Anonym (Rådlös?)

Äldre 2 Mar 19:46

90 svar

Mina döttrar söker kontakt med mig?

För snart 4år sedan hade vi en lång och svår vårdnadstvist.

Vårdnadstvisten gällde våra två döttrar,vi gick från familjerätten till tingsrätt och sedan tillbaka till socialtjänsten igen, visa sig att den äldsta dottern absolut ville bo med mamman på heltid vid 10 års ålder, hon visade även tecken på att hon påverkats av vår tvist som på gått i över ett år, socialtjänsten sa klart och tydligt att jag skulle backa och sluta strida annars skulle dom se till att jag aldrig får träffa mina barn igen, detta var i Umeå. Trotts att dom slutet var varannan helg från att vi haft halvtid.
Efter tingsrättens dom så blev det en vända till hos soc, anledning var att den äldsta dottern som nämnds ovan blivit påverkat och visar reaktion som yttra sig att hon blivit lite tillbaka dragen i skolan, undviker lärarna och faller ofta in i sina egna tankar.svårt och följa med i lektioner, tappa inlärning.

Jag fråga soc ifall allt bara var mitt fel, fick till svar som det är nu kan det inte fortsätta, sedan la dom stor vikt i att den äldsta dottern verkligen var tydlig i hennes val, hon ville bo med mamma, den yngre dottern var inget problem med, hon valde själv o komma till mig, vi gjorde saker,som eskalera till att göra massor av roliga saker, blev att hon berätta det för sin äldre syster, vilket resulterade till att hon blev mer lessen(den äldre) mamman tar då och stryper all kontakt med den yngre dottern, nu får jag inte träffa henne heller, socialtjänsten säger att det är till det bästa, jag frågar om min äldsta dotter förstår vad hennes beslut om att inte träffa mig mer innebär, soc berättar att hon är mogen/tydlig och förstår.

Jag packar väskan och lägger företaget i sparlåga, jag flyttar för jag klarar inte av att se mina döttrar, jag kan möta dom vid exempel statoil, tjejerna ropar pappa,pappa, samtidigt som mamman föser in dom i bilen igen, dom fick inte komma fram o hälsa.
Det här tar hårt på mig, jag säljer villan, säger upp dom anställda, packar väskan och flyttar från Umeå.
I den nya staden köper jag en tomt,bygger mitt drömhus som jag sett i en inrednings tidning,dom vita sockerbitarna, ett arkitektritat hus, blir hur snyggt som helst,huset tar 2 år och bygga.

I den nya staden börjar med att söka upp hälsocentralen, förklara för läkaren att jag måste få hjälp, jag är i djup depression, blir att jag får prata med psykolog och vara sjukskriven några månader, får rekommendation att träna fara ut och resa /vara med min familj samtidigt som jag är sjukskriven, samt fortsätta med psykolog, äta antidepressiva piller, tackar verkligen läkaren att hon gav mig den chansen.

När huset är klart så får jag från februari reda på att jag inte behöver betala underhåll på två år, anledning jag har inte haft någon inkomst, dom första månader var bara sjukpenning och nådde bara 100 tusen drygt och det finns en spärr som gör att man ska ha pengar för eget levende och försäkringskassan betalar ut istället,jag blir inte återbetalnings skyldig heller, ett skydd för dom med låg inkomst för dom oftast hamnar hos kronofogden då, något jag inte visste ens existera, år två byggde jag åt mig själv och hade verkligen noll i inkomst, ingen 0 taxering,

Nu i Feb ringde mina döttrar upp mig, vi prata i 1,5 timme, var första gången jag hörde av dom, vi prata om allt, hon berätta att hon trodde inte det skulle bli så här, att jag försvann ur deras liv, jag berätta att det var hennes val,(hon vet vad det innebär med hennes beslut att inte vilja träffa mig) hon berätta hur hon brukar be vänner åka förbi huset jag bodde i , bara för och se, hon berätta hur dom nya ägarna byggt om och gjort om på tomten, hur hon saknar kompisarna dom var med när dom var hos mig,att mamma visat var jag bor nu, ett trevligt men ändå sorgligt samtal, nu bor jag långt bort,

