Min man vill inte följa med på begravningen

För mig var det självklart att vara med på min mans mormors begravning, trots att hon hade långt gången alzheimer och aldrig visste vem jag var (vi hade alltså ingen relation). Men jag var där för min mans skull och kunde dessutom ordna praktiska saker såsom ta kort på kistan när familjen ville fokusera på stunden.

Har man valt att flytta långt ifrån den enas familj så får man ta ett par flygresor om året för att fira högtider. Jag har flyttat till min mans hemstad och träffar därför mina morföräldrar enbart en-två gånger per år. Det är en uppoffring jag har gjort för honom så då får han vackert avsätta några semesterdagar för att följa med mig dit. Så nä, jag hade blivit väldigt ledsen om min man vägrade något viktigt för mig pga "det är inte kul".

Det där med om man närvarar på en begravning är en relationsfråga. Dels till den som begravs, dels till den anhöriga. Han verkar inte ha känt farmorn, och behöver inte gå av det skälet. Dock önskar du, som är hans fru och den han älskar, stöd i sorgen på begravningen. Det gör att han bör gå!

Jag personligen har jättesvårt att förstå hur man kan dissa sin partner när en närstående dör, men alla är inte som jag.
När sambons halvbrors morfar låg på sin dödsbädd så var exets halvbror utomlands och jag och exet åkte dit för att stötta hans styvmor. Vi var båda kvar tills mannen dog (och en stund till).
När min farmor låg för döden körde sambon 30 mil för att jag skulle få komma dit, men när vi väl var där tog han in på hotell och jobbade och hämtade mig på morgontimmarna när det hela var över. 
Jag blev bestört och lite ledsen när han sa att han skulle åka till ett hotell och jobba lite, men det var ju min farmor och jag som ville vara där. Plus att jag hade pappa, styvmor och en bror där med. Så jag konstaterade bara att vi var olika där och släppte det.
Minns faktiskt inte om han var med på begravningen, men det var han nog.

OT OT OT *typ* Jag förstår mig inte riktigt på varför det ska vara så viktigt att delta vid en persons begravning, särskilt om man själv inte haft ngn nära känslomässig koppling till den döde. Liksom ngt slags konventionell hyllning(!?) till en person som är stendöd och inte märker om det är helt tomt i kyrkan eller om en stor manskör sjunger Händels Messias. Jag tycker det är sorgligt när det är fler släktingar på en persons begravning än det var på kalaset då vederbörande fyllde *typ* 60, 70! Riktig sorgligt.