Skulle ni tro att detta barn var adopterat?

Okej tack för svaren :)

Jag är blåögt barn till brunögda föräldrar (helt normalt, jag vet) är f ö lik dem båda utom till färger. Men detta har kommenterats väldigt många gånger genom livet. Så även om folk här säger att DE minsann inte tänker på sådant, så finns det tillräckligt många andra som gör det.

Därför att bruna ögon är ett dominant anlag. Genomslag avgörs också av förfäder/förmödrar.

Men det kan också ha mer med att du inte har dina föräldrars färger i övrigt att göra också.

Jag har själv det problemet. Jag är, sen jag blev tonåring, väldigt lik min mamma i utseendet. Men, då jag har fått pappas färger så tycker alla att jag är väldigt lik pappa istället. Sen ser de svartvita bilder på mig och mamma och blir väldigt förvånade över att jag är så lik mamma egentligen.

Jag hade inte funderat på att barnet var adopterat överhuvudtaget.

Vad spelar det egentligen för roll? Min dotter hade bruna ögon nu mer grön-bruna nästan guldiga. Jag har gröna, pappan blå. Hon är väldigt lik sina kusiner på pappans sida i utseendet men har mina färger. Vi ser inte ut att vara hennes föräldrar alls. Men hon är vårt barn och pappan har även gjort ett faderskapstest. Men ingen anklagar oss för att hon skulle vara adopterad för det.

Jag tänker att det händer ju rätt ofta att man är själv med barnet och då har ju andra ingen aning om hur den andra föräldern ser ut. Jag var blond som liten (Idag färgar jag det rött) och har blå ögon. Min man har mörkbrunt lockigt hår och bruna ögon. Vår dotter är vit-blond och har blå ögon. I lekparken tror jag inte att någon parar ihop dem på utseendet.

Min man barnens styvfar är INTE barnens biologiska far, han har funnits i deras liv sedan de var 2 resp. 3 men den äldsta dottern ser ut och beter sig väldigt mycket som sin styvfar, och den yngre dottern har även hon mycket från sin styvfar i humör och humor, men inte utseende, så även miljön påverkar mycket. Man växer liksom med varandra och blir som föräldern även om den inte är biologisk.

Jag skulle aldrig reagera på ögonfärgen. Men har fått frågor/kommentarer själv när mitt ena barn var liten. Jag har blå ögon, pappan gröna och barnet mörkbruna ögon. Storasyskonet har blå.

En liten kommentar till det här inlägget: Vad gäller donation, du behöver vara helt trygg och säker på att det här är rätt för dig/er. Upplever att du inte är det.
Jag har ÄD-barn själv så jag vet vad ni går igenom.
Att få barn och alldeles särskilt vid assisterad befruktning så tycker jag att det är jätteviktigt att vara bekväm i sitt beslut. 
Jag har sörjt min infertilitet och jag ser inte mig själv som misslyckad. Har fått barn på ett annat sätt och det är verkligen inte fel.

Och en sista sak:
Säg inget till alla människor, men ta inte ifrån ert eventuella barn dess ursprung.

Jag hade inte reflekterat alls över det. I min familj är det en salig blandning på ögonen. Vi är fyra barn och samtliga är biologiska barn till båda föräldrarna. Mamma har gröna ögon och pappa har ljusgröna. Jag har hazel, min syster har melerade från blått närmast pupillen till brungrönt mot irisringen. Min storebror har gröna ögon och min lillebror har isblåa. Finns anlagen så finns chansen :)

Jag skulle ALDRIG reflektera. Funderade nu lite snabbt vilken ögonfärg mina vänners barn har, och jag kom inte på det på någon av dem.

Jag har tre barn med samma make och en är blåögd en väldigt grön och en brun-nästan svart.

Vad vackert med lite guldiga ögon :)

Jag brukar inte ens tänka på andras ögonfärg, om dom inte har väldigt speciella ögon, hade verkligen inte trott att barnet var adopterat på grund av det.

Jag reflekterar inte över sånt överhuvudtaget. Även om barnet är mörkhyat så skiter jag i vilket.