Anledning till tråden är att nu vill mina döttrar träffa mig,mamman skickade ett hatiskt sms till mig efter hon hört om samtalet, hur jag kunde berätta att det var dottens val osv, att jag berätta allt för att få dom o sakna mig,osv

När jag flytta till den nya staden berätta jag bara för läkaren och psykolog om döttrarna, min nya tjej vet inte om döttrarna , ingen annan för den delen, samhället är så dömande, att förlora umgänget med sina barn är lika med en konstig trög person,var av jag inte berättat om dom.Jag hade en verkligen svår väg tillbaka till livet efter dom, nu är jag tillbaka men tänker ändå på dom, i tanken kommer dom alltid finnas, men vet inte om jag vågar träffa dom mer, vägen tillbaka var verkligen svår för mig,jag är rädd att jag kommer hamna i sorg igen, få träffa dom några timmar som ökar till någon helg då och då, med största sannolikhet kommer barnens mor fortsätta strida och vara jobbig, jag har lämnat det bakom mig nu, var verkligen en svår tid för mig, vill inte hamna där igen, alla känslor finns kvar bara att jag lyckat paketera dom i ett fack som inte ger sorg o depression mer, jag har inte nämnt något till någon för o slippa frågor som på minner mig om sorgen jag gått igenom.

Den stor frågan ska jag lämna tjejerna bakom och blockera deras samtal?
Det är vad mitt ex vill att jag ska göra, det är inte ens säkert jag vågar träffa dom igen för all sorg.Just nu avvaktar jag och har inte svarat när dom ringde i går.
Som sagt rådlös?
Känns som jag inte känner dom något mer, så mycket har hänt ,på dom här åren, jag har tappat deras övre uppväxt innan tonår ,det är inte samma tjejer jag kommer träffa, jag vet inte vem dom är något mer, tänk om allt går fel, tänk om jag hamnar i depression igen.Jag lever ett annat liv nu, ett liv utan dom, vad jag fått lära mig göra, låter det gå ett tag till innan jag svara igen,eller låter det förfalla,o fortsätter med mitt liv som jag lyckats få igång igen, har nya bonus barn nu, dom vet inget, dom har frågat men jag har berättat att jag inte har barn, för dom skulle inte förstå.

Anonym (Rådlös?) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 00:53

#23

Richard1986 skrev 2018-03-02 23:20:53 följande:

Mycket fördomar här. Människor som vräker ur sig sina moralgiftpilar på andra utan att känna till hela bilden har jag väldigt dålig respekt för. Ja det är en väldigt svår situation med många uppslitande känslor inblandade men ibland blir det såhär. Det finns gott om fall där mamman har manipulerat barnen till att ta avstånd ifrån pappan och får hela samhället, hela skyddsnätet, ALLT med sig tills pappan är totalt nedbruten och ger upp. Har sett det på väldigt nära håll i min familj.

Även män kan brytas ner psykiskt till den grad att man faktiskt inte orkar kämpa längre och måste fokusera på att överleva snarare än att leva men det är det sällan någon utomstående som har sympatier för...

Det jag mår illa över är hur det kan finnas föräldrar som manipulerar sina barn till den grad att de tar avstånd från sin andra förälder och behandlar sedan den andra föräldern som skit. Där har vi ett verkligt problem och idag finns det exempel på detta i de flesta av Sveriges familjer.

Hade pappan ansetts vara en säkerhetsrisk så hade han naturligtvis fråntagits barnen fullständigt och belagts med besöksförbud. Men det är ju inte fallet här.

Jag tycker att du ska svara när dina döttrar ringer men gör ingen stor sak av det och släng inte iväg några löften om möten som sedan inte blir av. Vill dom träffa dig igen så låt dom men det får ske på deras villkor isåfall. Och vad du än gör. Prata ALDRIG illa om deras mor inför dom. Det hjälper varken dig eller dom. Svara ärligt att du och mamman inte kommer överens och att det är ditt och deras mammas gemensamma fel och absolut inte döttrarnas ! Ibland kommer bara vuxna inte överens med varandra. Säg att du älskar dom lika mycket nu som då trots allt som hänt och att dom är välkomna hem till dig om och när helst dom vill (det kräver naturligtvis att du berättar för din nya familj om dina döttrar, ju längre du väntar ju jobbigare blir det och ju hårdare slår smällen när sanningen kommer ikapp). Barn har många frågor och ibland ger vissa svar snarare nya frågor och funderingar men när dom blivit lite äldre kommer dom att förstå. Oc då är det deras MOR så kommer få det jävligt hett om öronen. Inte av dig men av sina döttrar !

