• EIJ90

    Bli gravid efter missfall följas åt

    Startar denna tråden för att vi som drabbats av missfall kan följas åt och stötta varandra fram till en lyckad graviditet.

    Vår första graviditet slutade tyvärr i missfall i v 7 för några veckor sedan. Man känner sig ensam och klart orolig även om man i efterhand förstår att det är ganska vanligt. Vi blev gravida relativt snabbt (andra "riktiga" försöket) så får vara glada för det. Vi hann aldrig berätta för någon och nu känns det inte aktuellt så känns bättre att skriva av sig här. Nu inväntar vi nästa Äl och hoppas på att bli gravida snart igen.

    Under min graviditet upplevde jag nästan inga symtom förutom molvärk, trötthet och metallsmak. Trodde tidigt att något inte stämde eftersom cb med veckoindikatorn visade en vecka för lite redan från start plus avsaknanden av illamående. Jag tempar med NC och nu har äntligen tempen varit nere på normala temperaturer i 5 dagar. När borde Äl komma igång igen?

    Finns det fler som är i samma sits? Känns så stressande att man inte vet om det kommer fungera nästa gång och känns som att alla runtomkring en blir gravida direkt, oplanerat jag och utan problem. Livet känns orättvist.

    Finns det fler som försöker bli gravida efter missfall och kanske nån som drabbades i sin första graviditet? Nån med erfarenhet där det gått bra efter missfall? All stöttning är välkommen!

  • Svar på tråden Bli gravid efter missfall följas åt
  • Jojjans
    Eureka skrev 2019-01-08 16:22:11 följande:

    Och förresten, om det blir jobbigt med notifikationerna så säg till. Då får vi skapa en ny grupp! Går ju att fixa :)


    <3

    Jag har mailat familjeliv för att se vad dom kan göra åt det. Hoppas dom kan läsa det. Och det blir nog inte lika jobbigt när jag blir gravid igen. Tack för omtanken :*
  • Mickaela_med_ck
    Eureka skrev 2019-01-08 15:12:28 följande:

    Har hängt lite här i tråden tidigare och kikar in ibland. Är nu gravid igen i v10 och hoppas på det bästa denna gång. Har en liten sedan tidigare. Läst lite om era tankar kring ålder. Jag förstår! Det blir en stress. Ville bara skicka lite omtanke och pepp att dessa tankar troligtvis ändras när de små väl kommer. Helt plötsligt är det inte viktigt längre. Sen är alla såklart olika, men tänkte det kunde vara en tröst för någon kanske. Kramar till er och håller tummarna hårt för att det är er tur nu!


    Precis som du hängde jag här tidigare,och kollar läget hos alla då och då. Är själv I v 7 nu så inte långt efter dig!
  • Eureka
    Mickaela_med_ck skrev 2019-01-08 18:10:11 följande:

    Precis som du hängde jag här tidigare,och kollar läget hos alla då och då. Är själv I v 7 nu så inte långt efter dig!


    Men grattis! Kul att se lite plus i tråden. Har du varit på något tidigt ultraljud? Jag har första enligt rutin om 3,5 vecka och känner att jag är lite neutral tills dess. Dessa missfall/ MA sätter lite spår.
  • Mickaela_med_ck
    Eureka skrev 2019-01-08 19:47:15 följande:

    Men grattis! Kul att se lite plus i tråden. Har du varit på något tidigt ultraljud? Jag har första enligt rutin om 3,5 vecka och känner att jag är lite neutral tills dess. Dessa missfall/ MA sätter lite spår.


    Nej inte än.. vi var till gynakuten I söndags för jag fick ganska ont och började kallsvettas, trodde ju direkt det värsta, men då gjorde dem ett ultraljud och allt såg bra ut. Önskar man kunde göra ett varje vecka för man är ju så himla nojjig och orolig hela tiden.
  • Eureka
    Mickaela_med_ck skrev 2019-01-08 21:35:05 följande:

    Nej inte än.. vi var till gynakuten I söndags för jag fick ganska ont och började kallsvettas, trodde ju direkt det värsta, men då gjorde dem ett ultraljud och allt såg bra ut. Önskar man kunde göra ett varje vecka för man är ju så himla nojjig och orolig hela tiden.


    Men vad jobbigt! Skönt ändå att allt såg bra ut. Blir annat sen när man kan känna dom små liven hela tiden. Fast då oroar man sig för det också iof ;)
  • Aamon

    Kämpa på <3

    Har varit med i den här tråden sedan vi fick vårt utomkvedshavandeskap. Fick därefter konstaterat ma i v14 10 månader senare.

