Mamma andades snabbt i 9 tim sedan dog.Nån mer som varit med om liknande?

Min pappa dog mkt traumatiskt (för mig) han hade problem med sin andning och fick därför ångest.. Han satt upp jag satt bredvid och han tittade klart på mig när jag sa att det är bra nu du kan släppa taget. Då föll han ihop i kramper och dog bara ngr minuter senare... Alla är individer.det finns inte ett sätt att dö påkalla andas inte långsamt, alla somnar inte sakta in.... Du MÅSTE släppa det här.. Det har blivit en del av din identitet och en del av vem du är... Det är inte normalt att älta en sjuk människas bortgång på det här sättet I flera år...

Snabb andning, takypne, innebär inte att man har ont eller är lika med dyspne.

Alltså det behöver inte vara tecken på smärta.

Jo, det är tecken på smärta och framförallt ett vanligt tecken på smärta inom terminalvård.

Jag förstår, Thea, att det var mkt traumatiskt.

Men du var där och du hade förstått att din Pappa skulle dö.

Det behöver det inte vara. Kan ju vara feber/sepsis/lungödem eller annat som inte nödvändigtvis behöver göra ont.

Nej det var bara en känsla jag fick där och då.. Han var inlagd för att få bukt med sin andning (hade kol och leukemi) det var ingen som trodde att han skulle dö precis då... Dom försökte hitta en behandling som fungerade... 2 dagar innan var han hemma och mådde bra (så bra han kunde må) så det gick mkt fort.. Det var jobbigt och oerhört traumatiskt att se honom ha denna ångest och se honom falla ihop och krampa innan han dog. Men jag har släppt det för det var hans tid då.

Han fick en stesolid 10 min innan han dog... Hade jag varit i din sits hade jag kanske suttit och ältar det i flera år.. Men jag har släppt det.. Det var jobbigt, det för ont men man MÅSTE gå vidare i livet.

Inom terminalvård är det ett vanligt tecken på smärta.

Och dessutom; Det du räknade upp är tillstånd som ofta ger smärta därav snabb andning.

Det var traumatiskt för dig för du inte förstått att din mamma skulle dö. Problemet är att du fortfarande inte accepterar att hon dog. Du vill inte godkänna det och vill inte ta till dig att hon är borta. Istället försöker du hitta utvägar där du kan fokusera på (oväsentliga) detaljer. Din mamma var tyvärr mycket sjuk och hennes kropp orkade inte mer. Det hjälpte inte med läkemedel hon fick. Ingen kunde göra något. Beklagar. Hon är borta nu. Du behöver gå vidare.

Det är inte alls vanligast att terminalsjuka patienter har ont. Det beror på anledning till att de är terminal. Att ha feber/sepsis behöver inte på något vis betyda att man har ont. Däremot kan det såklart ge ångest, vilket är mycket vanligare än smärta. Att andas snabbt i livets slutskede är inte likställt med att man har ont, men kan vara det ibland.

Hej TS

Jag beklagar verkligen din mors bortgång som har satt djupa spår hos dig. Du och din bror hade uppenbarligen inte fått klart för er att er mor vårdades palliativt. Om läkaren/sjuksköterskan inte var tydliga nog i deras information eller om ni inte var redo att ta till er detta är ju svårt att säga. Men eftersom att ni var ditringda och att det fanns trygghetsordinationer så är det ju ganska tydligt att vården hade en palliativ inriktning.

De doser din mor fick innan hon avled är inte på något sätt ovanliga - inte ens att de gavs inom 45 minuter! Enligt de ordinationer vi använder oss av (i mitt arbete) i detta skede kan vi upprepa dosen efter 15-20 minuter om effekten inte är tillräcklig. Ofta ges både morfin och något lugnande (vi använder i regel Midazolam) tillsammans. Morfin är dessutom effektivt vid känsla av andnöd, vilket din mors snabba andning kan ha varit tecken på.

Att ingen hindrade dig från att gå och lägga dig en timma innan din mamma avled är verkligen inget konstigt! Det är nästan omöjligt att förutsäga hur lång tid denna process tar. Det kan ta allt från minuter till en vecka. Hur hade du tänkt göra? Hållit dig vaken flera dygn i sträck för att inte råka missa dödsögonblicket? Du måste ju själv förstå det orimliga i detta.

Gällande ?felet? i din mors journal. Det kan inte vara så att din mamma också fick en injektion tidigare under dagen, och sedan missades den första dosen av de två hon fick strax innan sin död att journalföras? Så det ser ut som att hon endast fick två doser med fyra timmars mellanrum som du säger att det står? Jag bara spekulerar.

Hoppas du kan finna lite sinnesro.

Tack Anonym (Dsk)! Vi fick veta två dygn innan hon gick bort att det bara var palliativ vård som gällde nu.

Detta sa ssk i förbifarten och det var ingen som svarade på min oro el mina frågor därefter.

Vi var i chock, och frågade efter ett dygn om dom inte så försiktigt kunde prova lite till med vätsketillförsel i pegen.

Dom gick med på det, och i efterhand kan jag se att detta ställde till det för mig o min bror.

Vi började hoppas.Efter att ha haft en svårt sjuk mor i 15 år var vi vana vid diverse kriser.

Så när jag satt där sista natten hade jag som ambition att ?rädda? henne.

Jag vet, helt ologiskt, men så var det.

Du kan ha rätt om journalen.Fast hade det varit så, så kunde dom ju bara erkännt det istället för att bara svara med tystnad.