Att be någon deprimerad rycka upp sig är som att be någon med värk att sluta ha ont. Det hjälper varken den som kommenterar eller den som kommentaren riktas mot.

Ja du verkar förstå vad det handlar om, tack!

Under sjukskrivningen jobbade psykolog med hur jag ska bemöta människor som tar energi och folk som ger energi, var verkligen lyftande.

Innan jag flyttade från umeå så hade det gått ca 10 månader sedan jag sist träffade tjejerna, gick ut med kompisar, singel som jag var så pratade jag med folk, under dom 5 sista månader kunde jag prata med en helt vilt främmande person och helt plötsligt säger dom ,jag vet vem du är, inget negativt men när det hände för 10 gången börjar man brytas ner,känns som Umeå är ändå en relativt stor stad,visst är företagare och syns , även om dom inte berätta något negativt så klara jag inte av det, klara inte av trycket att inte få gå ut som anonym, var av jag bytte stad, samt att inte springa på tjejerna.

Därför är jag verkligen förtegen om mig nu, jag vill vara anonym, känns bäst för mig.

Har läst mycket om föräldrar som inte får träffa sina barn, en del kvinnor som skickat födelsedags paket till deras son i 8 år samt kort och alltid fått tillbaka dom, sedan lagt in paketen och korten i deras gamla rum som ännu var som när barnet var där sist,det har gått 8 år, varför inte gå vidare, det lärde min psykolog mig, ha tjejerna i ditt hjärta men låt inte det som hänt styra ditt liv, för nu kan du inget göra mer än att gräva ner dig mer. hitta en väg, lägg upp mål, lev livet du har alla förutsättningar.
När en förälder försvinner så kan barnen mycket väl knyta till sig den förälder som är kvar, den personen blir favoriserad och barnet vågar inte bryta eller göra uppror för o få träffa den andra föräldern, dom känner att dom bara har en, träffar hon dess utom en ny så kan barnen få sin fadergestalt ersatt av den nya pappan, visst det är inte den biologiska pappan men en pappa som finns där, en pappa som fyller ett behov, ja den går berätta mycket mer utförligt men ger mig där.

Min bankkvinna berätta helt plötsligt för mig att hon aldrig träffat sin pappa, hur hon mår dåligt att mamman aldrig berättat vem han var, hon berätta att hon ville skriva en bok om det, jag sa finns redan på nätet, finns föreningar på tjejer som söker sin pappa,gav henne länkar, hon helt förundrad att jag kunde så mycket om det, hon vet inte heller om mina tjejer.

Med den hjälpen har jag sorterat tankarna, hittat tillbaka,

Varför håller jag borta och inte berättar om tjejerna är en idividuellt val, när jag är stark nog kan jag prata om dom, men just nu funkar det inte,jag har hittat tillbaka och mår bra, tjejerna kommer inte komma för att jag pratar om dom, jag vill inte prata om det mer, jag har ett eget liv nu, jag kan berätta om dom när dom kommer om dom kommer, men vill inte ha det slängt i ansiktet, exakt som ni ser på den här linjen, varannan har en åsikt och dom slipper jag som anonym, därför berättar jag inget, det mår jag bäst av.

Richard1986

Äldre 3 Mar 02:00

#24

Anonym (Rådlös?) skrev 2018-03-03 00:53:49 följande:

Ja du verkar förstå vad det handlar om, tack!

Under sjukskrivningen jobbade psykolog med hur jag ska bemöta människor som tar energi och folk som ger energi, var verkligen lyftande.

