Mina döttrar söker kontakt med mig?

För snart 4år sedan hade vi en lång och svår vårdnadstvist.

Vårdnadstvisten gällde våra två döttrar,vi gick från familjerätten till tingsrätt och sedan tillbaka till socialtjänsten igen, visa sig att den äldsta dottern absolut ville bo med mamman på heltid vid 10 års ålder, hon visade även tecken på att hon påverkats av vår tvist som på gått i över ett år, socialtjänsten sa klart och tydligt att jag skulle backa och sluta strida annars skulle dom se till att jag aldrig får träffa mina barn igen, detta var i Umeå. Trotts att dom slutet var varannan helg från att vi haft halvtid.
Efter tingsrättens dom så blev det en vända till hos soc, anledning var att den äldsta dottern som nämnds ovan blivit påverkat och visar reaktion som yttra sig att hon blivit lite tillbaka dragen i skolan, undviker lärarna och faller ofta in i sina egna tankar.svårt och följa med i lektioner, tappa inlärning.

Jag fråga soc ifall allt bara var mitt fel, fick till svar som det är nu kan det inte fortsätta, sedan la dom stor vikt i att den äldsta dottern verkligen var tydlig i hennes val, hon ville bo med mamma, den yngre dottern var inget problem med, hon valde själv o komma till mig, vi gjorde saker,som eskalera till att göra massor av roliga saker, blev att hon berätta det för sin äldre syster, vilket resulterade till att hon blev mer lessen(den äldre) mamman tar då och stryper all kontakt med den yngre dottern, nu får jag inte träffa henne heller, socialtjänsten säger att det är till det bästa, jag frågar om min äldsta dotter förstår vad hennes beslut om att inte träffa mig mer innebär, soc berättar att hon är mogen/tydlig och förstår.

Jag packar väskan och lägger företaget i sparlåga, jag flyttar för jag klarar inte av att se mina döttrar, jag kan möta dom vid exempel statoil, tjejerna ropar pappa,pappa, samtidigt som mamman föser in dom i bilen igen, dom fick inte komma fram o hälsa.
Det här tar hårt på mig, jag säljer villan, säger upp dom anställda, packar väskan och flyttar från Umeå.
I den nya staden köper jag en tomt,bygger mitt drömhus som jag sett i en inrednings tidning,dom vita sockerbitarna, ett arkitektritat hus, blir hur snyggt som helst,huset tar 2 år och bygga.

I den nya staden börjar med att söka upp hälsocentralen, förklara för läkaren att jag måste få hjälp, jag är i djup depression, blir att jag får prata med psykolog och vara sjukskriven några månader, får rekommendation att träna fara ut och resa /vara med min familj samtidigt som jag är sjukskriven, samt fortsätta med psykolog, äta antidepressiva piller, tackar verkligen läkaren att hon gav mig den chansen.

När huset är klart så får jag från februari reda på att jag inte behöver betala underhåll på två år, anledning jag har inte haft någon inkomst, dom första månader var bara sjukpenning och nådde bara 100 tusen drygt och det finns en spärr som gör att man ska ha pengar för eget levende och försäkringskassan betalar ut istället,jag blir inte återbetalnings skyldig heller, ett skydd för dom med låg inkomst för dom oftast hamnar hos kronofogden då, något jag inte visste ens existera, år två byggde jag åt mig själv och hade verkligen noll i inkomst, ingen 0 taxering,

Nu i Feb ringde mina döttrar upp mig, vi prata i 1,5 timme, var första gången jag hörde av dom, vi prata om allt, hon berätta att hon trodde inte det skulle bli så här, att jag försvann ur deras liv, jag berätta att det var hennes val,(hon vet vad det innebär med hennes beslut att inte vilja träffa mig) hon berätta hur hon brukar be vänner åka förbi huset jag bodde i , bara för och se, hon berätta hur dom nya ägarna byggt om och gjort om på tomten, hur hon saknar kompisarna dom var med när dom var hos mig,att mamma visat var jag bor nu, ett trevligt men ändå sorgligt samtal, nu bor jag långt bort,

Anledning till tråden är att nu vill mina döttrar träffa mig,mamman skickade ett hatiskt sms till mig efter hon hört om samtalet, hur jag kunde berätta att det var dottens val osv, att jag berätta allt för att få dom o sakna mig,osv

När jag flytta till den nya staden berätta jag bara för läkaren och psykolog om döttrarna, min nya tjej vet inte om döttrarna , ingen annan för den delen, samhället är så dömande, att förlora umgänget med sina barn är lika med en konstig trög person,var av jag inte berättat om dom.Jag hade en verkligen svår väg tillbaka till livet efter dom, nu är jag tillbaka men tänker ändå på dom, i tanken kommer dom alltid finnas, men vet inte om jag vågar träffa dom mer, vägen tillbaka var verkligen svår för mig,jag är rädd att jag kommer hamna i sorg igen, få träffa dom några timmar som ökar till någon helg då och då, med största sannolikhet kommer barnens mor fortsätta strida och vara jobbig, jag har lämnat det bakom mig nu, var verkligen en svår tid för mig, vill inte hamna där igen, alla känslor finns kvar bara att jag lyckat paketera dom i ett fack som inte ger sorg o depression mer, jag har inte nämnt något till någon för o slippa frågor som på minner mig om sorgen jag gått igenom.

Den stor frågan ska jag lämna tjejerna bakom och blockera deras samtal?
Det är vad mitt ex vill att jag ska göra, det är inte ens säkert jag vågar träffa dom igen för all sorg.Just nu avvaktar jag och har inte svarat när dom ringde i går.
Som sagt rådlös?
Känns som jag inte känner dom något mer, så mycket har hänt ,på dom här åren, jag har tappat deras övre uppväxt innan tonår ,det är inte samma tjejer jag kommer träffa, jag vet inte vem dom är något mer, tänk om allt går fel, tänk om jag hamnar i depression igen.Jag lever ett annat liv nu, ett liv utan dom, vad jag fått lära mig göra, låter det gå ett tag till innan jag svara igen,eller låter det förfalla,o fortsätter med mitt liv som jag lyckats få igång igen, har nya bonus barn nu, dom vet inget, dom har frågat men jag har berättat att jag inte har barn, för dom skulle inte förstå.