Min man vill inte följa med på begravningen

HAN var inte på sina fastrars begravning. Inte jag heller eftersom vi inte hade träffats då och han fortfarande var ihop med sitt ex.

Förstår det. Vad ger han för anledning att inte vilja hjälpa dig  i en svår situation?

Det är pinsamt att behöva erkänna för släkten att jag har en man som inte bryr sig om att stötta mig i en svår stund.

Fast det går ju att stötta på många olika vis, inte nödvändigtvis med sin fysiska närvaro på begravningen. Låter ju som en konflikt mellan hans motstånd att gå på begravningar och ditt behov av att ha med honom på en begravning. Kanske prata om hur han kan stötta dig på andra vis, om närvaro vid begravningen inte är aktuellt.

Jag har varit på begravningar av släktingar utan att min partner närvarat. Ingen stor grej för mig. Jag har fått tröst och stöd av de som också sörjer den personen, alltså mina andra släktingar. Tänker att det är viss skillnad om det är en person din man känner väl och sörjer också. Och tror inte det är hjälpsamt för dig att bli bitter i denna situation, det blir ett osunt fokus.

Jag skulle dra en vals om jag var du och säga att han inte kunde ta ledigt från jobbet. Mer än så behöver de inte veta, både för att du ska slippa känna skam (en onödig känsla) och för att de inte ska tänka så illa om honom (även om några kanske tycker att han har förtjänat det).

Personligen förstår jag verkligen din man, för jag hatar också begravningar och dessutom för människor som jag saknar relation till, och tycker att det är jobbigt att träffa släktingar på min partners sida som jag annars inte brukar träffa (vi träffas BARA på begravningar, och då kan jag känna att vilken är poängen?). Med det sagt, hade jag varit din man hade jag ändå följt med, för att det är rätt sak att göra, på alla sätt utom ur ett rent egoistiskt perspektiv.

Jag förstår det, det hade jag också tyckt. Men det är ett större problem att han faktiskt inte stöttar dig när du behöver det.

Eller är det så att han tycker det är skitjobbigt med begravningar ? Är han en sån man som har svårt att erkänna en svaghet så kanske han inte berättar det för dig utan hellre låter dig tro att han är självisk.

Han har svårt för att förstå, har han nåt fel på inlevelseförmågan eller empatin? Aldrig nånsin vill han följa med dit, o inte heller vill han gå på familjerådgivning med dig. Undrar varför, om han nu vet att det är viktigt för dig.

Hur är han annars då, stödjer han nånsin dig om du har det jobbigt?

Jag kan tycka att om du känner att du behöver din mans stöd under begravningen så ska han ge den och bortse från sina egna åsikter.

Det är lite så man gör för varandra i ledsamma situationer, man är stöd fast man egentligen inte vill/orkar/har lust.

Tror du inte anledningen till att din sambo inte var med hos din farmor var av omtanke av dom andra som stod din farmor nära och som var hos henne? Om din sambo inte var jättenära din farmor så tillhörde ju han inte den innersta kretsen av anhöriga och han ville kanske inte får dom andra att känna sej obekväma med sin närvaro.

Jag gjorde detsamma som din sambo när min svärmor dog. Ändå stod vi varandra nära och umgicks nästan dagligen. Hennes sista timmar var endast min man och min svåger där. Jag vet att min svåger inte hade vågat släppa fasaden om jag också varit där så jag valde att backa och ge dom dom sista timmarna med sin mamma ensamma fastän jag helst hade velat sitta och hålla lilla svärmor i handen. Själv  ägnade jag mej åt något helt meningslöst som nog ses som okänsligt när en nära anhörig dör, men det var för att slippa tänka på det absurda som just hände.  Det var nog också därför din sambo pysslade med jobbgrejor. I efterhand är min man tacksam att han och hans bror fick stunden ensam med sin mamma, men just efteråt var han lite besviken över att jag inte var med.

 

Anser att man inte kan kräva men är skönt och ha stöd.

Min man tycker sådant är jobbigt, sist råkade vi ut för en jobbig omständighet när hans "farmor" gick bort annars hade han åkt själv. Men pga en tråkig händelse så hoppade han begravningen helt, det blev för mycket helt enkelt.

När min farfar gick bort så vägrade mitt barn att gå och min man ville inte heller fast han hade kunnat. Men kände inte för att tvinga skolbarn att följa med om de inte vill.

Gick på själva begravningen själv och stack sedan efteråt utan begravningsfika/lunch. Då min pappa inte kollar som vanligt och väljer ett ställe långt ifrån begravningen, som ger mig enbart negativa vibbar och enbart beställer räkmackor, jag tål inte skaldjur. Har ingen bra relation till honom för övrigt heller.