Innan jag flyttade från umeå så hade det gått ca 10 månader sedan jag sist träffade tjejerna, gick ut med kompisar, singel som jag var så pratade jag med folk, under dom 5 sista månader kunde jag prata med en helt vilt främmande person och helt plötsligt säger dom ,jag vet vem du är, inget negativt men när det hände för 10 gången börjar man brytas ner,känns som Umeå är ändå en relativt stor stad,visst är företagare och syns , även om dom inte berätta något negativt så klara jag inte av det, klara inte av trycket att inte få gå ut som anonym, var av jag bytte stad, samt att inte springa på tjejerna.

Därför är jag verkligen förtegen om mig nu, jag vill vara anonym, känns bäst för mig.

Har läst mycket om föräldrar som inte får träffa sina barn, en del kvinnor som skickat födelsedags paket till deras son i 8 år samt kort och alltid fått tillbaka dom, sedan lagt in paketen och korten i deras gamla rum som ännu var som när barnet var där sist,det har gått 8 år, varför inte gå vidare, det lärde min psykolog mig, ha tjejerna i ditt hjärta men låt inte det som hänt styra ditt liv, för nu kan du inget göra mer än att gräva ner dig mer. hitta en väg, lägg upp mål, lev livet du har alla förutsättningar.

När en förälder försvinner så kan barnen mycket väl knyta till sig den förälder som är kvar, den personen blir favoriserad och barnet vågar inte bryta eller göra uppror för o få träffa den andra föräldern, dom känner att dom bara har en, träffar hon dess utom en ny så kan barnen få sin fadergestalt ersatt av den nya pappan, visst det är inte den biologiska pappan men en pappa som finns där, en pappa som fyller ett behov, ja den går berätta mycket mer utförligt men ger mig där.

Min bankkvinna berätta helt plötsligt för mig att hon aldrig träffat sin pappa, hur hon mår dåligt att mamman aldrig berättat vem han var, hon berätta att hon ville skriva en bok om det, jag sa finns redan på nätet, finns föreningar på tjejer som söker sin pappa,gav henne länkar, hon helt förundrad att jag kunde så mycket om det, hon vet inte heller om mina tjejer.

Med den hjälpen har jag sorterat tankarna, hittat tillbaka,

Varför håller jag borta och inte berättar om tjejerna är en idividuellt val, när jag är stark nog kan jag prata om dom, men just nu funkar det inte,jag har hittat tillbaka och mår bra, tjejerna kommer inte komma för att jag pratar om dom, jag vill inte prata om det mer, jag har ett eget liv nu, jag kan berätta om dom när dom kommer om dom kommer, men vill inte ha det slängt i ansiktet, exakt som ni ser på den här linjen, varannan har en åsikt och dom slipper jag som anonym, därför berättar jag inget, det mår jag bäst av.

Det är jättebra att du går i psykoterapi !!! Sånt här kan man sällan klara upp själv. Att gå och älta det utan att göra något åt det kan snarare göra att man aldrig tar sig upp ur depressionens mörker någon gång.

Jag vet hur det känns att vara igenkänd och uttittad på sin hemort och att känna sig jagad tills man flyttar därifrån. Dock av andra orsaker än dina men känslan är densamma. Och att varje dag se sina ungar känna igen en men förhindras från att få ta kontakt och prata av den andra föräldern.......nej det finns ingen värre psykisk terrorism. Man kan tycka vad man vill om att du flyttade men du gjorde det inte för att jävlas med ungarna. Du gjorde det för att överhuvudtaget orka överleva. Dina barn älskar du såklart lika mycket oavsett. Var tydlig med det inför dom och att inget av det här är deras fel.

Ja det är jättevanligt. Min bästa tjejkompis har aldrig träffat sin pappa. Hon skulle vilja det men mamman vägrar berätta vem det är pga att HON inte tycker att han förtjänar att få vara pappa ! Skandalöst att hon inte ens får en ärlig chans att lära känna honom.

I min familj finns ett fall snarlikt ditt. Pappan har kontakt med sina 2 döttrar (olika mammor) men sina 2 söner (samma mamma) har mamman lyckats vända emot honom ända sedan barnsben och idag vill dom inte veta av honom för att dom aldrig vetat något annat. Att pappa är den dumma föräldern och mamma den snälla är för dom helt självklart bara för att mamma säger så. Och nu är det unga vuxna vi talar om. Fruktansvärt.