Verkligen beklagligt att ni inte fick bättre omhändertagande i samband med er mors försämring och död. Verksamheter inom vård och omsorg har ju oftast detta som ett mål, men dessvärre finns det ju enstaka individer (personal) som har lite svårt med den biten.

Men du, försök släppa detta nu. Alla dör tillslut. ALLA. På ett eller annat sätt. Försök istället tänka som så att det var dags för din mamma att lämna, och att det inte behövde bli mer utdraget i slutskedet kanske bara var skönt för henne. Jag har sett många gånger hur ett långdraget terminalskede tär väldigt på de närstående som ser sin älskade ligga och tyna bort.

Jag har suttit med vid ett antal personers död och det är normalt att de andas konstigt i slutet. Det är också vanligt att döende personer får morfin i ganska höga doser. Kanske för att snabba på förloppet, men också för att dämpa det som eventuellt kan vara jobbigt i livets sista timmar. En av de jag såg dö fick också ångestdämpande, eftersom hon hade svårt att andas. Jag tror du kan vara trygg i att sjukvården har utarbetade rutiner för hur de hanterar patienter i slutskedet.

Jag beklagar verkligen att din mamma har gått bort. Det är oerhört tufft att mista någon som står en så nära. Så bra att du fanns där för henne när hon behövde dig som mest. Släpp dessa sista timmar i hennes liv och försök fokusera på de fina stunder ni har haft tillsammans.

När min pappa dog förstod jag inte heller att han skulle dö förrän en läkare tog mig åt sidan och nervöst försökte säga det till mig. Han var verkligen inte van att ge dödsbesked, så jag var nästan lika förvirrad efter samtalet som före. Det kan ju också vara så att man helt enkelt inte kan ta in att ens förälder är på väg att dö. Det du säger låter inte alls ologiskt. Jag kunde nästan inte ta in det och kände mig även förvirrad dagarna efter att min pappa hade dött. Det är en del av den akuta sorgen och lättar med tiden.

Tack ska ni ha<3. Jag är medveten om att det kan te sig märkligt att jag ff ältar detta.

Men jag tror det beror på att det var JAG som frågade om hon inte kunde få lite till( morfin+stesolid) o sa att jag inte tyckt den första injektionen hjälpt.

Jag inser i efterhand att den visst dämpade den häftiga andningen lite och att min Mamma fick injektionen för att göra hennes upplevelse lättare, inte att jag som satt bredvid skulle se en markant skillnad.

Men iaf, tyckte frekvensen ff var lika hög o ringde i panik på larmet igen...

Sen såg jag att min Mamma försökte signalera att hon inte ville ha injektion nr 2, men jag var så inställd på att hjälpa o fixa att jag inte tog det på allvar!

Mamma hade sett ut så vid andra tillfällen men då jag insisterat o min envishet hjälpt henne må bättre.

Men tyvärr inte den här gången..

Plågar mig i efterhand att min bror inte var där också, tror hon velat ta farväl av honom( han hade gått hem tidigt den kvällen).

Har du någon historia av tvångssyndrom eller annan psykisk ohälsa redan innan detta?

Din mamma kanske försökte signalera att hon inte ville ha injektionen för att hon trodde att den skulle förlänga hennes lidande? Eller så försökte hon inte signalera något alls utan det var kanske du som övertolkade, missförstod eller tyckte dig se något som inte fanns. 

Hur som helst så kastar du bort värdefull tid från ditt eget liv genom att fixera dig vid detta. Det om något är ju trist, vi har, som du redan vet, inte obegränsat med tid. 

Det känns som om du lägger skulden på dig själv för att din mamma gick bort så hastigt och därför kunde varken du eller din bror vara närvarande. Vi människor har inte alltid kontroll över livets olika skeden. Din mor var svårt sjuk och du kunde inte kontrollera det som hände, även om du tidigare kunnat "hjälpa och fixa". Jag tror det är här din ångest ligger. Denna gången kunde du inte det. 

Du måste verkligen få hjälp, tror du att din mamma skulle vilja att du förpestade ditt liv med att älta det här i flera år efteråt? 

Försök att ta till dig att man kan inte alltid kontrollera allting. Livet har sing gång och det var inte ditt fel att du och din bror inte var där när hon dog. 

Du gjorde inget fel och inte de anställda på boendet heller. Hon var sjuk, hennes tid var inne och hon hade kunnat dö efter ett par timmar eller efter ett par dagar. Döden är ett av de få tingen i livet som vi inte kan bestämma över.

Antagligen har någon redan skrivit detta men skriver detta ändå.

Eftersom du inte är läkare eller sjuksyster utan "endast" anhörig så finns det inte någonstans att du kan se till att patienten får mer medicin än över maxgräns.

Sjuksystern/läkaren har full koll på medicinen då det är en hel procedur att ge tex en alvedon.

Systern måste först och främst in i datorn för att se historik och medicinlista ev någon notering. Allt dokumenteras.
Det ska jämföras och se om det är "flaggat" för ev allergier eller annan medicin som ges.

Så att om du säger att mamma har ont så kikar de först och främst där om de kan ge mamma mer medicin. Du kan inte kräva mer än maxdos. Skulle fallet vara så att syster märker också att tex den smärtstillande medicineringen inte hjälper måste hon tillkalla läkaren för det är läkaren som tar det yttersta beslutet för att ge mer /öka/ ändra osv.

Men känner Du att något blivit fel kan du anmäla händelsen, då kommer en utredning ske och då får du reda på om allt gått rätt till eller inte.

Jag beklagar sorgen <3

Tack så mycket<3, jag ska kämpa på och försöka att släppa det.Tack för att ni tagit tid att skriva, era ord och råd är ovärderliga!