Bli gravid efter missfall följas åt

Jag trodde jag tog det ok, det var trots allt ingenting mot att förlora sin älskade bebis i vecka 16 efter kub och allt.

Men nu några dagar efteråt är jag verkligen på botten. Har tröstat mig efter första missfallet att ?nästa gång kommer det säkert gå bra, vad är oddsen att det går dåligt igen? osv. Men nu känner jag mig bara uppgiven, som att mitt liv är förstört och som att det inte ens skulle trösta eller hjälpa med en ny graviditet. Allt jag drömde om har gått i kras och jag känner mig försenad till livet liksom... fyller snart 33 vilket är en ångestålder för mig, och jag mådde dåligt redan förra graviditeten att jag skulle hinna fylla så mycket innan han föddes. Nu kommer jag inte ens vara gravid då, vill bara lägga mig ner och ge upp :,(

Hoppar in här efter dagens sista ultraljud.

Skulle idag varit i vecka 7+6 men fick förra veckan reda på att de antagligen är ett Ma, så idag fick jag de bekräftat, det va våran första graviditet.

Gjorde dock abort som 15 åring så vet vilken smärta jag kommer få gå igenom.

Fått tid den 2 januari för att få hjälp att få ut allt.

Dock i en helt annan stad då jag måste va inlagd pga tidigare biverkningar som jag fick som 15 åring.

Och pga de har inte vårat sjukhus plats.

Är skit rädd men vi e fast beslutna att försöka igen så fort allt e ute och jag slutat blöda.

Så hoppas jag får stanna här hos er, känns skönt med fler som vart med om samma så man kan bolla med folk.

Ja, samma här =/ I min kommun får man bara rul.. Dom har otroligt lite resurser och har inte ens möjlighet att göra ultraljud på plats utan måste skicka remiss till ett sjukhus i en annan stad.. Jag hade en 4-5 dagar där mina symtom försvann och hörde av mig till min bm och undrade om det var normalt eller om jag skulle vara orolig. Fick inget riktigt svar mer än att hon ju hade berättat att dom inte kunde erbjuda ul och sa åt mig att gå privat i så fall. "dom flesta graviditeter går ju faktiskt bra" Avslutade lite hurtigt med "vi ses den xx om du inte fått missfall!" Symtomen kom tillbaka och jag kände mig lite lugnare ändå (googlade och fick fram mycket om spökveckor och jag hade ju varken haft ont eller blött något)

Bokade KUB privat, lite spontant - jag var ändå lite orolig förut och tyckte inte det skiljde så mycket i pris mellan ul och kub att det var värt att "bara" boka ul. Så fick jag ju det beskedet där.. Men oj vad gulliga och hjälpsamma dom var där! Fick svar på alla mina frågor, jättebra stöttning och dom hjälpte verkligen till med allt. Funderar nu på om det är värt att betala för att gå privat där hela nästa graviditet.. Bara vetskapen att inte behöva kämpa för rätten till ul och att faktiskt få svar på ens frågor...

Ja, den vanligaste anledningen till att det blir missfall är ju för att det är något fel på bebisen, men det hjälper ju inte just nu. Jag är ju så klart tacksam över att det inte blev så att den klarade sig men att vi upptäckte det senare i graviditeten och varit tvungna att ta beslut om sen abort.. Men som sagt..just nu hjälper inte den vetskapen mycket.. Det är fortfarande skitjobbigt och man har ju förlorat sitt blivande barn =(

Jag är lite tvärt om dig - alla känslor sitter utanpå och jag bryter ihop helt..så jag önskar ju lite att jag kunde bara stänga av ett tag.. Även fast det kanske inte är så bra alla gånger det heller.. Jag tror att jag behöver bli gravid igen för att kunna lämna det här bakom mig..hoppas bara det inte tar för lång tid för jag tror inte det är bra att gå och älta saker heller.. På så sätt är det kanske bra att kunna stänga av.. få lite distans även i början?