Vet även fall där set är tvärtom. Dvs att mamman inte får träffa barnen för pappan....

Det jag menar är att OM du och din nya tjej har ett seriöst förhållande och bor ihop så ska du nog inte vänta för länge med att berätta att du har 2 döttrar sedan förut. Lämplig tidpunkt och tillfälle kan du kanske ventilera med din psykolog om ifall du fortfarande har psykologkontakt ? Dröjer det för länge finns risken att hon ser det som ett svek att du inte sagt något och lämnar dig. Och det vill du nog till varje pris undvika.

baralillatant

Äldre 3 Mar 07:13

#25

Anonym (Rådlös?) skrev 2018-03-02 21:24:03 följande:

Men bra, du på peka varför jag inte nämner tjejerna, till mina bonusbarn samt dom jag lär känna i min nya stad, det är exakt dom här fördomarna, du har dom och dom haglar in , folk som inte kan juridik och socialtjänsten förstår inte hur såna här saker kan hända, kan bara säga utbilda er, lär er förstå.

Nej du förnekar dom därför att det är lättast för dig.

Att säga att någon som flyttar ifrån och tänker blocka sina barn är en dålig förälder är ingen fördom. Oavsett omständigheter.

baralillatant

Äldre 3 Mar 07:15

#26

Anonym (Man 46) skrev 2018-03-02 22:14:01 följande:

Vilka påhopp du får i den här tråden av dessa moralkvinnor. Fy fan för dem.

Jag är uppväxt i skilsmässa och en bråkig sådan. Pengar och vårdnads tvist.

Jag kan förstå dig som vill släppa dina barn för att du själv ska orka leva och existera. Jag förstår att du älskar dina barn innerst inne något oerhört.

Jag vet att i såna här situationer så kan en förälder påverka barnen till sin egen fördel , en del människor gör vad dom helst bara deras vilja går igenom till vilket pris dom helst. Du ska veta att dina döttrar kommer att komma tilkbaka till dig i framtiden å vilja ha svar av dig om varför ?

Och så vidare ........

Se till att dom är välkomna med sina frågor.

Se till att ha svar. Se till att förklara ...ge din version av detta. Skyll aldrig på dina barn !!!! Dom är alltid oskyldiga. Det är du och barnets mamma som inte klarade av komna överens. Glöm inte att du älskar dem

och låt dem få veta det. Jag hade själv haft kontakten kvar med mina barn om de själva ville det. Klart att du ska orka det ..du har inget val . Säg att du älskar dem varje gång ni pratar, djupare diskussioner får du ta om dom komner hem till dig och se till att de alltid är välkommna hos dig oavsett vad ditt ex tycker å tänker.

Henne kan du lägga på bokhyllan , vill barnen prat med dig låt dom göra det ....får dom höra sin riktiga pappa gråta i telefonen så är det bästa som hänt på väldigt länge för dem. Var inte rädd.....våga ta ditt ansvar ...du kan inte göra mer . Dina döttrar kommer att älska dig mer om du gör det... och jag lovar.......du fixar det .

Nu kör du hårt ..lycka till.

Spännande att du ger ?moraltanterna? en känga, för att sedan säga samma sak själv..

Anonym (Humanity)

Äldre 3 Mar 07:20

#27

TS ignorera majoriteten av trådar som bara säger bit ihop, man säger inte så till en människa som förlorat en vårdnadstvist, förlorat rätten över sina barn och förlorar sig själv så långt att du behöver träffa psykolog och lider av depression. Konstruktiv kritik är inte alltid människors starka sida..

Detta kan enkelt förklaras med att du är inte mamma,du skulle ljugit och skrivit allt detta, fast att du är mamman, mamman som inte får träffa sina barn,mamman som blir trakasserad av sitt ex,mamman som blivit deprimerad och flyttade till en annan stad när allting blev för mycket och med ett oförstående själviskt ex. Jag lovar dig sympatierna hade flödat.

