecka 15. Jag skulle lätt kunna vänta längre eftersom det inte känns verkligt ännu. Utan kuratorn hade det nog inte funkat för mig, det var viktigare än vad jag trodde att prata om det, lyfta på ventilen. Alla möjliga ologiska tankar och känslor kan ju dyka upp när man bär på det själv.

Jag hoppas det går bra för er framöver och att ni får en fullgången graviditet.

Nej ingen MA utan missfall...

Vi hade i v.14 fått jättefint resultat på KUB och sett en pigg bebis. Fredagen den 31/8 hade jag precis gått in i vecka 16, men under dagen började jag läcka fostervatten. När jag kom till gynakuten fanns bara en liten mängd vatten kvar. Blev inlagd över helgen och fostret levde hela helgen... Fick tid för återbesök på torsdagen med förhoppningen att vattnet fyllts på, även om prognosen såg otroligt dålig ut. Men på tisdagen fick jag värkar och på onsdagen åkte vi in och han levde inte längre. Fick föda honom på gynakuten... allt såg bra ut inga synliga fel på bebisen men väntar fortfarande på patologens analys av moderkakan... troligtvis infektion även om jag inte hade någon sänka när jag kom in. Känner så starkt för barnet, att jag inte kunde skydda honom, att min kropp bara stötte ut honom fast att han var helt perfekt. Så otroligt svårt att våga känna hopp att det inte kommer hända igen.

Jag vet inte om jag redan skrivit till dig Jojjans men jag har också förlorat en graviditet pga infektion. Jag hade gått 12 fulla veckor och BF var i maj i år. Nu är jag äntligen gravid igen (vi gör IVF så inte helt lätt). Denna graviditet får jag lämna urinodling var 3-4e vecka. De säger att jag inte löper högre risk än någon annan att drabbas av infektion igen (och risken är minimal, vi har haft otrolig otur) Känns bra att de tar min oro på allvar och låter min få lite extrakoller. Vill skicka en kram. Jag har varit så ledsen för det som hände! Vi valde att begrava henne i en minneslund. Kommer alltid undra vem hon skulle blivit och har fortfarande svårt att acceptera hur det blev. Kommer nog bli lättare när bebisen i magen kommer.

Hej <3 beklagar eran förlust! Vad snabbt ni måste ha blivit gravida igen? När förlorade ni eran dotter? Fick ni reda på vad det var för infektion?