Hur känna sig avslappnad med bonusbarnen?

Min fråga är varför någon skulle vilja ha ett förhållande med en man som säger hans partner är hans prio två?

Givetvis är barnen viktiga men för mig är en familj en konstellation där alla är lika viktiga och allas behov tas i beaktande. Men nu sällskapar inte du och jag så det är inget problem, men jag tycker det är märkligt att rangordna sina nära och kära så. Jag tror att människor som har den synen oftast skiljer sig eftersom de glömmer bort sin partner och att vårda parförhållandet - för barnen är ju prio ett och tar all energi.

Jag har träffat en ny man som inte har barn och vi delar samma uppfattning om att värdesätta och prioritera sin partner. Vi har mycket tid tillsammans och tid på egen hand. Precis som jag vill ha det! :)

Jag har träffat en ny man som inte har barn och vi delar samma uppfattning om att värdesätta och prioritera sin partner. Vi har mycket tid tillsammans och tid på egen hand. Precis som jag vill ha det! :)

Skönt att du hittat rätt! Jag är också osäker.. jag har ingått ett förhållande med en man med barn.. jag har även massa personliga problem.

Flickan är jättegullig i sig men jag är osäker på att vi kommer få tid tillsammans och att jag ska känna mig bekväm och välkommen.

jag tycker knappt han har tid till mig, jag tycker om honom men det känns som om jag prioriteras bort hela tiden. Jag bjuds in så jag är välkommen men ni förstår när man har lika mkt rätt som dem. Känns liksom som man är gästen i deras liv.. de kan väl anstränga sig för att finnas även i mitt liv.

Vad bör jag göra?

Förstår dig precis. Kände precis lika. Jag var en gäst i deras liv. Jag gav mycket och satsade mycket i början men fick ingen uppskattning, var inte självklar i deras liv utan mer en gäst och jag kände mig obekväm med situationen (kanske inte barnen i sig utan just utanförskapet som han inte ville försöka förstå ens). Har du pratat med honom om hur du känner?

Du är UNG ännu och har hinner hitta en man utan barn och bilda familj om det är det du vill. Jag var 40 då jag lämna och trodde inte att det fanns en barnfri man för mig men det fanns det. :) Som bonus hade han allt annat jag sökte i en man också. :)

Hej!

Finns det flera som jag? Som känner sig hemma och avslappnad med sin partner men som då hans barn är med känner sig, inte spänd, men i alla fall inte sig själv och att det att sådan enorm energi att ha dem nära. Den bästa beskrivningen är när man har bjudit hem goda vänner för att bo hos sig en vecka exempelvis. Man är trevlig och visar upp den bästa sidan av sig själv och sedan när de åker hem är man glad och kan pusta ut, slappna av och vara sig själv. Även fast man tycker det är trevligt så är man alltid lite spänd och konstlad.

Är jag ovanlig att känna så här? Min partner har barnen så gott som jämt så det är inte fråga om att ha det så här varannan helg eller varannan vecka, snarare så ska barnen vara med alltid då vi ses vilket gör att jag hellre inte ses och är hemma hos mig, gör saker på egen hand, reser på egen hand fastän jag saknar hans sällskap. Jag orkar bara inte gå omkring med dessa känslor hela dagarna för som sagt det tar sådan energi och nu när jag är ledig vill jag koppla av. Skillnaden mot vänner som bor hos en och sedan åker hem - är att hans barn aldrig åker hem. De är där hela tiden.

Hur har ni andra löst detta? Har ni tränat upp er och börjat kunna vara er själv helt och hållet, slappna av i barnens närvaro? Barnen är i skolåldern men har inget eget liv utan är hela tiden hemma och vill vara med sin pappa. Alltid. Jag tror också det påverkar att jag som person behöver mycket tid för mig själv och att jag trivs bäst ensam och med min partner (på egen hand). Jag vill inte ha mycket folk runt mig och är ganska introvert.

Skönt att du hittat rätt! Jag är också osäker.. jag har ingått ett förhållande med en man med barn.. jag har även massa personliga problem.

Flickan är jättegullig i sig men jag är osäker på att vi kommer få tid tillsammans och att jag ska känna mig bekväm och välkommen.

jag tycker knappt han har tid till mig, jag tycker om honom men det känns som om jag prioriteras bort hela tiden. Jag bjuds in så jag är välkommen men ni förstår när man har lika mkt rätt som dem. Känns liksom som man är gästen i deras liv.. de kan väl anstränga sig för att finnas även i mitt liv.

Vad bör jag göra?

Det är nog känslan att jag är sist i prioriteringen och eller inte får så mycket samtal eller sms.

Jag förstår givetvis att man måste ta hand om och se efter ens egna barn och jag ställer gärna upp och hjälper till med hans barn om jag känner mig älskad. Det är nog att jag undrar hur mkt han gillar mig när han inte tar sig tillräckligt med tid för mig.

Jag tror en man måste få partnern att känna sig uppskattad och älskad och att man tillgodoser dennes behov.

Jag känner nog att behoven inte uppfylls att han inte ger mig det jag behöver och på så sätt har jag inte lust att ge tillbaka.. vilket blir destruktivt i förhållandet.

Han gör många fina gester mot mig men han ger inte av det som jag behöver och det är alltid på hans vilkor.