Men nu är du pappan, och allt du känner, om exets beteende allt du önskar allt du förlorat, det är ditt eget fel så skyll dig själv du värdelösa man och svin som vill påverka en mammas barn att de ska lämna sin mamma (ungefär) du blir hatad och nervärderad som förälder för ditt kön det är det enda som syns här.

Jag vet inte varför andra kvinnor gör så, det är som att de filtrerar bort att du är en människa med känslor och att det är tungt för dig.

Umeå usch kommuniststad (ursäkta men nej tack att ha med myndigheter där att göra och kvinnan i försvar med lösa argument "lyd för vi har sagt såhär nu)

Jag förstår att du blev deprimerad!! Jag vet inte vad jag hade gjort i din sits. Allt du gör blir bedömt som negativt för du är pappan, jag skämtar inte det här är ett vanligt fenomen. Och ditt ex kommer använda allt du försöker emot dig hon har den makten.

Så jävla sorgligt att ungarna bad kompisar kolla in i ditt hus. Ville gråta när jag läste!

Men jag förstår att du flyttade. Folk förväntar sig att man bara blir en superstark människa utan problem för att man är förälder. Hade det gått att bara rycka sig upp hade det inte funnits massa barn som växer upp i misär som det gör, okunskapen i tråden bara lyser.

Men kan du kontakta stöd som är utformat för dessa situationer? Om dina döttrar ringer och du vill ha kontakt med de och de mår bra av det och saknar dig, någon inom juridik eller barnomsorg eller något sånt?

Hade en vän som gjorde det, för att exet ville sabotera det positiva för barnen och trycka ner min vän.det hjälpte att ha en kunnig person som stöd så exet höll sin käft så att säga. Och tänkte på barnens bästa och fick inte vara självisk.

Jag vet inte om jag var något stöd, men tro på dig själv, du låter som en jättefin pappa man blir rörd av att läsa och detta inlägg betyder att du inte bara "skiter i barnen" du söker ju stöd, för du blev glad att höra de men vet inte vad som är bästa att göra. Det är en stark självständig bra förälder, tvivla aldrig på detta!! Fortsätt söka stöd hitta det som ger dig resurser att få bevisat att barnen behöver deras pappa!!!

Släpp de aldrig!!

Anonym (Tårar.)

Äldre 3 Mar 07:23

#28

Som någon skrev. Spara alla sms från xet. Kämpa på.

Anonym (Humanity)

Äldre 3 Mar 07:27

#29

Anonym (Man 46) skrev 2018-03-02 22:14:01 följande:

Vilka påhopp du får i den här tråden av dessa moralkvinnor. Fy fan för dem.

Jag är uppväxt i skilsmässa och en bråkig sådan. Pengar och vårdnads tvist.

Jag kan förstå dig som vill släppa dina barn för att du själv ska orka leva och existera. Jag förstår att du älskar dina barn innerst inne något oerhört.

Jag vet att i såna här situationer så kan en förälder påverka barnen till sin egen fördel , en del människor gör vad dom helst bara deras vilja går igenom till vilket pris dom helst. Du ska veta att dina döttrar kommer att komma tilkbaka till dig i framtiden å vilja ha svar av dig om varför ?

Och så vidare ........

Se till att dom är välkomna med sina frågor.

Se till att ha svar. Se till att förklara ...ge din version av detta. Skyll aldrig på dina barn !!!! Dom är alltid oskyldiga. Det är du och barnets mamma som inte klarade av komna överens. Glöm inte att du älskar dem

och låt dem få veta det. Jag hade själv haft kontakten kvar med mina barn om de själva ville det. Klart att du ska orka det ..du har inget val . Säg att du älskar dem varje gång ni pratar, djupare diskussioner får du ta om dom komner hem till dig och se till att de alltid är välkommna hos dig oavsett vad ditt ex tycker å tänker.

Henne kan du lägga på bokhyllan , vill barnen prat med dig låt dom göra det ....får dom höra sin riktiga pappa gråta i telefonen så är det bästa som hänt på väldigt länge för dem. Var inte rädd.....våga ta ditt ansvar ...du kan inte göra mer . Dina döttrar kommer att älska dig mer om du gör det... och jag lovar.......du fixar det .

Nu kör du hårt ..lycka till.

