En gång styvmor alltid styvmor, oavsett om du är mor till ditt eget barn.

Det handlar inte överhuvudtaget om att barnet inte får prata om mamman, det handlar om att barnet ska skriva inläggsskrivaren på näsan.
 Om barnet sitter och tex kämpar med matten, är det lika ok för inläggsskrivaren att säga -Min dotter hade minsann lätt för matte och behövde aldrig sitta så länge.
Det måste ju va lika okej för henne att prata om sin dotter, eller?

Fast det är inte alls konstigt att barn säger sådant, de har liksom inte lärt sig alla sociala regler och kan också "markera" på olika sätt.
Det är då man ska vara vuxen, svara på det på ett vuxet sätt och samtidigt då visa att dessa "knäpp på näsan" inte påverkar en.
Skulle tippa på att barnet får mer respekt för en vuxen som svarar på ett respektfullt sätt än om man sätter på sig offerkoftan.
Barn kan säga väldigt elaka saker ibland, även till sina föräldrar, men om man inte låter elaka saker få fäste, så brukar det ofta bli bra

Jag blev irriterad på två som svarat inläggsskrivaren. Jag tyckte det var väldigt korkade svar. Precis som du skriver så är det bara att säga åt ungen att jag gör så här, och det har ingenting med att prata om mamman att göra.

Nu får ni lugna ned er! Pluret har inte sagt att hon hindrar barnen från att prata om sin mamma, hon berättar bara vad hon känner inför det. Det är inget konstigt att känna så och det är inte konstigt ifall man blir förvirrad inför det. 

VET du att barnet "skriver inläggsskrivaren på näsan" eller är det ngt du läser in? Mina ungar säger "mormor gör si" farfar gör så" .. Det finns inget "skriva på näsan":alls utan de är en del av barnets liv och barnet vill berätta om hur de gör. Ja, ibland kan det vara dör att berätta att "hos morfar får man göra såhär" - svaret är då att ja, men här gör vi såhär iställer. Barnet är inte illvillig för det utan dels vill det berätta,;dels testar det gränser.

Och nej. Ditt exempel är inte ok. Varför? För att barnet är ett barn. Den vuxne en vuxen. Ser du skillnaden? Ser du INTE skillnaden är det faktiskt lite sorgligt.

Eftersom hon har hängt upp sig på det så är det knappast nån engångs företeelse. Barn kan visst säga saker för att knäppa någon på näsan, inte alls ovanligt. Speciellt inte om de märker en reaktion på det de säger. 
Sen beror det på vilken ålder det är på barnen också huruvida de gör det för att de inte förstår bättre eller om det är på rent jäkelskap.

Enligt inläggsskribenterna så är det ok att säga så, då måste det även gälla en vuxen. Hon bara berättar hur hennes dotter gjorde.

Jag tycker det är förälderns sak att uppfostra sina barn gällande vad som är ok att säga och inte. Man kan/får inte säga vad som helst till vem som helst. 
Hade mina barn oavbrutet påpekat att detta gör pappa bättre än dig, så hade jag sagt åt dem att då får ni gå till pappa, och sen hade jag gått och gjort annat.
Hur hade det uppfattats om jag sagt åt hans tidigare barn att om det inte passade så kunde de ta och sticka hem till sin mamma?

Barn kan vara elaka, säga elaka saker, absolut, men man får hantera det som vuxen. Ja, uppfostran ska skötas av föräldrarna, men däremot kan man som vuxen vara ett föredöme.
Så jag hade hanterat ts situation genom att bekräfta att de får tycka att mamma gör saker bättre, men samtidigt berätta att här gör vi på ett annat sätt.
OM barnet är ute för att knäppa en på näsan, så har man på ett enkelt sätt tagit sig förbi detta och tagit bort "makten" från barnet att kunna såra en, om barnet helt oskyldigt bara sagt en sak, då har man inte minimerat barnet.

Självklart kan barn säga saker för att knäppa ngn på näsan. Vad jag frågade var om du VISSTE att så var fallet här ? VET du att barnet säger det på ett elakt sätt? VET du att barnet berättar att mamman gör saker bättre? Det är inget som "pluret" skriver utan det är något du helt läser mellan raderna? Varför antar du nästan alltid att barnet har ngt bakomliggande motiv, är elakt osv bara för att det kommer till bonusbarn? Är dina barn lika elaka när de råkar nämna ngn annan de har i sitt liv för dig?

