Mina döttrar söker kontakt med mig?
Det värsta man kan göra mot ett barn är att tvinga det att leva i en ständig krigszon.
Vårdnadstvister påverkar alla och allra mest påverkar det barn. Vårdnadstvist är att leva i ett krig.
Kärlek handlar om så mycket men även om att släppa taget. Att se att barn far illa av vårdnadstvister och kliva av det racet ÄR kärlek. Det ÄR att ta föräldraansvar.
Har man dessutom utsatts för något som TS beskriver så kommer det förr eller senare handla om överlevnad och då måste man prioritera sig själv framför att spela med i ett galet ex krigslekar. Att se till att man själv överlever är också att ta sitt föräldraansvar.
De som hävdar att man alltid ska kämpa för sina barn saknar insikt i vad kärlek kan innebära och de saknar framförallt insikt i vad föräldraansvar innebär. Vårdnadstvister handlar alltid om principer, att föräldrarna sätter principerna före barnens välmående. Ingen förälder vid sina sunda vätskor gör såhär som TS beskriver.
Att förolämpa TS för att han knäckts av en annan människas egoism och hämndgirighet är rätt skrämmande. Det är bara människor som har allvarliga brister i empatin som gör sånt och jag hoppas verkligen att ingen av dem har barn. Bara psykopater sparkar på den som ligger och i den här tråden sparkas det hårt.
Jag lever med en man som har befunnit sig i samma situation som du TS. Det var mycket bitterhet gentemot biomamman i början av vårt förhållande, såklart. Jag lyckades efter ett oändligt ältande att få honom att rikta känslorna där de hör hemma, hos biomamman. Få honom att inse att alla är förlorare även om mammorna själva inbillar sig att de vunnit.
Vägen har varit lång men idag när barnen snart är vuxna, har de en viss stadig kontakt. Även det började med att barnen ifrågasatte mammans agerande. Idag ser han ganska nyktert på det och ser mamman för vad hon är: en patetisk liten skit som drivs av egoistiska principer och skiter fullkomligt vad som är bäst för barnen bara hon kan förstöra någon annans liv.
Så när TS barn frågar om kontakt ser jag barnens frågor "Kan det verkligen vara sant allt skitsnack? Jag vill veta vad och varför det hände? Jag vill lära känna dig igen utan inblandning av mamma."
Så mitt råd till TS är att svara när barnen själva ber om kontakt, att vägra utsätta dem för ytterligare ett svek. De har redan blivit svikna - av biomamman och ska inte behöva bli det av dig också. I alla fall den äldsta är så stor att hon är mogen att fatta beslut om själv om hon vill träffa dig - oavsett vad mamman tycker.
Sen vad du ska säga och inte säga är så svårt. Min man har inte berättat speciellt mycket men barnen är så stora idag att de börjar inse hur hårt deras mamma svikit dem när hon tvistade och jävlades. Inte genom vad min man berättar utan genom mamman själv. Den person som med alla medel tvingar bort den andre föräldern är och kan aldrig vara en genuint kärleksfull och omtänksam person. Självklart råkar även barnen ut för den bristen på omtänksamhet och empati.
Min filosofi när det gäller barns frågor är att man alltid varar men man måste inte alltid ge hela sanningen. Vill de ha svar på frågan varför du försvann ur deras liv kommer du en dag att kunna berätta som det är men idag kan det räcka med att svara att de inte kommer att kunna förstå, att de själva måste ha barn innan de är mogna för att ta emot svaret. Ett svar kan vara att kärlek även handlar om att släppa taget, att vägra låta barn fara illa.
Jag tror att ni en dag hittar tillbaka till varandra, att ni kommer att ha en bra kontakt. Ni kommer aldrig att kunna ta igen det ni förlorade, därför är det desto viktigare att ta tillvara på de dagar ni får.