Jättebra inlägg, tycker folk som bara vill spy på andra för att de själva mår dåligt borde anmälas direkt, det här är en ledsen pappa som mår jättedåligt för ett beslut som inte var hans att flytta var hans beslut men han blev mer eller mindre tvingad för att hålla sitt liv i behåll beslutet om barnen var bortom hans kontroll.

Håller med, hur mycket än mamman pratar strunt om pappan så kommer barnen välja själva när de växt upp.

Då ska han vara redo emotionellt förberedd. Det ligger i naturen att vi vill till pappa!

(Pappas flicka)

<3

Anonym (Fy)

Äldre 3 Mar 07:46

#31

Anonym (Rådlös?) skrev 2018-03-02 23:37:17 följande:

Du verkar inte förstå, jätte vanligt bland folk.

För tjejernas bästa avstår jag kontakt, och varför undrar du?

För att mamman motarbetar umgänge, läs länk jag hade ovanför, finns inget i Sverige som heter umgängessabotage, även om uttrycket finns.

Kan du juridik samt socionom , kan allt om samarbete, det spelar ingen roll att jag vill samarbeta , vill inte mitt ex samarbeta så finns inget samarbete, räcker att hon inte vill, precis som länken jag länkade till.

Barnen mår inte bra av tvist, den äldre föll vid vårdnadstvisten, jag låter henne vara ifred, inget hon ska lida över att mamman vägrar samarbeta, det är inte barnens fel att mamman inte vill, varför göra flickan orolig igen, det bästa är att låta bli, det har soc berättat, dom kan barn, jag kan bara följa dom, drar inte igång någon ny tvist, har redan tvistat i 1,5 år det räcker,

Kan låta som en ogärning o inte börja tvista men ex ställer sig på tvären och kommer tvista, barnen kommer märka av det, därför backar jag.

Visst dom kommer komma, men som sagt tappat deras uppväxt, deras vardag, deras skolgång,deras vänner, jag kommer inte känna till något om dom, mer än att dom är mina barn, dom kommer kanske vara avundsjuk på bonus barnen som fått alla dessa uppleverser med mig, dom får en vardag, läxor en uppväxt, allt som hör där till, eller så finner dom varann, bara framtiden kan utvisa.

för barnens bästa backar jag.

Att förneka sina barn finns ingen ursäkt för. Jag har inte sagt att du ska dra igång en tvist igen. Men jag undrar hur du överhuvudtaget kan tänka tanken att blockera dina barn när dom själva söker kontakt? Eller varför du lägger över ansvaret på dom? Man ger inte upp sin barn. Du kanske inte kan "vinna", men du kan visa barnen att du älskar dom och finns där, att även om ni inte ses så är du alltid deras pappa och dom är välkomna när som.

Att förneka dom och puta bort dom när dom söker kontakt är ett fruktansvärt svek.

Anonym (mmm)

Äldre 3 Mar 08:47

#32

Det var säkerligen tufft och har Tinsgrätten beslutat så har de MEN när du inte fick träffa det yngre barnet, efter att det hade funkat så bra, varför tog du inte då upp det med en advokat igen?

Det är här någonstans du börjar ge upp och flyttat så småningom.

Helt fantastiskt att dina barn kontaktade dig nu och det ska du verkligen vårda och ta hand om! Skit i vad mamman skriver till dig. Spara allt sånt och kontakta ev en advokat där du bor nu om det fortsätter men dina barn har RÄTT till båda föräldrarna och om de tom ber om att få ha kontakt med dig så FÅR du inte vända dem ryggen nu!
Har du läst här på forumet, det finns trådar av vuxna som skriver hur ett svek av en förälder påverkat hela deras vuxenliv, att de inte vågar satsa på egna relationer etc, för de är rädda att det ska gå åt helvete. Vill du, om 10-20-30 år att dina döttrar ska skriva såna trådar om deras pappa som blockade och valde bort dem TROTS att de ville ha kontakt? Man kan inte lasta en 10-åring för vad som skedde då. Du har tappat några år men det kan bli en så otroligt bra relation med barnen nu om du plockar upp den hand de sträckt ut.