Barn säger om sin föräldrar och andra närstående - sällan för att vara elaka eller "skriva ngn på näsan" utan för att de i en viss situation påminns om det eller för att testa gränser. Jag har fått höra "min mamma säger att" - och så ngt som mamma ska ha sagt. Ofta var det mkt uppenbart att det var saker mamman aldrig skulle ha sagt, men ett barn testar gränser. I andra fall är det saker vi gör annorlunda och faktiskt är det inte så konstigt att barnet påpekar det. Då säger man att jo, men så göt inte jag/vi. Har även fått höra att "mamma använder så mkt hårspray så hon luktar så mycket att det inte går att kramas". Detta när jag stod och blåste håret. INTE för att knäppa vare sig mig eller mamman på näsan utan för att det var ngt hon kom att tänka på. Likadant med "min mamma har inte så fina bh-ar som du".

Jag får höra av sonen att "när mormor borstar håret gör det inte ont".. Såklart han ville påpeka att mormor gjorde det bättre - men inte för att vara elak.. Får höra att morfar gör si och farfar så. Är man på vardaglig basis tillsammans med ngn annan än sina föräldrar (eller om föräldrarna inte lever tillsammans ) är detta fullt NORMALT.

DU läser in och tolkar det som elakt. Det ligger i DITT huvud - för det står inte i inlägget av pluret. ...

Och hur det uppfattats om du sa något sådant? Jo, här är återigen skillnaden "barn/vuxen" det som spelat in. Och återigen är det sorgligt att du inte ser skillnaden. Och det är återigen du som läser in att barnet säger att mamman gör det bättre. Det är - återigen - inte vad pluret skriver.

Nu har ju faktiskt inte pluret sagt att barnen säger att mamma gör si och så bättre men det kan vara nog så enerverande ändå. Visst är det en sån sak som barn säger men blir det för mycket får det vara nog och man får dra en gräns. 

Min mans barn hade bara vid något enstaka tillfällen sagt "mamma gör si" innan jag blev gravid och vi väntade mitt och vårt första gemensamma barn. Då slog det över helt och jag fick höra än det ena än det andra som vi måste göra och vad mamma hade sagt. Hans barn hade fått för sig att hen måste hålla koll på mig så att jag inte skadade barnet. Det var verkligen inte något som jag behövde i den situation jag befann mig i. Jag tror ärligt att barnet inte ville vara elak men det var uppenbart att dess inställning och förtroende för mig var helt bakvänt. Jag försökte få min man att förstå hur utmattad jag blev av vad barnet sa men han tyckte inte det var så farligt eftersom han inte trodde det var illa menat. Men här håller jag med Ess om att det bör vara en förälders sak att uppfostra sitt barn i vad man får och inte får säga och till vem. 

Jag läser rakt av att pluret mår dåligt av det och i perioder känner sig värdelös. Tolkar du det som att allt flyter på och att hon mår bra i sin relation till barnet (och pappan)?
Det spelar ingen roll om barnet menar det elakt eller ej, för en sak som upprepas gång på gång kommer att ta till slut, vilket hon faktiskt skriver att det gör.

Detta är ju precis en sådan sak som är rätt vanlig inom sammansatta familjer, att man inte har den relation till varann där man kan säga ifrån och acceptera allt som sägs, utan det drivs till sin spets ganska omedelbart.
Även om man lever ihop på vardaglig basis så är det verkligen inte säkert att man verkligen har den relationen som tål vissa sorters kommentarer. Det är ju därför det är känsligt för en partner att gå in och börja uppfostra och säga till barnet, just därför att det tas på fel sätt. Det går exakt likadant åt andra hållet, så då är det viktigt att föräldern verkligen är närvarande och själv tar situationer som kan bli fel. 
Jag skulle vilja påstå att de flesta relationer mellan tidigare barn och ny partner som skär sig beror på att de förväntas känna sig som en familj och uppföra sig som en sådan, vilket inte går alls när närheten inte finns. 
Föräldern får aldrig gå undan och tro att wow jag har fått avlastning, för det har han inte. Det är snarare tvärtom, att han behövs ännu mer närvarande för att inte sådana situationer ska uppstå.

Sedan ska jag tillägga att när mina egna barn har sagt att tex mormor är bättre än dig på detta, så inte fan har de menat det på ett snällt upplysande vis utan det har kommit halvsurt.

Jag håller verkligen med dig, föräldern har ett stort ansvar: Jag skulle vilja lägga till att det inte håller att föräldern lutar sig tillbaka i tron att ditt barn och din nya partner ska lösa problem själva och tro att icke-föräldern ska orka hantera konflikter som uppstår med motiveringen att "man är den vuxne".