38+ och försöker bli gravid.

Ja vem vet om det kan vara så...Kommer inte få reda på om det är så heller för jag sak inte på ngn undersökning för att kolla upp det. Tror inte chansen är så stor och skulle det vara så är risken inte så stor att fler ägg skulle vara av så bra kvalité att det blir något. Detta intalar jag mig i varje fall, särskilt eftersom jag inte ska kolla upp något denna månad...

Usch för förkylning och inget positivt utslag på stickan :( Vilken dag är du på nu? Hoppas att din ÄL bara är sen denna månad och att du snart får utslag på stickan! 

Förstår hur du känner dig, känns som om vi inte gjort annat än fokuserat på att bli gravida de senaste 2 åren. Det tär verkligen och inte blir det bättre när man väl lyckats bli gravid och det inte går hela vägen
Hoppas du får din mens inom det närmaste och att du snart orkar försöka igen 

Min mens kom den 1 februari så jag vet exakt vilken dag jag är på, d v s CD22. Men jag blödde ju i 11 dagar så då brukar ÄL bli sen. Om jag haft ÄL så kunde det ha varit den 16 eller 17:e, men det blev aldrig positivt på ÄL stickan, var liten höjning men definitivt inte som det annars brukar vara, kollade 2-3 ggr om dagen dessa dagar. Mens borde komma den 28 februari - 1 mars någon gång, kommer den inte den 2:a mars så tar jag ett test men tänker inte testa innan.

Har ni haft sex under tiden? Kan du ha blivit gravid innan du ens fått tillbaka mens? Tänk om du hade nidblödning: igår? 

Har en app som heter Flo där jag loggar mina blödningar, symptom, äl, hur ofta jag har haft sex, hur flytningarna är osv. Den berättade idag att det är 8 dagar kvar till förväntad menstruation men det är baserat på en 28 dagars cykel vilket var vad jag hade för 5 år sen innan senaste graviditet nu vet jag inte hur det blir eftersom detta är första riktiga cykeln (har haft en mens) sedan pillerstopp. Men tror att jag hade äl förra v o därmed infaller mens under nästa v. Känner inget som tyder på att jag skulle vara gravid men det är troligtvis alldeles för tidigt. Jag har funderat mycket idag på hur långe jag tänker försöka få ett tredje barn utan att det genomsyrar mitt liv och blir en obsession. Tänkte idag på att vad känner jag inför MA och MF vill jag fortsätta om jag råkar ut för det? Vad är allt värt? Det blir mkt existensiella tankar nu när man slutat med piller. Det finns en chans varje månad men för varje månad blir jag oxå äldre. Hur tänker ni andra kring detta? OBS för att jag fått uppleva graviditet, förlossning och friska bebisar. Om jag inte hade fått ynnesten att bli mamma så hade jag försökt även vid 40,42 o kanske 44! För har alltid älskat barn och sett mig själv som mamma. Men nu snurrar det så i huvudet! Jag känner att se ett plus nästa v tex lika underbart som skrämmande. Och att se mens likväl underbart och skrämmande (går det inte längre? osv..) det blev ett långt ångest inlägg ????. För övrigt äter jag folsyra och d vitamin som tillskott vad äter ni andra?

Då är det bara till att hålla tummarna att du hade snabb stegring denna månad och att du bara missade den. Tog du tempen och den visar att du haft ÄL skulle jag i varje fall lita på den mer än på stickorna, håller tummarna!!

Ja så kan det såklart vara :) Håller tummarna för att det var nidblödning du hade igår Rosenlarv!!

Vi har haft sex men inte så jätteofta:( har haft så mycket med sjuka barn, sjuk make, massor med jobb. Det märkliga är att jag fick ont över ena äggstocken igår och idag äl-flytningar. Vet varken ut eller in nu. I morgon är det 6 veckor sedan det mesta av graviditeten kom ut. Kan verkligen äl dröja så här länge? Slutade blöda för nästan 4 veckor sedan. Önskar nu att jag kört äl-stickor varje dag så att jag åtminstone hade någon koll. Ska åka bort och åka skidor nästa vecka så försöker lägga spekulationer lite åt sidan tills jsg kommer hem igen. Har inget hänt då får jag be min gynläkare kolla på mig. Men tack för pepp <3

Känner verkligen igen mig. Har också två fina barn. Försökte ju i ca 6 månader och blev gravid i november. Fick sen ma i v 10. Har haft väldigt blandade känslor, sorg blandat med lättnad över att slippa vara gravid. Låter jätteknasigt men jag mår verkligen inte bra när jag är gravid. Vill verkligen ha minst ett barn till men vet inte om jag orkar kämpa och genomgå fler MF/ma. Blir 38 i juni.

Jag har med två barn, men med annan pappa. Vi fick ett mf på andra försöket, i v 5. Blev knäckt men hämtade mig fort. Blev sen gravid på försök nr 5 igen och vi var så lyckliga, det kändes så bra. Såg vår lilla böna på VUL v 7+3 med pickande hjärta och sprattel. Sen på KUB hade liten dött bara två dagar innan i v 12+2...man tror ju att man är lite säker så långt fram..så världen rasade under våra fötter...sen hände ju mängder med skit, tog tre månader att få tillbaka mens och sen ÄL...och sen har ingenting hänt. Känns som jag aldrig mer kommer bli gravid, hoppet är så lågt. Får ju stimulering och allt men känns ändå som jag aldrig kommer se ett plus igen, att vår lilla var det enda vi fick. Vi var i minneslunden nyligen, första gången. Var viktigt komma dit, men samtidigt så jobbigt, kanske är det här det enda vi lyckades skapa ihop och då är jag ändå glad att vi valde att titta på den lilla och vara med hen en stund...

Jag mår alltid skit fram till v 12-14 och det är sån skit att det är just de veckorna man måste gör om igen och igen...en plåga. Så även om jag blir skitglad de gånger jag är gravid så vet jag vilken plåga jag har framför mig innan man kan njuta. Och nu sist genomled jag alla veckor till att bara hamna i djup sorg...det är tufft att då längta efter att hamna i det igen. Men nu vill jag inget hellre, jag vill ta all skit för att sen få den vackraste gåvan man kan få, ett barn. 

Kramar!