Jag trodde jag tog det ok, det var trots allt ingenting mot att förlora sin älskade bebis i vecka 16 efter kub och allt.

Men nu några dagar efteråt är jag verkligen på botten. Har tröstat mig efter första missfallet att ?nästa gång kommer det säkert gå bra, vad är oddsen att det går dåligt igen? osv. Men nu känner jag mig bara uppgiven, som att mitt liv är förstört och som att det inte ens skulle trösta eller hjälpa med en ny graviditet. Allt jag drömde om har gått i kras och jag känner mig försenad till livet liksom... fyller snart 33 vilket är en ångestålder för mig, och jag mådde dåligt redan förra graviditeten att jag skulle hinna fylla så mycket innan han föddes. Nu kommer jag inte ens vara gravid då, vill bara lägga mig ner och ge upp :,(

Hoppar in här efter dagens sista ultraljud.

Skulle idag varit i vecka 7+6 men fick förra veckan reda på att de antagligen är ett Ma, så idag fick jag de bekräftat, det va våran första graviditet.

Gjorde dock abort som 15 åring så vet vilken smärta jag kommer få gå igenom.

Fått tid den 2 januari för att få hjälp att få ut allt.

Dock i en helt annan stad då jag måste va inlagd pga tidigare biverkningar som jag fick som 15 åring.

Och pga de har inte vårat sjukhus plats.

Är skit rädd men vi e fast beslutna att försöka igen så fort allt e ute och jag slutat blöda.

Så hoppas jag får stanna här hos er, känns skönt med fler som vart med om samma så man kan bolla med folk.

Ja, samma här =/ I min kommun får man bara rul.. Dom har otroligt lite resurser och har inte ens möjlighet att göra ultraljud på plats utan måste skicka remiss till ett sjukhus i en annan stad.. Jag hade en 4-5 dagar där mina symtom försvann och hörde av mig till min bm och undrade om det var normalt eller om jag skulle vara orolig. Fick inget riktigt svar mer än att hon ju hade berättat att dom inte kunde erbjuda ul och sa åt mig att gå privat i så fall. "dom flesta graviditeter går ju faktiskt bra" Avslutade lite hurtigt med "vi ses den xx om du inte fått missfall!" Symtomen kom tillbaka och jag kände mig lite lugnare ändå (googlade och fick fram mycket om spökveckor och jag hade ju varken haft ont eller blött något)

Bokade KUB privat, lite spontant - jag var ändå lite orolig förut och tyckte inte det skiljde så mycket i pris mellan ul och kub att det var värt att "bara" boka ul. Så fick jag ju det beskedet där.. Men oj vad gulliga och hjälpsamma dom var där! Fick svar på alla mina frågor, jättebra stöttning och dom hjälpte verkligen till med allt. Funderar nu på om det är värt att betala för att gå privat där hela nästa graviditet.. Bara vetskapen att inte behöva kämpa för rätten till ul och att faktiskt få svar på ens frågor...

Ja, den vanligaste anledningen till att det blir missfall är ju för att det är något fel på bebisen, men det hjälper ju inte just nu. Jag är ju så klart tacksam över att det inte blev så att den klarade sig men att vi upptäckte det senare i graviditeten och varit tvungna att ta beslut om sen abort.. Men som sagt..just nu hjälper inte den vetskapen mycket.. Det är fortfarande skitjobbigt och man har ju förlorat sitt blivande barn =(

Jag är lite tvärt om dig - alla känslor sitter utanpå och jag bryter ihop helt..så jag önskar ju lite att jag kunde bara stänga av ett tag.. Även fast det kanske inte är så bra alla gånger det heller.. Jag tror att jag behöver bli gravid igen för att kunna lämna det här bakom mig..hoppas bara det inte tar för lång tid för jag tror inte det är bra att gå och älta saker heller.. På så sätt är det kanske bra att kunna stänga av.. få lite distans även i början?