Dessutom, ju äldre barn blir, desto mer självständiga blir de. Det äldsta barnet skulle ju tex kunna åka själv till dig en helg? Skulle tom kunna välja att gå gymnasiet där du bor (ok, kanske lite svårt tänka sig nu men bara så att du kan tänka lite vidare än bara här och nu)

zdudmwml

Äldre 3 Mar 08:50

#33

Det värsta man kan göra mot ett barn är att tvinga det att leva i en ständig krigszon.
Vårdnadstvister påverkar alla och allra mest påverkar det barn. Vårdnadstvist är att leva i ett krig.
Kärlek handlar om så mycket men även om att släppa taget. Att se att barn far illa av vårdnadstvister och kliva av det racet ÄR kärlek. Det ÄR att ta föräldraansvar.

Har man dessutom utsatts för något som TS beskriver så kommer det förr eller senare handla om överlevnad och då måste man prioritera sig själv framför att spela med i ett galet ex krigslekar. Att se till att man själv överlever är också att ta sitt föräldraansvar.

De som hävdar att man alltid ska kämpa för sina barn saknar insikt i vad kärlek kan innebära och de saknar framförallt insikt i vad föräldraansvar innebär. Vårdnadstvister handlar alltid om principer, att föräldrarna sätter principerna före barnens välmående. Ingen förälder vid sina sunda vätskor gör såhär som TS beskriver.

Att förolämpa TS för att han knäckts av en annan människas egoism och hämndgirighet är rätt skrämmande. Det är bara människor som har allvarliga brister i empatin som gör sånt och jag hoppas verkligen att ingen av dem har barn. Bara psykopater sparkar på den som ligger och i den här tråden sparkas det hårt.

Jag lever med en man som har befunnit sig i samma situation som du TS. Det var mycket bitterhet gentemot biomamman i början av vårt förhållande, såklart. Jag lyckades efter ett oändligt ältande att få honom att rikta känslorna där de hör hemma, hos biomamman. Få honom att inse att alla är förlorare även om mammorna själva inbillar sig att de vunnit.

Vägen har varit lång men idag när barnen snart är vuxna, har de en viss stadig kontakt. Även det började med att barnen ifrågasatte mammans agerande. Idag ser han ganska nyktert på det och ser mamman för vad hon är: en patetisk liten skit som drivs av egoistiska principer och skiter fullkomligt vad som är bäst för barnen bara hon kan förstöra någon annans liv.

Så när TS barn frågar om kontakt ser jag barnens frågor "Kan det verkligen vara sant allt skitsnack? Jag vill veta vad och varför det hände? Jag vill lära känna dig igen utan inblandning av mamma."

Så mitt råd till TS är att svara när barnen själva ber om kontakt, att vägra utsätta dem för ytterligare ett svek. De har redan blivit svikna - av biomamman och ska inte behöva bli det av dig också. I alla fall den äldsta är så stor att hon är mogen att fatta beslut om själv om hon vill träffa dig - oavsett vad mamman tycker.

Sen vad du ska säga och inte säga är så svårt. Min man har inte berättat speciellt mycket men barnen är så stora idag att de börjar inse hur hårt deras mamma svikit dem när hon tvistade och jävlades. Inte genom vad min man berättar utan genom mamman själv. Den person som med alla medel tvingar bort den andre föräldern är och kan aldrig vara en genuint kärleksfull och omtänksam person. Självklart råkar även barnen ut för den bristen på omtänksamhet och empati.

Min filosofi när det gäller barns frågor är att man alltid varar men man måste inte alltid ge hela sanningen. Vill de ha svar på frågan varför du försvann ur deras liv kommer du en dag att kunna berätta som det är men idag kan det räcka med att svara att de inte kommer att kunna förstå, att de själva måste ha barn innan de är mogna för att ta emot svaret. Ett svar kan vara att kärlek även handlar om att släppa taget, att vägra låta barn fara illa.

Jag tror att ni en dag hittar tillbaka till varandra, att ni kommer att ha en bra kontakt. Ni kommer aldrig att kunna ta igen det ni förlorade, därför är det desto viktigare att ta tillvara på de dagar ni får.

Mina döttrar söker kontakt med mig?

INNEHÅLL