    Sitter nu med en mirakelgroda i magen i v37 som bökar omkring å det grövsta. Har panik att han ska dö i magen som hans storasyskon. Oron lägger sig aldrig... men vi hoppas! Är så nära nu <3

  • Jojjans
    Aamon skrev 2019-01-08 22:23:21 följande:

    Kämpa på <3

    Har varit med i den här tråden sedan vi fick vårt utomkvedshavandeskap. Fick därefter konstaterat ma i v14 10 månader senare.

    Sitter nu med en mirakelgroda i magen i v37 som bökar omkring å det grövsta. Har panik att han ska dö i magen som hans storasyskon. Oron lägger sig aldrig... men vi hoppas! Är så nära nu <3


    Åå kan förstå att oron hänger sig kvar <3 snart är han hos dig! Uppdatera gärna sen hur allt gått. Stor kram och lycka till
  • Pluviophile

    Hej på er!

    Har skrivit här tidigare men hållit mig undan ett tag för att orka. Fick MA i somras i vecka 12. Värsta upplevelsen jag varit med om, och även tiden efter. Så mycket sorg som jag vet att ni alla här kan relatera till.

    Efter 5 månader blev jag gravid igen och är nu i vecka 10. Har mått jättedåligt denna graviditet, kräkts fler gånger om dagen, gått ner i vikt och varit på gränsen till depression. Inte så konstigt, jag vågar inte hoppas att det blir ett barn av det.

    De senaste två dagarna har illamåendet blivit mycket bättre och jag kräks bara någon gång. Har haft molvärk hela tiden men idag gör det mer ont än innan, och både i magen och ryggen. När värken kom fick jag kalla kårar, det känns precis som missfallet i somras. Blöder inte men jag är ändå så rädd.

    Imorgon har jag VUL som är bokat sedan långt tillbaka. Tänk om den inte lever? Orkar jag gå igenom detta en gång till? Och särskilt när jag mått så dåligt i flera veckor att jag inte kunnat göra något annat än bara ligga i sängen? Är allt detta värt det? Usch jag är så ofattbart rädd och jag tror att ni är dem enda som kan förstå <3

  • Jojjans
    Pluviophile skrev 2019-01-09 16:01:14 följande:

    Hej på er!

    Har skrivit här tidigare men hållit mig undan ett tag för att orka. Fick MA i somras i vecka 12. Värsta upplevelsen jag varit med om, och även tiden efter. Så mycket sorg som jag vet att ni alla här kan relatera till.

    Efter 5 månader blev jag gravid igen och är nu i vecka 10. Har mått jättedåligt denna graviditet, kräkts fler gånger om dagen, gått ner i vikt och varit på gränsen till depression. Inte så konstigt, jag vågar inte hoppas att det blir ett barn av det.

    De senaste två dagarna har illamåendet blivit mycket bättre och jag kräks bara någon gång. Har haft molvärk hela tiden men idag gör det mer ont än innan, och både i magen och ryggen. När värken kom fick jag kalla kårar, det känns precis som missfallet i somras. Blöder inte men jag är ändå så rädd.

    Imorgon har jag VUL som är bokat sedan långt tillbaka. Tänk om den inte lever? Orkar jag gå igenom detta en gång till? Och särskilt när jag mått så dåligt i flera veckor att jag inte kunnat göra något annat än bara ligga i sängen? Är allt detta värt det? Usch jag är så ofattbart rädd och jag tror att ni är dem enda som kan förstå <3


    Åå jag förstår att du är rädd, det är inte konstigt att det sitter både i huvudet och i kroppsminnet att en graviditet bara kan sluta på ett sätt. Men chansen att det går bra är så mycket större än att samma sak händerna igen - det kommer gå bra! Skriv här och uppdatera imorgon <3
  • Pluviophile
    Jojjans skrev 2019-01-09 16:19:35 följande:

    Åå jag förstår att du är rädd, det är inte konstigt att det sitter både i huvudet och i kroppsminnet att en graviditet bara kan sluta på ett sätt. Men chansen att det går bra är så mycket större än att samma sak händerna igen - det kommer gå bra! Skriv här och uppdatera imorgon <3


    Tack fina du <3 du är så otroligt omtänksam och peppande trots allt du gått igenom. Ser hur du hjälper många här i denna tråd och i andra trådar. Håller verkligen tummarna att vi båda får behålla ett barn en dag!
Svar på tråden Bli gravid efter missfall följas åt