Anonym (Rådlös?) skrev 2018-03-03 00:53:49 följande:
Ja du verkar förstå vad det handlar om, tack!
Under sjukskrivningen jobbade psykolog med hur jag ska bemöta människor som tar energi och folk som ger energi, var verkligen lyftande.
Innan jag flyttade från umeå så hade det gått ca 10 månader sedan jag sist träffade tjejerna, gick ut med kompisar, singel som jag var så pratade jag med folk, under dom 5 sista månader kunde jag prata med en helt vilt främmande person och helt plötsligt säger dom ,jag vet vem du är, inget negativt men när det hände för 10 gången börjar man brytas ner,känns som Umeå är ändå en relativt stor stad,visst är företagare och syns , även om dom inte berätta något negativt så klara jag inte av det, klara inte av trycket att inte få gå ut som anonym, var av jag bytte stad, samt att inte springa på tjejerna.
Därför är jag verkligen förtegen om mig nu, jag vill vara anonym, känns bäst för mig.
Har läst mycket om föräldrar som inte får träffa sina barn, en del kvinnor som skickat födelsedags paket till deras son i 8 år samt kort och alltid fått tillbaka dom, sedan lagt in paketen och korten i deras gamla rum som ännu var som när barnet var där sist,det har gått 8 år, varför inte gå vidare, det lärde min psykolog mig, ha tjejerna i ditt hjärta men låt inte det som hänt styra ditt liv, för nu kan du inget göra mer än att gräva ner dig mer. hitta en väg, lägg upp mål, lev livet du har alla förutsättningar.
När en förälder försvinner så kan barnen mycket väl knyta till sig den förälder som är kvar, den personen blir favoriserad och barnet vågar inte bryta eller göra uppror för o få träffa den andra föräldern, dom känner att dom bara har en, träffar hon dess utom en ny så kan barnen få sin fadergestalt ersatt av den nya pappan, visst det är inte den biologiska pappan men en pappa som finns där, en pappa som fyller ett behov, ja den går berätta mycket mer utförligt men ger mig där.
Min bankkvinna berätta helt plötsligt för mig att hon aldrig träffat sin pappa, hur hon mår dåligt att mamman aldrig berättat vem han var, hon berätta att hon ville skriva en bok om det, jag sa finns redan på nätet, finns föreningar på tjejer som söker sin pappa,gav henne länkar, hon helt förundrad att jag kunde så mycket om det, hon vet inte heller om mina tjejer.
Med den hjälpen har jag sorterat tankarna, hittat tillbaka,
Varför håller jag borta och inte berättar om tjejerna är en idividuellt val, när jag är stark nog kan jag prata om dom, men just nu funkar det inte,jag har hittat tillbaka och mår bra, tjejerna kommer inte komma för att jag pratar om dom, jag vill inte prata om det mer, jag har ett eget liv nu, jag kan berätta om dom när dom kommer om dom kommer, men vill inte ha det slängt i ansiktet, exakt som ni ser på den här linjen, varannan har en åsikt och dom slipper jag som anonym, därför berättar jag inget, det mår jag bäst av.
Det är jättebra att du går i psykoterapi !!! Sånt här kan man sällan klara upp själv. Att gå och älta det utan att göra något åt det kan snarare göra att man aldrig tar sig upp ur depressionens mörker någon gång.
Jag vet hur det känns att vara igenkänd och uttittad på sin hemort och att känna sig jagad tills man flyttar därifrån. Dock av andra orsaker än dina men känslan är densamma. Och att varje dag se sina ungar känna igen en men förhindras från att få ta kontakt och prata av den andra föräldern.......nej det finns ingen värre psykisk terrorism. Man kan tycka vad man vill om att du flyttade men du gjorde det inte för att jävlas med ungarna. Du gjorde det för att överhuvudtaget orka överleva. Dina barn älskar du såklart lika mycket oavsett. Var tydlig med det inför dom och att inget av det här är deras fel.
Ja det är jättevanligt. Min bästa tjejkompis har aldrig träffat sin pappa. Hon skulle vilja det men mamman vägrar berätta vem det är pga att HON inte tycker att han förtjänar att få vara pappa ! Skandalöst att hon inte ens får en ärlig chans att lära känna honom.
I min familj finns ett fall snarlikt ditt. Pappan har kontakt med sina 2 döttrar (olika mammor) men sina 2 söner (samma mamma) har mamman lyckats vända emot honom ända sedan barnsben och idag vill dom inte veta av honom för att dom aldrig vetat något annat. Att pappa är den dumma föräldern och mamma den snälla är för dom helt självklart bara för att mamma säger så. Och nu är det unga vuxna vi talar om. Fruktansvärt.
Vet även fall där set är tvärtom. Dvs att mamman inte får träffa barnen för pappan....
Det jag menar är att OM du och din nya tjej har ett seriöst förhållande och bor ihop så ska du nog inte vänta för länge med att berätta att du har 2 döttrar sedan förut. Lämplig tidpunkt och tillfälle kan du kanske ventilera med din psykolog om ifall du fortfarande har psykologkontakt ? Dröjer det för länge finns risken att hon ser det som ett svek att du inte sagt något och lämnar dig. Och det vill du nog till varje pris undvika.
